Ilan Sadé

Härförleden presenterades resultatet av utredningen om den statliga mediepolitiken (SOU 2016:80). Utredaren Anette Novak har valt att döpa sitt betänkande till ”En gränsöverskridande mediepolitik”. ”Gränsöverskridande” är en alldeles utmärkt beskrivning av betänkandets innehåll – ett överskridande av de goda gränser som skiljer den politiska makten från den granskande.

Enligt Novaks förslag ska fler medier komma i fråga för en motsvarighet till dagens presstöd. Det organ som föreslås få makten att fördela bidragen från och med år 2018 går under namnet ”Mediestödsnämnden”, som nästan helt ska bestå av personer från branschen. Såhär lyder förslaget till förordningstext:

Regeringen utser ordförande, vice ordförande samt högst nio andra ledamöter i mediestödsnämnden för en period på högst fyra år. Hälften av ledamöterna ska bytas ut vartannat år. Samtliga ledamöter utöver ordförande och vice ordförande utses efter nominering av organisationer som företräder publicister, journalister och medieföretag. Mediestödsnämndens sammansättning ska präglas av en jämn könsfördelning och av en mångfald av erfarenheter och perspektiv.

En ny stödform kallad ”innovations- och utvecklingsstöd” tillskapas som framförallt riktar sig till nya digitala publikationer. I denna del får Mediestödsnämnden ett ganska fritt spelrum att fördela bidrag efter eget skön.

Vidare uppställs ett kriterium för att över huvud taget vara stödberättigad, nämligen att nyhetsmediet ska ”präglas av principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”.

Förslaget om mediestöd är fullständigt horribelt, och det är anmärkningsvärt (och på sätt och vis talande) att det inte har väckt starkare reaktioner. Statliga bidrag till medieföretag är i sig en problematisk verksamhet, som snarare borde avvecklas än utvecklas. Nu ska regeringen, enligt förslaget, utnämna branschfolk med intresse i saken, vilka sedan ska sitta och fatta beslut om fördelning av mångmiljonbelopp. Vi får ett slags skråväsende, där de som är inne i värmen får leka med skattebetalarnas pengar och fördela dem till sina egna. Hela konstruktionen är en enda jävsställning från början till slut, med tanke på den lilla ankdamm som Sveriges medieetablissemang utgör. Till detta läggs att en gummiparagraf i form av den slitna nonsensfrasen ”alla människors lika värde” kan användas för att diskvalificera en sökande.

Medieutredningen har inte tillkommit i ett vakuum; den är i högsta grad en politisk produkt av sin tid. Det räcker att läsa Anette Novaks förord och ha en viss känsla för samtidens kodspråk för att begripa vad det hela handlar om: Att ge den traditionella pressen och digitala medier som uppfyller den politiska korrekthetens och den statliga överideologins påbud mer resurser, för att därigenom bekämpa dem som brukar få epiteten alternativa, hatiska, rasistiska mm. Det nya medielandskapet beskrivs återkommande som ett hot mot saklighet och upplysning.

Det finns dock en missräkning i denna kamp för att stärka de nyhetsproducenter som vinner dagens etablissemangs gunst. Missräkningen består i att makthavare alltid tycks ha den dåliga fantasin att utgå från att de själva kommer att sitta vid spakarna för all framtid. Har de krafter som ligger bakom förslaget tänkt tanken att kulturministern år 2018 och/eller 2022 kan ha en partifärg som de själva skulle beskriva som, tja… brun? Troligen inte, eftersom det då skulle ha slagit dem att de har skapat den fulländade infrastrukturen för en komplett politisk omvälvning av mediestödet. Regeringen kan ju enkelt genom användning av sin utnämningsmakt sätta sina handgångna män i nämnden efter nomineringar från nya branschorganisationer vilka plötsligt ploppar upp som svampar ur jorden, varpå fördelningen av skattepengar till medieföretag i praktiken blir en regeringsfråga. Och glöm inte att en regering själv har makten att ändra en förordning!

Gränsöverskridande var namnet. I en sund demokrati håller man dock på vissa gränser, däribland den mellan statsmakten och medierna. Institutionerna ska instiftas på ett sätt som är principiellt riktigt, oavsett vem som har regeringsmakten. Medieutredningens förslag för däremot med sig just det som så många journalister brukar varna för, nämligen ett starkare och mer direkt statligt inflytande över landets nyhetsförmedling.