Patrik Engellau

Nyligen hamnade jag i ett seminarium där entreprenörskapet och Sveriges framtid diskuterades. Deltagarna var erfarna och högt kvalificerade personer. Såklart diskussionen kom in på det svenska undervisningsväsendet.

Jag framförde tesen att skolans sammanbrott framgår av PISA-undersökningarna och att universiteten är likadana med den enda skillnaden att ingen bryr sig om att mäta förfallet. Ingen sa emot.

En av experterna undrade eftertänksamt hur det kommer sig att politiker och andra beslutsfattare inom skolan och det övriga undervisningsväsendet inte gör något. Skolans gradvisa urartning har ju bevisligen pågått i decennier. Efter denna observation tystnade seminariet en kort stund medan deltagarna försjönk i tyst kontemplation över detta obegripliga faktum. Det kändes som en gudstjänst bland kväkare där ingen säger något förrän han får särskild inspiration från högre makt.

Det beror i alla fall inte på att vi inte vet hur en uppryckning skulle gå till, sa en deltagare. Han sa att han för länge sedan undervisat i matematik på Chalmers och att han nyligen, av nyfikenhet, tagit ett vik som mattelärare i en gymnasieklass. Det var inte alls som man fått höra, sa denne lärare, eleverna höll alldeles tyst och lyssnade ivrigt på läraren. Visst, tänkte jag, här är en vikarie med kunskap och pondus, med sådana instruktörer blir det nog tyst i vilket klassrum som helst.

Ja, Sverige har all kunskap vi behöver om hur man bedriver god undervisning, på den punkten verkade seminariet enigt. Och lik förbannat gör vi det inte.

En diskussion uppstod om hur detta märkliga tillstånd kan förklaras.

Jag framförde teorin att de inte vill lösa problemen, där ”de” betyder ansvariga politiker och andra mäktiga beslutsfattare inom skolvärlden. Jag påminner mig hela tiden den franska kungen och aristokratin före revolutionen. Det var inte så att denna överhet saknade insikt om vartåt det barkade. Handskriften hade stått på väggen i årtionden. Men makten kunde inte ändra sin världsbild och livsstil. Det är samma med den svenska ledningen. Den fortsätter enligt principen ”det går så länge det går” och sedan får väl syndafloden komma bäst den gitter.

En annan mötesdeltagare lade fram en alternativ förklaring, nämligen att politikerna och de mäktiga beslutsfattarna nog vet hur det är fatt, men att de saknar kuraget, kompetensen och ledarskapet att göra det som behöver göras.

En tredje mötesdeltagare menade att politikerna både vill och kan, men inte törs eftersom de är rädda att möta väljarna efter sådan chockterapi (Jag kom att tänka på EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker som sa att ”vi politiker” visst vet vad som behöver göras, det är bara det att vi inte vet hur vi ska bli omvalda när vi väl gjort det.)

En fjärde mötesdeltagare invände att vadå, skulle inte väljarna bli glada om deras barn fick bra skolutbildning?

När jag vandrade hem från seminariet tänkte jag förundrat att situationen är näst intill surrealistisk. Vi ser problemen, vi vet hur de kan lösas och så låter vi bli att göra det. Hur kan det bli så i en demokrati att kunniga och engagerade medborgare ska behöva ställa till gissningslekar om sina ledares inställning och avsikter? Hur kan en demokrati vara så handlingsförlamad?