Patrik Engellau

I det senaste numret av The Economist tar tidningen avstånd från ”den nya nationalismen” förkroppsligad av personer som Trump, Putin och Orban. Som jag fattar det menar tidningen att den nya huvudmotsättningen i världen går mellan å ena sidan globalister som hyllar efterkrigstidens traditionella värden, typ mänskliga rättigheter, och å den andra inkrökta nationalister som värdesätter sin egen nationella kultur och som ej sällan hyser böjelser som vetter mot rasism eller i varje fall en viss avoghet mot icke-europeiska främlingar.

Liksom andra tidningar för eliten har The Economist, som jag ser det, svårt att se problemen med den ordning de försvarar, alltså efterkrigstidens USA-dominerade och -inspirerade värld med Pax Americana och allt. Allt som hotar den gamla fina ordningen betraktar de med fasa och avsmak.

Inget konstigt med det. De som är herrar på täppan i vilken ordning som helst ogillar när det kommer utmanare. Visserligen säger sig etablissemangen förfäras över utmanarnas idéer, men det spelar nog ingen roll vilka idéer utmanarna än har, det är utmanandet i sig som är det verkligt stötande.

Det finns såklart mycket bra i den västerländska värld som dessa olika etablissemang administrerar. Trots allt är det den bästa värld som mänskligheten någonsin fått uppleva och man räknar sådant som människornas livslängd, hälsa och allmänna livsvillkor. Om man tillhör dem som styr denna värld och till sin förvåning upptäcker att folk inte enbart är glada och tacksamma är det klart att man blir förnärmad och börjar tycka illa om folken och framför allt deras rabulistiska ledare, till exempel sådana som Trump, Farage, le Pen och Orban. Stefan Löfven framförde någon gång att han tyckte folkets känslor var ”surrealistiska”.

Etablissemangens reaktioner är således psykologiskt fullt begripliga, men ändå olyckliga ty när etablissemangen i sin iver att slippa kritik och slippa att ifrågasätta sig själva i stället börjar smutskasta och förakta folken så har de anträtt farliga vägar. Då har etablissemangen själva blivit en särande i stället för en enande kraft.

The Economist, till exempel, andas ingen förståelse för de uppstudsiga folken:

Välkommen till den nya nationalismen. För första gången sedan andra världskriget befinner sig de stora och framväxande makterna under inflytande av olika slags chauvinism. Precis som Mr Trump omfattar ledarna för länder som Ryssland, Kina och Turkiet den pessimistiska uppfattningen att utrikes angelägenheter ofta är ett nollsummespel där globala intressen tävlar med nationella intressen. Det är en stor förändring som förebådar en farligare värld.

Jag tror att The Economist har fel. Det är inte utrikeshandeln som oroar folk. Det är inte utbytet med andra de ogillar. Det är etablissemangens skötsel av våra länder de ogillar. Det är etablissemangens liknöjdhet och ovilja att se var skon klämmer som de ogillar.

Om The Economist pekar på en svensk som oroar sig för att jobben flyttar till Kina så ska jag peka på fyra svenskar som oroar sig för tillståndet i den svenska skolan. Missnöjet handlar om sådant som skolan, tilltagande känslor av otrygghet och frånvaron av poliser och sådant har ingenting med import och export att göra.

Jag tror att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är den etablerade, västerländska ordningens heligaste skrift. Jag tror att denna heliga skrifts böner och förutsägelser nu håller på att infrias och att det är just detta som oroar åtminstone Sveriges folk. Det håller på att bli som etablissemangen predikat sedan deklarationen presenterades år 1948. Ursäkta om jag citerar ur en tidigare krönika:

I deklarationens första paragraf stadgas att alla människor är födda fria och jämlika och att de ska handla gentemot varandra i en ”anda av broderskap”.

Var och en av oss är alltså skyldig att behandla alla andra som bröder, inte bara våra nära och kära, utan också varje annan individ på jordklotet, vare sig vi känner vederbörande eller inte. Detta är långt ifrån en ny tanke, men den är mycket radikal och knappast implementerad någonstans.

I tjugofemte paragrafen ger FN ett exempel på vad detta kan betyda. Där stadgas att ”alla har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för hans och familjens hälsa och välfärd inklusive mat, kläder, bostad och medicinsk vård och nödvändig social service”. I nästa paragraf tillkommer rätten till gratis utbildning, ”åtminstone på elementär- och grundnivå”. I tjugofjärde paragrafen fastställs envars rätt till ”periodvis betald ledighet”.

När som helst kan du bli kontaktad av en familj i Tchad som begär att du ska utöva det stipulerade broderskapet och finansiera deras matbudget, hyra, skolavgifter och dessutom betala för deras sommarsemester.

Frågan är om inte de massor av människor från fattiga och eländiga länder som nu som nu söker sig till den rika världen inte i själva verket på något intuitivt sätt förstått vad det är för utfästelser vi gjort och nu kommer för att kräva sin rätt.

Svensk migrationspolitik är ett sätt att implementera det synsätt som etableras i FNs deklaration. Det var så här det var tänkt. Nu ser vi att det inte fungerar.

I stället för – eller i varje fall i tillägg till – att ondgöra sig över de folk över vilka de styr borde de västerländska etablissemangen ifrågasätta sig själva och sin idévärld och på en rad olika punkter tänka nytt. Det vore enande ledarskap.