Mohamed Omar

Många skattemiljoner går till att motverka islamofobi, pengar som ibland har gått till aktörer som själva sprider västofobi, en fördomsfull hållning mot den icke-islamiska, västerländska kulturen. Kanske dags att börja satsa på att motverka västofobin.

Abo Raad, imam vid Gävlemoskén, var tidigare ansvarig för en hemsida som skulle sprida kunskap om islam: muslim.se. Där kunde man läsa att det var förbjudet för en muslim att fira jul och att den som sjunger med i sången ”Nu tändas tusen juleljus” blir ”kafir”, det vill säga otrogen. En muslim fick inte vara vän med en icke-muslim och straffet för homosexualitet var döden. Det var också förbjudet att delta i den svenska demokratin och att tjänstgöra i den svenska armén.

Vidare kunde man läsa att icke-muslimer har sämre rättigheter än muslimer och att man inte fick imitera icke-muslimernas sätt att klä sig och att en hustru skulle vara underordnad sin man. Typiska, islamiskt fundamentalistiska åsikter således, med solid grund i Koranen och profeten Muhammeds undervisning.

Raad hyllade den jihadistiska gruppen Islamiska statens (IS) offensiv i Irak sommaren 2014. IS är en minst sagt västofobisk organisation som drömmer om att erövra Rom och förinta den västerländska kulturen. I ett inlägg på Facebook uppmanade han sina anhängare att be för sina ”sunnisyskon” som krigar mot ”svekfullhetens, icke-trognas och syndfullhetens styrkor”. Raad har också uppmanat sina anhängare att stödja IS med pengar.

År 2009 fick hans numera borttagna hemsida, med dess tydligt västofobiska inslag, 416 000 kronor i statliga medel för att motverka islamofobi. De otrognas sätt att leva, deras högtider och värderingar är alltså ”haram”, förbjudna, men deras pengar är tydligen ”halal” eller tillåtna.

Nu har jag ingen statistik att framför mig, men jag skulle gissa att fler människor förtrycks och dödas i världen på grund av islamistisk västofobi än västerländsk islamofobi. Självmordsattacken mot julhandeln i Stockholm 2010 skulle kunna ses som ett västofobiskt dåd. I sitt ”testamente” uppgav jihadisten Taimour Abdulwahab att han ville straffa ”svenskarna” för Lars Vilks Muhammedteckningar. Fler än 300 unga muslimer har valt att följa i Taimours fotspår genom att ansluta sig till västofobiska, jihadgrupper i Irak och Syrien.

Två konvertiter till islam, Pernilla Ouis och Anne Sofie Roald, publicerade 2003 boken Muslim i Sverige. Bägge har sedermera lämnat islam. Men de var akademiskt skolade muslimer när de arbetade med boken, vilket gav dem en unik inblick i muslimska miljöer i förening med ett kritiskt resonerande forskarperspektiv. På flera ställen tar de upp muslimernas västofobi.

Många muslimer, förklarar de båda författarna, ”definierar sig utifrån den icke-muslimske västerlänningen”. De nämner sedan en händelse som ett ”typexempel” på detta västofobiska fenomen:

På en muslimsk fest i invandrarförorten Rosengård (Malmö) i februari 2003, talade en man om vad den muslimska högtiden Eid al-Adha står för. Han förklarade att på den muslimska högtiden samlas muslimer för att dyrka Gud medan ’svenskarna’ under sina religiösa högtider ’dricker’, och är ’otrogna’ och lever ett allmänt utsvävande liv.

På vad beror då detta västofobiska sätt att se på svenskarna? Ouis och Roald pekar på bristande kontakt mellan muslimska invandrare och ursprungssvenskar:

Hur muslimer ser på ’svenskarna’ beror till stor del på vilken kontakt man har med svenskar i sitt dagliga liv. Med boendesegregation, å ena sidan, och arbetslöshet bland invandrare, å andra, är det många muslimer som inte har kontakt med andra etniska och religiösa grupper, och i sådana grupper florerar denna syn på ’den Andra’, det vill säga icke-muslimer.

En viktig aspekt av det västofobiska synsättet bland muslimer, menar de två forskarna, är sexualiteten:

Svenskar ses som sexuellt dekadenta, de kan ha sex med vem som helst inklusive sina familjemedlemmar och folk går halvnakna på gatan. Detta är vanföreställningar som inte bygger på egna erfarenheter, utan på fördomar som har sitt ursprung i tolkningen av det som visas i media. Få muslimer verkar känna till de svenska koderna och att de flesta svenskar har en moral i sitt sexuella beteende.

Detta skulle kunna hjälpa till att förklara varför det ibland uppstår missförstånd i förhållandet mellan svenska kvinnor, som lever och klär sig på ett vanligt svenskt sätt, och män från islamiska länder. Ett extremt exempel var när en svensk kvinna i Strängnäs utsattes för två överfallsvåldtäkter samma natt. Gärningsmännen var asylsökare från Mellanöstern. En av dem spottade kvinnan i ansiktet och sa: ”I’m gonna fuck you, little Swedish girl”.

Ouis och Roald menar att de västofobiska attityderna hindrar muslimer från att integreras i det svenska samhället. ”Det är oftast vanliga vardagssituationer som kan upplevas som besvärliga för muslimer, som då hellre väljer att inte delta i dessa”, påpekar de. ”Därigenom försvåras naturligtvis den önskvärda integrationen och alternativet blir då istället ökad isolering.”

Det rör sig ofta om mat- och dryckesvanor, där man inte bara själv avstår från alkohol och fläsk utan även anser att man inte kan sitta vid samma bord eller vara i samma rum där dessa ”orena” saker finns. Det gör att man blir isolerad från det svenska umgängeslivet. Författarna går så långt som att hävda, och boken bygger alltså på intervjuer med muslimer, att det finns ”en generell misstro mot svenskar”.

I skolan, ibland den enda plats där invandrarbarnen får möta ursprungssvenskar och deras kultur, är det inte ovanligt att denna misstro kommer till uttryck: ”Det finns många aktiviteter i skolan som en del muslimska föräldrar inte vill att deras barn ska delta i. Det kan vara sexualundervisning, och undervisning i kristendom som upplevs och ibland missförstås som påverkan från skolan att barnen ska bli kristna.”

Eftersom man anser att ”svenskarna” har en sämre moral än muslimer vill man så att säga skydda sina barn från svensk påverkan:

En del barn förbjuds av föräldrarna att delta i en mängd olika aktiviteter alltifrån skridskoåkning till klassresor. Rädslan i detta sammanhang är ofta att barnen ska utsättas för omoralisk påverkan eller själva göra något som påverkas deras rykte (detta gäller framför allt tonårsflickor).

Boken Muslim i Sverige innehåller en hel del islamisk apologetik, författarna var ju muslimer när de skrev den, men alltså även viktiga iakttagelser.

Vi har satsat miljontals skattekronor på att motverka islamofobi, pengar som ibland har gått till organisationer som själva sprider västofobi. Det är kanske dags att vi börjar satsa på att motverka västofobin, ett sätt att tänka som försvårar muslimers integration i det svenska samhället, ger upphov till social friktion, och i vissa fall extrema fall till och med kan bidra till radikalisering och anslutning till antivästliga jihadgrupper.