För att rekapitulera: Ett klipp har spritts på nätet där Delmon Haffo (M) säger ”hora” i ett utfall riktat mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Det var ett misstag att oförskämdheten spreds på nätet. Det hela verkar ha varit tänkt som ett internspex. Men det hindrar inte att Haffo avskedats och tagits avstånd ifrån under förnedrande former.

Ingen har ännu vågat säga att han straffats nog. Man läser in tre tusen år av kvinnoförtryck i hans snedsteg. Den som försvarade honom skulle bli tvungen att ta personligt ansvar för vart och ett av dessa, och det är lite mer än en svensk i tyckarbranschen klarar av.

För det första ska man lugna barnen. Förklara för dem att det är bokstäverna inom parentes det hänger på – att de är olika: Om Mikael Damberg (S) sagt något dumt om Åsa Regnér (S) så skulle det ha lösts internt – precis som om (M) förolämpar (M), (L) (C) osv.  Den delen av historien är trist poängplockningspolitik vars enda fördel är att man får tillfälle att lära barnen ordet ”krokodiltårar”.

Barn mår inte bra av att tutas i att världen är ett farligt ställe där kränkningar lurar överallt. Haffos drängkammarspråk var oskönt men knappast slutet på världshistorien. (Jag hoppas vid Gud att Strandhälls upprördhet är spelad. Vi kan inte ha ministrar som på allvar tar illa vid sig av förflugna ord från personer rätt långt ned i motståndarlägrets hierarki.)

Men medan man ändå håller på kan man leda in samtalet på viktigare saker. Barnen riskerar nämligen att få höra att Haffos beteende speglar en unken kvinnosyn, som på något märkligt sätt tänks genomtränga hela tillvaron. Detta är en tanke man bör utmana. Den sätter sig tråkigt nog lätt hos barn, som ju är sentimentala av sig.

Berätta för barnen om elefanthannar, som körs ut i skogen så fort de blir könsmogna. Där i skogen får de springa och trumpeta, galna av trånad efter en elefantfröken, tills det är dags att para sig. Då får de komma in till det varma matriarkatet och, om de lyckas väl i striderna med andra hannar, para sig. Och så ut i skogen igen!

Låt sedan barnen bre ut sig om hur synd det är om hannarna och hur elaka honorna är, tills du vänligt men bestämt spänner ögonen i dem och stryker under att de ingenting kan göra åt saken. Elefanter lever så och kommer alltid att göra det. Sentimentalitet är lägsta formen av känslighet. Ge dem möjlighet att växa ur den! Stärk dem!

Och för tillbaka samtalet till Delmon Haffo. Varje man har ett horn i sidan till kvinnorna. Det är heller inget barnen kan göra något åt. Det är oftast inte maktmänniskans illvilja utan den utkörde elefanthannens ilska på honorna, som sitter på nyckeln till den varma gemenskapen, till kärlekens fullbordan.

Att säga ”hora” kan mycket väl vara den maktlöses protest. Kanske skulle elefanttutet i skogen låta just ”hora” om vi hade möjlighet att tolka det … Det är naturligtvis lika oborstat ändå. Inskärp det i barnen som en del av deras uppfostran! Men det blir mer hanterligt för barnhjärnan än den verklighetsfrämmande konspirationsteorin om alla män som förtryckare. Inte minst för flickorna är det nyttigt att höra. Ingen mår bra av att höra att hon är ett evigt underordnat offer. Hon riskerar att bli ett. (Eller så blir hon bara allmänt odräglig …)

Tala om för barnen att maktrelationer aldrig är enkelriktade. Till och med slaven kan utöva makt genom att tjäna med mer eller mindre entusiasm. Delmon Haffo är ingen förtryckare utan en tafflig yngre man som troligen liksom de flesta gör så gott han kan. Barnen kommer att möta många sådana i sina liv, och då gäller det att inte snedtända, att ta ansvar i situationen och tillföra de erfarenheter man har för att göra mötet fruktbart.

Och tuta inte i pojkarna att de måste bearbeta sin manliga skuld, för det kan de inte göra något med. Det blir bara diffusa skamkänslor, som till slut riskerar att få oavsedd verkan. Vem vet, kanske kommer de att rösta på ett ”högerpopulistiskt” parti.

Med andra ord: Sluta sentimentalisera! Barnen klarar det här. Vi lever i en lycklig tid, där alla får äta, sexet bygger på frivillighet och alla får gå i skolan.

Klarar vi inte att leva lyckliga nu så förtjänar vi det inte. Säg det till barnen. Det klarar de att höra.

Oskar Hagberg är disputerad matematisk statistiker, verksam i Lund, har bildning som hjärtefråga och är partistyrelseledamot för Medborgerlig Samling.