Lennart Bengtsson

Säkert skulle de flesta äldre vilja vara unga på nytt eller åtminstone medelålders. Men tack vare den moderna tekniken har tillvaron blivit mer fördragsam och enklare för det stora flertalet seniorer. Syn- och hörselproblem löses med tekniska hjälpmedel eller med enklare medicinska ingrepp. Bärbara datorer eller moderna mobiler med tillgång till internet har väsentligt bidragit till att förbättra det sociala livet på ett sätt som man inte kunde föreställa sig bara för 25 år sedan. Med Skype eller liknande kan man umgås med barn, barnbarn och vänner över hela världen. Ekonomin för de flesta seniorer i Sverige är också förhållandevis god då många har ett långt yrkesliv bakom sig men många intjänade pensionspoäng. Det är kanske av denna anledning som den svenska välfärden med en förtroendefull och godlynt statsminister som staffagefigur sträcker ut sina välfärdsarmar till världens alla arma stackare. Hos oss skall inga fattiga och nödlidande grupper ställas mot varandra! Inga gränser skall finnas.

Men allt är, som vi nu blivit informerade om, långt ifrån tillfredsställande. Och detta, kors i taket, i den regeringstrogna pressen. I en stort uppslagen artikel i Aftonbladet den 19 november berättar professorn i geriatrik, Yngve Gustafson, att 75 000 svenskar – det betyder 15 procent av alla som är mer än 80 år – lever på svältgränsen och 15 000 av dessa håller på att svälta ihjäl till följd av vanvård och försummelse. De mest nödlidande är huvudsakligen äldre som befinner sig inom en välfärdssektor som inte normal gynnas av medial uppmärksamhet eftersom det saknas tillräckligt med uppenbar dramatik för dagens spänningssökande media. De omhändertagna är inte kapabla till våldsamma protester av det slag som är vanligt förekommande på exempelvis asylmottagningarna. Här rör det sig om människor som saknar kraft och förmåga till protester. De har också vuxit upp i en värld där man fick klara sig själv med de resurser som fanns. De är inte vana att ställa krav utan i stället har det varit pliktuppfyllandet som stått i förgrunden.

I deras välfärdssektor har man i besparingssyfte dragit ned på det mesta, inklusive matportionerna som reducerats till det minimala. Inte heller är det precis någon lyxmat som de gamla får sig till livs. På menyn finner man kostnadsreducerade och urvattnade skuggor av vad som kunde ha varit en hygglig gammaldags husmanskost. Kött är ju gudbevars inte bra för klimatet så det har alldeles säkert fått stryka på foten och ersättas med billiga kolhydrater. För att hålla personalkostnader nere får de gamla gå till sängs redan på sena eftermiddagen försedda med alla tänkbara sömnpreparat så att de skall sova riktigt länge i sina blöjor och inte besvära personalen. Orsaken är förstås brist på pengar. De ansvariga har inte samma möjligheter som Migrationsverket som bara tar telefonen till finansen när pengar saknas. Vips trollas ett lämpligt antal miljarder kronor fram och förs över till Migrationsverkets konto. Migrationen har ju förvisso både EUs och FNs ögon på sig så där gäller det att visa upp en fin statusbild. Det behöver man däremot inte göra för gamla seniorer på väg mot sin ättestupa utan där kan man i stället halvera frukostägget om det är ont om pengar.

Trots att statsministern lovat att grupp inte skall ställas mot grupp så har de facto just det hänt som SD varnade för i valkampanjen för två år sedan. Då var det ingen hejd på de rasistanklagelser som mötte varningarna. Men nu ser vi att det är precis vad som inträffat. Resurserna räcker inte till och nu får de gamla och hjälplösa sitta emellan. Det blir ytterligare en belastning på regeringens ”goda” rykte och en extra public relations-uppgift för ambassaderna precis som att förklara bort de svenska utanförskapsområdena och gruppvåldtäkterna. Vad kommer att hända när man också måste få ordning på försvaret och få upp det till den tvåprocentsnivå av BNP som säkert kommer att behövas. Skall man, som föreslagits av Hökmark, göra det på krita precis som Migrationsverket eller skall man spara in ytterligare?