Helena Edlund

Hoppet sägs vara det sista som överger människan. Så är det kanske, och just därför har vi all anledning att vara kollektivt bekymrade i landet Sverige. Min ovetenskapliga slutsats är nämligen att människor i vårt land upplever en allt större hopplöshet i sin tillvaro. Folket, som tills helt nyligen ständigt slogs om topplaceringarna i alla ”i dessa länder är människorna lyckligast”-studier, har börjat tappa geisten.

Jag möter och samtalar med många människor. Om stort och smått, allmänt och privat, glädje och sorg. Fram tills helt nyligen bar de allra flesta jag träffade på ett grundläggande hopp som gjorde att man, även när livet krisade, kunde mobilisera en framtidstro och lita på att det skulle ordna sig.

Så är det inte längre.

Idag hamnar i princip alla samtal som sträcker sig över mer än fem minuter i samma konstaterande: Man känner hopplöshet. Man litar inte längre på att det finns ett ljus i slutet av tunneln, det kan lika gärna bli ännu sämre. Man upplever en frustration och en maktlöshet när sådant man tidigare tagit för givet, helt plötsligt förändras utan att man kunnat påverka eller ens blivit tillfrågad. Man ser sig som bortprioriterad. Man kämpar så hårt, och får så lite.

Alltför ofta frågar man sig varför man ens ska försöka längre.

Det är en syn på livet och tillvaron som jag tidigare nästan uteslutande mött bland samhällets så kallade olycksbarn – hos de långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, hos missbrukare eller andra som av olika orsaker fallit genom maskorna i det sociala skyddsnät som en gång fanns. Idag är situationen annorlunda. Idag har hopplösheten spridit sig även till grupper som utgör samhällets stöttepelare – till akademiker, tjänstemän, forskare, lärare och helt vanliga skattebetalande knegare.

Den dystopi och missmodighet som tidigare bara drabbade dem på samhällets botten, drabbar plötsligt även en skötsam medelklass. De vanligaste erfarenheterna är försämringar i barnens skola och i föräldrarnas omsorg. Man talar om hur otryggheten har ökat och hur man förändrat sin vardag för att minimera risker. Att gå kvällsrundan med hunden är plötsligt en uppgift uteslutande för familjens vuxna män och döttrarna skjutsas och hämtas från aktiviteter.

Allt fler får egna erfarenheter av en sjukvård man inte längre kan lita på, samtidigt som man inte har råd med en privat sjukvårdsförsäkring. Vad händer förresten när barnen vill flytta hemifrån när hundratusentals bostäder saknas? Eller om man råkar ut för ett brott? I stora delar av Sverige finns ingen polis och i ljuset av en allt mer hotfull omvärld är det tydligt att vi inte kan försvara våra gränser. Oron biter sig fast i vardagen samtidigt som regeringen signalerar att den redan världsledande skattebördan kommer öka ytterligare.

Känslan blir än värre av medvetenheten om att det sociala skyddsnät som en gång fångade upp en om man föll, inte längre existerar. Den som av någon anledning förlorar hälsa, bostad eller inkomst faller hårt om den saknar sparkapital på bankkontot.

Den som klagar möts av pekpinnar om vikten av solidaritet och beskyllningar om fascism och rasism från politiker, media och kulturelit. Men svensken i allmänhet är varken fascist eller ens främlingsfientlig. Däremot är svenska skattebetalare generellt sett trötta på att betala allt mer och få allt mindre, samtidigt som man ser hur personer som aldrig bidragit ekonomiskt till systemet får privilegier den egna familjen bara kan drömma om.

En av de i särklass vanligaste kommentarerna jag hör är ”jag betalar gärna skatt, men jag vill få något för det.” Det är en kommentar som aktualiseras av att samhällsbygget alltmer antar formerna av ett socialistiskt ideologiskt projekt som inte stödjs av majoriteten och där en allt större andel av skattebetalarna upplever att de inte får valuta för pengarna.

Miljöpartiets oproportionerliga inflytande över regeringen lade tillsammans med decemberöverenskommelsen grunden till att det samhällskontrakt som innebär att staten tar av medborgarnas pengar för att förse medborgarna med social trygghet och samhällsfunktioner, sköts i sank.

I samma stund som riksdagen beslöt sig för att prioritera andra grupper framför samhällets medborgare och finansiärer, bröts detta samhällskontrakt. Men ett kontrakt kan inte bara frångås av en part – är det brutet så har båda parter lösts från sina åtaganden. Frågan är vad det får för konsekvenser när de grupper vars ekonomiska bidrag utgör själva förutsättningen för välfärdsbygget, varken tror på samhällets idé eller vill bidra ekonomiskt för att stödja utvecklingen?

Förutom att individer börjar söka möjligheter att snuva staten på skatteintäkter, förändras den politiska lojaliteten. En individ som upplever sig sviken av de politiker man hittills anförtrott styret av landet, kommer att lägga sin röst på någon annan. Det enda långfinger man kan ge de politiker som svikit en, är en röst i protest.

Det är inte ett unikt svenskt fenomen. Tidningen The Washington Post publicerade häromdagen en artikel som handlade om varför väljare röstat på Donald Trump. Det är bitvis sorglig läsning. Förutom att citaten tydligt visar på att många väljare faktiskt haft svårt att bestämma sig mellan kandidaterna och tycks ha röstat på den man i ögonblicket ansett som ”minst dålig”, så visar citaten även på en nedslående pessimism och känsla av osynlighet.

”Min röst var mitt enda sätt att säga: Jag finns och jag räknas,” skriver exempelvis en 61-årig kvinna från New York.

Det är i ljuset av detta som vi bör förstå Sverigedemokraternas framgångar. Att partiet idag får stöd av i runda slängar var fjärde väljare, handlar förmodligen betydligt mindre om ideologisk övertygelse men mer om hopplöshet och frustration över övriga partiers ovilja att se väljarnas verklighet.

Hoppet är det sista som överger en och när man har förlorat hoppet, har man inget mer att förlora. Just därför blir människor som förlorat hoppet desperata och oförutsägbara, även inom politiken. Hur det kan gå har Brexit och det amerikanska presidentvalet redan vittnat om. Nästa år stundar presidentval även i Frankrike, där Marine Le Pen och Front National kan gå kraftfullt framåt om trenden håller i sig.

Vill övriga partier undvika att Sverigedemokraterna blir största parti i valet 2018, finns bara en väg att gå: Ge väljarna hoppet tillbaka. Återupprätta samhällskontraktet och visa medborgarna att ni prioriterar dem, tar deras oro på allvar och erkänner deras verklighetsbild.

Annars kan det bara gå på ett sätt. Frågan är om någon, egentligen, vill det.