Patrik Engellau

Den som nyfiket och förhoppningsvis fördomsfritt betraktar samhället, i det här fallet det svenska samhället, gör ibland iakttagelser. Han kan förstås inte lita blint på sina observationer. Det kunde inte Galilei heller där han satt och glodde i sitt teleskop. Han fick nöja sig med att förklara vad han tyckte sig ha sett och underställa observationerna andras bedömning.

Sedan Trump-smällen den nionde november har jag gjort två observationer som jag ska framföra kategoriskt och med extra emfas för att du ska få något att bita i.

Den första iakttagelsen grundas inte på själva smällen, utan på det svenska etablissemangets – läs ledande politikers och journalisters – reaktioner. Att etablissemanget är taget och illa berört av händelsen är det ingen tvekan om. Men vilken attityd har etablissemanget intagit?

Om händelsen varit mindre storslagen – om det till exempel handlat om Österrikes presidentval och ”populisten” Hofer vunnit – så hade man kunnat avfärda det hela med att österrikarna är notoriska nazister som bara tänker på Schuhplattler och knödel så inget annat var att förvänta. Men så lättvindigt kan etablissemanget inte trassla sig ur en motgång i världens mäktigaste land. Här gäller det att förhålla sig mer seriöst.

En osannolik möjlighet hade varit att etablissemanget lagt sig platt på marken, visat strupen och sagt att djävlar, det verkar som om vi haft fel. Alla Trump-anhängare är tydligen inte hillbillies och white trash. Det tycks som om det som i verkligheten drivit amerikanerna inte är fascistiska böjelser eller rädslan för import från Kina, utan ett uppriktigt och ärligt missnöje med etablissemangets politik och arroganta attityd. Fasiken, skulle etablissemanget fortsätta enligt detta fabelaktiga scenario, nu måste vi undersöka om samma mönster även gäller i Sverige. Är det månne vi själva som är problemet?

Jag har inte sett något som tyder på en sådan ärlig självrannsakan. Tanken på eget ansvar för tingens ordning verkar inte ha slagit de politiker och andra etablissemangspersoner som visat upp sig för mig. ”Vi har nog inte lyssnat på människorna”, säger de och då förstår man genast att de betraktar ett sådant lyssnade som ett slags terapi, det enda som behövs är att människorna får gråta ut ett tag om invandringen och skolan och sedan kör vi på som vanligt. ”Oron för migrationen existerar ju faktiskt och då måste vi ta den på allvar”, underförstått ”hur himla obefogad den än är”.

På den grunden har jag kommit fram till min första kategoriska observation. Sjuklöverpartierna är ansvariga för det tänkande som orsakat Sveriges problem (inte bara migrationen, alltså, utan skolan, snöröjningen, Nya Karolinska Solna och allt det andra). De kommer aldrig att annat än bara för artighetens skull att göra mer än marginella förändringar i sitt tänkande. Att över huvud taget fästa något hopp vid dessa partier är förgäves.

Det leder mig till min andra observation. Den gäller sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har visserligen sedan länge en mer stabil och förtroendeingivande syn på migrationen än övriga partier, men hur är det med resten? Resten betyder i det här fallet dels övriga politikområden, dels genomförandekraften (och jag säger inte att sjuklövern skulle vara bättre på något av dessa områden, men sjuklövern är som sagt diskad på andra grunder).

Jag har inte märkt att sverigedemokraterna skulle ha en mer övertygande politik än andra partier när det gäller sådant som skolan, försvaret och snöröjningen. Det kan hända att de har det och att det är mitt fel att jag inte upptäckt det och i så fall ber jag om ursäkt.

Så var det genomförandekraften. Jag fattar inte varför vi inte talar mer om denna avgörande faktor. Genomgripande förändringar i stora organisationssystem, exempelvis Sveriges skolor, står på dagordningen. Det krävs utomordentliga ledaregenskaper och mycket erfarenhet för att ta sig an sådana utmaningar. Tänk i vilken grannlaga ordning storföretagschefer tillsätts! (Och om du vill få dig ett gott skratt kan du jämföra med när Gustav Fridolin blev utbildningsminister och redan innan han tillträtt lovade att fixa skolan på 100 dagar.)

Amerikanska presidenter fattar det där. De behöver starka personer som är deras muskler och nävar ute i den verklighet vilken presidenten ska styra och förändra. Kolla till exempel på den här listan över medarbetare som Trump överväger att anlita. Det är inga dunungar.

Trump behöver enligt uppgift 4 000 sådana kraftpaket för att genomföra sin politik. Korrigerat för ländernas storlek skulle Sverige behöva 125 förstklassiga ledare. Har sverigedemokraterna det?

Jag vet inte om sverigedemokraterna har några verkliga äss i rockärmarna, men jag roade mig med att gå igenom deras 48 riksdagsledamöter för att leta efter guldkorn. Jag använde dels riksdagens hemsida, som inte säger så mycket, dels Wikipedia, som inte heller gör det. Men det var ändå luttrande läsning.

Om man bortser från den lilla grupp som eventuellt på falska anklagelser påstås vara rötägg – till exempel brottsdömd 16 gånger eller utebliven från 168 av 170 omröstningar – så är nästan allihop partigängare sedan unga år (vilket nog inte skiljer detta parti från de andra; de har alltså knappt någon erfarenhet utanför politiken om man inte räknar in att de troligen går på ICA då och då). Ett femtontal – jag kan ha fel ty deras curricula vitae på Wikipedia är synnerligen magra, men det kanske inte beror på dem – verkar ha undfått högskoleutbildning och så många som sex stycken tycks ha fått med sig en examen därifrån. En hel del förefaller ha yrkeserfarenhet, till exempel en dansare, en undersköterska, en reaktoroperatör, en skoglig maskinförare, en bonde, en personlig assistent, en lokförare, en vårdare inom äldreomsorgen. En har till och med innehavt en ledande befattning inom näringslivet, nämligen som marknadsområdeschef inom Fonus.

Ta en ny titt på Trumps lista.

Det är inget fel på lokförare och undersköterskor, men jag tror att de får uppförsbacke när de ska göra systemskiften hos självsäkra högre tjänstemän inom polisen, migrationsindustrin och utbildningsväsendet. Närmare bestämt tror jag generaldirektörerna kommer att sopa banan med de personliga assistenterna.

Jag tror varken sverigedemokraterna eller de övriga partierna har kommit i närheten av att fatta hur svår uppgift det är att få Sverige på rätt köl. Eller så har de fattat och låter just därför bli att försöka.

PS. Förre finansministern Gunnar Sträng var lantarbetare utan bildning och utan näringslivserfarenhet, men han var likafullt en bestämd galt och blev en mäktig och respekterad politisk ledare som satte folk, till exempel näringslivets ledare, på plats när det behövdes. Så jag kan ha fel.