Ulf Larsson

Bland de svenska dagstidningarna är kanske SvD den publikation som uppvisar störst åsiktsskillnader mellan ledarkrönikor och övriga texter som till exempel nyhetsreportage, kulturkrönikor och olika slags reportage – åtminstone när det gäller migrationsreportage. Här förfogar tidningen över en mängd skribenter som med jämna mellanrum och oftast till bildbylineackompanjemang publicerar svavelosande drapor av varierande retorisk-stilistisk kvalitet om Sveriges nuvarande omänskliga migrationspolitik. Den ideologiska endräkten bland dessa journalister är så stor att man – nästan – skulle kunna tro att tidningen anställer sina journalister utifrån ideologisk hemvist inom just migrationsfrågan.

En av dessa SvD-skribenter är tidningens Genève-korrespondent Gunilla von Hall, som regelbundet serverar läsarna olika slags texter på migrationstemat (se till exempel denna artikel och denna). Nyligen publicerade von Hall ännu en sådan text, nu under den lovande genreetiketten ”Kommentar”, som tillsammans med rubriken ”Hotfulla moln över asylrätten när gränskontroller förlängs” ger en tydlig vink om vad som komma skall .

von Hall inleder sina reflektioner med lite skuldbeläggande kontraster:

Rapporteringen kring de förlängda gränskontrollerna handlar nästan uteslutande om jobbpendlarna, det ekonomiska priset i Öresundsregionen och undermåliga kontroller av lastbilar och bilar. Våra bekymmer, våra trångmål, våra förluster. Men var finns intresset för asylrätten och livshotade människors rätt till fristad?

För egen del har jag stött på ett stort antal tidningstexter och TV-reportage som belyser just relationen mellan gränskontroller och asylrätt, till exempel tidigare artiklar av just Gunilla von Hall (se ovan). Men finns det verkligen någon motsättning mellan nationella gränskontroller och möjligheten att söka asyl? von Hall formulerar själv svaret redan i nästa stycke:

Gränskontrollerna är rent politiskt inte något hinder för flyende människor att söka asyl. En syrisk eller afghansk flykting som kommer till Malmö eller Helsingborg kan fortfarande söka politisk asyl.

Exakt vad von Hall menar med ”rent politiskt” är oklart; om det nu är på det viset att flyktingar ”som kommer till Malmö eller Helsingborg kan fortfarande söka politisk asyl” så borde det väl betyda att gränskontrollerna inte rent praktiskt hindrar ”flyende människor att söka asyl”? Men på vilket vis hotar då de svenska gränskontrollerna asylrätten? von Hall förklarar:

Men gränspoliser känner inte alltid till flyendes rätt att söka en fristad, förstår inte deras språk eller har aldrig hört talas om krig i landet de kommer ifrån.

Och:

Det kompliceras av att flertalet flyende inte har pass eller id-handlingar, och kanske är upprivna intill panikens gräns.

Så det blir nobben innan de får en rimlig chans.

Menar von Hall alltså att svenska gränskontrollanter inte skulle känna till till exempel ”flyendes rätt att söka en fristad” och att asylrätten därigenom hotas? Nja – en fortsatt läsning ger svaret:

Vi har talat med gränsvakter i Tyskland som inte ens kände till att det fanns något som hette asylrätt, säger en flyktingansvarig vid FN jag pratar med några timmar efter beskedet från EU:s ministerråd på fredagen.

Nu har vi hux flux förflyttat oss från Sverige till Tyskland, där det alltså enligt von Halls FN-kontakt förekommer ”gränsvakter som inte ens kände till att det fanns något som hette asylrätt”. Men har då de skissartat återgivna förhållandena i Tyskland automatiskt relevans för de svenska gränskontrollerna? Ja, enligt von Hall tycks det ligga till just så:

Gränskontrollerna kan därför sägas underminera rätten att söka asyl. I värsta fall utgöra ett brott mot asylrätten. Det är inte ord som traditionellt generös svensk flyktingpolitik vill förknippas med.

Öööhhhh…? ”Därför”? Hur hänger det här ihop – underminerar alltså de svenska gränskontrollerna ”rätten att söka asyl” eftersom en och annan tysk gränskontrollant inte ”kände till att det fanns något som hette asylrätt”? Och hur ligger det till med de andra hoten mot asylrätten som von Hall nämnt tidigare, alltså att ”gränspoliser [—] förstår inte deras språk eller har aldrig hört talas om krig i landet de kommer ifrån”? Avser detta svenska eller tyska gränskontrollanter, och vilken är källan till påståendena? von Hall ger inget besked på denna punkt.

Åsså slänger vi in ett lite mer realistiskt perspektiv för att visa att verklighetsanknytning inte helt saknas. Nu är von Hall tillbaka i Sverige och förra årets rekordstora migrantström:

Å andra sidan hamnade Sverige i ett orimligt läge förra året då 163 000 människor sökte asyl, nästan dubbelt så många som under 1992 då Balkankrigen rasade som värst. Det är begripligt att Sverige och svenska myndigheter behövde en andningspaus och tidsfrist för att hantera en kaotisk situation.

