Ilan Sadé

Så har den omedelbara tillgången till kanaler för masspridning av vad man för tillfället har på hjärtat skördat nya offer – den här gången i form av Moderaternas kommunikationsavdelning. Dagens Nyheter hade som flest inte färre än elva artiklar i ämnet högst upp på tidningens nätsida. Den som inte förstår svenska måste ju ha trott att riket hade råkat i krig.

Vad som har hänt är att de hinder och de filter som från mänsklighetens begynnelse och fram till för cirka tio år sedan fördröjde och silade all masskommunikation numera är borta. Där vi förr kämpade med spärrar i form av arbetet att formulera och sätta text på papper, postgång och njugga redaktörer, hittar vi i dag bredbandsautostrador. Vill du delge världen någonting genast, trots att du kanske är upprörd, eller möjligen på kanelen? Allt som behövs är några knapptryckningar. Är du en ung tangentbordskrigare som får ett infall och vill spela apa inför dina arbetskamrater på partikansliet? Oj då, där delgav du visst världen ditt taffliga skämt, eftersom tekniken i sin tur spelade apa med dig. DN har krigsrubriker och ditt jobb är historia innan du hinner säga Anna Kinberg Batra.

Sedan det amerikanska presidentvalet har vi översköljts av artiklar om hur de sociala medierna kan utnyttjas av propagandister, hur rå – ”trumpifierad” – debatten har blivit och hur farligt detta är. Någonstans på vägen har man dock glömt ett grundläggande faktum: Genom dessa medier har sådant som förr stannade i privata rum och bara upptogs av de närvarandes öron kommit att direktsändas ut till hela världen och upptas av datorservrar.

Mer och mer privatliv och uttryck som hör privatlivet till har flyttat ut på de digitala plattformarna. Ja, det är rentav så att dessa plattformar är konstruerade på ett sätt som inbjuder användarna till att delge mer och mer och dra in nya användare i det eviga umgänget. Det grymma och orättvisa ligger i att några förflugna ord från någon som glömmer att sociala medier faktiskt bör hanteras med eftertanke plötsligt kan vändas mot den glömske. Härvidlag är givetvis unga hetsporrar med politiskt engagemang och dålig impulskontroll en högriskgrupp.

Ni som nu kastar era stenar på dem som har fumlat iväg någon infantil grovhet eller något tonårsmässigt fjanteri, kan ni inte besinna er? Ni journalister som analyserar och kommenterar samtiden stort och brett, tror ni att ungdomspolitikers förmåga att sitta med kompisarna på drängkammaren och bröla är någonting som har kommit med Donald Trump? Låt mig då upplysa er om att så inte är fallet. Det är bara teknologin som har förändrats. Men visst, den av er som är fri från synd får väl kasta den första stenen.

Det är en märklig tid vi lever i. Medan medier av alla de slag jagar hädare som gått över den hårfina gränsen mellan det häftiga och det hatiska finns det en verklighet där ute som hamnar i skymundan. Debatten har mer och mer kommit att handla om själva debatten, vilket påminner mig om barn i den där åldern när de är besatta av skillnaden mellan motsatsparet förbjudet och tillåtet, varpå de ständigt anger varandra. ”Mamma, mamma, Pelle sa ’knulla’!” Det politiska samtalet är idag nästan dominerat av sådant trams, under rubrikerna ”näthat” och ”rå ton”. Detta samtidigt som alla hela tiden är sammankopplade med hjälp av de där bredbandsautostradorna och deras avfarter, på ett sätt som snart bara kan överträffas av inplanterade sändare i våra hjärnor, så att inte ens våra fingrar längre kan stå i vägen för det offentliga delgivandet av alla våra tankar.

Tänk på detta, gott folk, innan ni kastar era stenar på människor vilka inte riktigt är anpassade för den teknik som de har fått i sina händer. Vilket väl egentligen, ärligt talat, ingen av oss är.