Nu har det hänt igen. Världens samlade expertis står med ögonbrynen uppdragna av förvåning och tvingas leverera krystade förklaringar till sina felbedömningar. Varken opinionsinstitut eller politiska analytiker tycks kunna förutsäga vad folk tycker när de går till valurnorna. I Sverige fick vi se den första glimten av detta fenomen vid valet 2014, då samtliga större opinionsinstitut undervärderade SD:s väljarsympatier. I de tyska delstatsvalen i våras blev AfD:s framgångar en sådan chock att landets största tidning kallade 13 mars för ”vansinnets valdag” (1). Sedan slog Brexit ner som en bomb. Nu har Donald Trump vunnit en otippad seger i det amerikanska presidentvalet och tidningarna fylls av försök att förstå vad som hände. Var det ett strategiskt misstag av Clinton att lyfta fram Tim Kaine som vicepresident? Skulle utgången ha blivit en annan om FBI inte uttalat sig om hennes e-posthantering veckan före valet? Tja, vem vet? Frågan är dock om opinionsmätningarnas upprepade missräkningar inte bör ses som en del av ett större mönster, där opinionsbildarnas eget agerande spelar en avgörande roll.

I samtliga ovan nämnda valsituationer fanns en tydlig offentlig åsikt om vilken utgång som var önskvärd. Det fanns valalternativ som av det opinionsbildande skiktet ansågs vara ”fel”. Sannolikt påverkade dessa strömningar både vilken uppfattning som gavs massmedialt utrymme och de sakkunnigas tolkning av opinionsläget. Inför valet i USA rådde starkt konsensus kring valutgången. Alla USA:s mest erkända valstatistiker var ense om Clintons övertag. Den respekterade statistikern Sam Wang vid Princeton Election Consortium bedömde att Clinton hade 99 procents chans att vinna (2). När den likaledes välrenommerade kollegan Nate Silver började sprida skräck i finrummen genom att uppskatta Trumps segerchanser till 35 procent blev han våldsamt angripen i Huffington Post (3). Därpå följde ett aggressivt twitterflöde, i vilket Silver anklagades för att överskatta Trumps popularitet. Man hade uppenbarligen svårt att skilja på en ärlig prognos och ett uttalat stöd.

Samma sorts begreppsförvirring illustrerades av svensk media 23 juli 2015. Då publicerade det norska undersökningsinstitutet Sentio en partisympatimätning som visade att SD gått om M och därmed blivit näst största parti. Det borde ha renderat rubriker i alla större nyhetstidningar, inte minst med tanke på SD:s kontroversiella ställning. Istället tegs nyheten ihjäl.  SVT förklarade tystnaden med att de fattat ett generellt beslut om att inte publicera Sentios mätningar. Anledningen uppgavs vara att Sentios metod med så kallade självrekryterande webpaneler inte ansågs tillförlitlig. Därmed gick SVT emot sin egen beskrivning av opinionsinstitutens träffsäkerhet, då de efter valet 2014 konstaterade att analysföretaget United Minds, som använder just sådana webpaneler, hade lyckats bäst (4). SvD:s Per Gudmundsson, som gick emot strömmen och rapporterade om opinionsundersökningen, bemöttes med tendentiösa frågor om huruvida han ville legitimera Sentios resultat eller var på väg att byta partifärg (5). Budskapet var tydligt: håll tyst om opinionssiffror som inte visar önskvärda resultat.

Vad vi de senaste åren har fått bevittna är en infantilisering av den massmediala debatten med åtföljande oförmåga att skilja mellan sakliga rapporter och personliga preferenser. Budbäraren hålls ansvarig för meddelandets innehåll. Vem vågar då uttala sig? Vem har modet att leverera oönskade fakta och hur påverkar det de analyser som görs? En fingervisning om svaret på dessa frågor kan vi få från SCB:s partisympatiundersökningar, där deltagarna intervjuas per telefon. Bortfallet är större nu än tidigare (6). Människor har helt enkelt blivit mer försiktiga med att dela med sig av sina åsikter – folk vet vad de förväntas tycka och de som inte instämmer tiger. Resultatet blir att kritiska röster inte fångas upp. Därmed har en ny faktor letat sig in i ekvationen och gjort att opinionsmätningarna hamnar fel. Denna faktor har opinionsinstituten inte lärt sig att kompensera för och proffstyckarna vill inte kännas vid att den finns. Vi kan kalla den dissidentfaktorn.

Dissidentfaktorn är resultatet av ett repressivt samhällsklimat, där de som vågar utmana officiellt påbjudna sanningar riskerar hämndaktioner. Medborgarna blir därmed rädda för att säga vad de tycker. De håller tyst och knyter näven i fickan tills de på valdagen, i skydd av valskärmarna, kan leverera sin åsikt via röstsedeln. Denna påtvingade självcensur har nu blivit så stark att statistiska undersökningar inte går att lita på.

Presidentvalet i USA har visat oss att dissidentfaktorn har blivit en kraft att räkna med. Den omkullkastar opinionsinstitutens prognoser, förvirrar politiska analytiker och leder till oväntade utfall. Om vi inte får en öppnare samhällsdebatt kommer den fortsätta att skapa oreda i både nyhetsrapporteringen och politikernas huvuden. Det kommer den nog att göra även 2018.

Arvid Nilsson är offentliganställd med stort samhällsintresse. Han har tidigare ägnat sig åt internationellt arbete i utvecklingsländer, men har nu slagit ner sina rötter på den svenska landsbygden.

1. http://www.bild.de/politik/inland/umfrage/fuer-den-wahnsinnswahltag-13-maerz-umfrage-schock-sachsen-anhalt-rheinland-pfalz-baden-wuerttemberg-44154488.bild.html
2. http://election.princeton.edu/2016/11/06/is-99-a-reasonable-probability/
3. http://www.huffingtonpost.com/entry/nate-silver-election-forecast_us_581e1c33e4b0d9ce6fbc6f7f
4. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/united-minds-prickade-valet-bast
5. http://www.dagensopinion.se/gudmundson-svd-om-att-b%C3%B6rja-anv%C3%A4nda-sentios-sd-statistik
6. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Vad-innebar-det-att-vikta-svaren-i-Partisympatiundersokningen/