Och:

Men sedan dess – hösten 2015 och våren 2016 – har scenen förändrats dramatiskt. Under perioden augusti, september och oktober sökte 78 personer asyl i samband med passkontrollerna. Det kan jämföras med totalt 5411 personer som sökte asyl i Sverige året innan under samma tid. Flyktingströmmen har förvandlats till en rännil.

De här siffrorna anger bara en bråkdel av det totala antalet asylsökande 2015 och hittills under 2016 – majoriteten av asylansökningarna sker ju inte vid gränskontrollen utan när den sökande släppts in i Sverige – men av denna minskning drar von Hall följande slutsats:

Det finns med andra ord skäl att ifrågasätta förlängda gränskontroller. Ändå blir kontrollerna nu kvar i ytterligare tre månader. Sannolikt är det signalpolitik för att försäkra sig om att flyktingar avskräcks från att söka sig mot svenska marker.

”Med andra ord”? Att det finns ett samband mellan det minskade antal asylsökande vid gränskontrollen (och totalt) och just införandet av gränskontroller verkar inte ha föresvävat Gunilla von Hall. Det finns rimligen flera förklaringar till att migrantströmmen till Sverige har minskat jämfört med 2015, men det är knappast orimligt att anta att de svenska gränskontrollerna spelat roll för Sveriges vidkommande.

Såhär långt kommen i sin ”Kommentar” har Gunilla von Hall alltså slagit fast att Sveriges gränskontroller är av ondo eftersom de hotar asylrätten, och exemplifierat detta hot med bristande asylrättskunskap hos några tyska gränsvakter som hon fått berättat för sig om av ”en flyktingansvarig vid FN”. Hon har också konstaterat att Sverige inte längre behöver några gränskontroller eftersom ”flyktingströmmen har förvandlats till en rännil”. Hur denna rännil skulle kunna utvecklas utan gränskontroller är förstås svårt att sia om, både för von Hall och andra, men det är väl inte otänkbart att migranternas antal skulle öka istället för att, med von Halls ord, fortsätta vara en rännil. Här spelar ju dessutom utvecklingen i omvärlden in, något som von Hall överhuvudtaget inte beaktar i sin ”Kommentar”.

Men gränskontroller hit och dit – problemet är mycket större än så, slår von Hall fast, och expanderar ämnet till att omfatta inte bara svenska gränskontroller utan hela EU:s migrantsituation:

Och gränskontrollpolitiken löser inte problemet i grunden. Runt 250 000 flyktingar och migranter sitter fast i Italien och Grekland. Instängda som i gigantiska väntrum med närapå noll chanser att komma vidare i ett hermetiskt slutet EU. [—] Möjligen är bara hälften berättigade till politisk asyl.

Ska man då ha några gränskontroller överhuvudtaget, eller ska migranter kunna resa in i EU helt obehindrat och söka asyl där de helst vill bo?  von Hall passar på att slänga iväg en känga till EU:s kapsejsade fördelningsprojekt:

Men de europeiska planerna på att dela ansvaret för 160 000 flyktingar i en omlokaliseringsplan har floppat. Samtidigt kommer varje dag flera hundra nya flyende till Italiens och Greklands kuster från främst Libyen. Lägren i ett redan knäande Italien sväller.

Åsså bjussar vi på lite varningsklockor och goda råd:

Detta kommer att ta en ände med förskräckelse om inte EU tar sig samman. Som att hitta legala vägar in i unionen genom utökad vidarebosättning, familjeåterföreningar, humanitära och studentvisum.

Lösningen på alltsammans är alltså att öppna EU på olika vis, menar von Hall, alltså precis tvärtemot vad EU-länderna nu har gjort. Nu har det blivit dags att knyta ihop kommentarssäcken med lite skuldbeläggning på temat rik-fattig:

Och handen på hjärtat. Hur svårt kan det vara för 500 miljoner människor i världens rikaste länder att dela på ansvaret för runt 150 000 människor på flykt undan krig?

Handen på ”hjärtat” – ett lysande retoriskt grepp såhär i slutet av texten. Hur ”160 000 flyktingar” plötsligt blev ”runt 150 000 människor” är kanske av mindre betydelse. Däremot kan man undra över hur von Hall resonerar kring det faktum att det ju ingalunda skulle handla om bara dessa 160 000 människor. Bortsett från skillnaden mellan ”160 000 flyktingar” och ”250 000 flyktingar och migranter” som ”sitter fast i Italien och Grekland” så säger hon ju själv att:

Samtidigt kommer varje dag flera hundra nya flyende till Italiens och Greklands kuster från främst Libyen. Lägren i ett redan knäande Italien sväller.

Ridå.

Som de allra flesta artiklar inom denna subgenre erbjuder Gunilla von Halls text varken välgrundade argument, problematiseringar eller konsekvensanalyser, däremot gott om förenklingar, mer eller mindre anekdotiska bevis och faktaglidningar. Förutom att tydliggöra för läsaren att von Hall tycker att de svenska gränskontrollerna hotar asylrätten och att EU måste erbjuda migranter fler lagliga inresevägar, informerar texten egentligen inte om något substantiellt överhuvudtaget. Exakt på vilket vis de svenska gränskontrollerna skulle hota asylrätten – alltså vad rubriken påstår att texten ska handla om – lyckas åtminstone inte jag utröna.

Helt klart en text värd en bildbyline i en av Sveriges största dagstidningar.