Patrik Engellau

När jag läser tidningen eller tar del av etermedia – statskontrollerade eller inte spelar inte så stor roll – blir jag för det mesta arg. Känslor är viktiga. De skickar signaler till hjärnan att vakna upp ur sin letargi och försöka integrera den störning som känslan representerar i den allmänna samtidsförståelsen. Hördu hjärna, varför blir jag förbannad av media?

Hjärnan är emellertid morgontrött och vill inte bli störd och kastar åt mig en lättillgänglig och väl inövad förklaring: ”Det beror väl som vanligt på att du är en brunråtta”.

Det fanns en tid när jag skulle låtit mig nöjas med den förklaringen, alltså att jag hade moraliska defekter och därför borde skämmas i stället för att gnälla. Den tiden tog slut i juni 2015, när jag hade en debatt med Nina Björk i DN Kultur. Hon tyckte att jag borde skämmas för att jag ville förbjuda tiggeriet, men det gjorde jag inte. Hon kom inte åt mig. Det är en befrielse att slippa skämmas över sina åsikter. Pröva det någon gång.

Därför ger jag hjärnan bakläxa. Den vaknar motvilligt och stånkande. Efter en stund spottar den upp sig, den trogne rådgivaren, och presenterar något som går att begripa.

Det är två saker, tror jag, säger hjärnan.

Låt höra, hjärna.

Den första är att nästan allt du retar dig på verkar ha politiskt korrekta tankar som yttersta förklaring.

Kan du ge mig ett exempel?

Visst. Det där med Lärarlönelyftet. Avsnitt femtielva i serien ”Så räddar vi skolan”. I själva verket kommer högre löner för en del av lärarna inte att ha någon som helst inverkan på elevernas kunskapsutveckling. Orsaken till skolans kräftgång ligger i det pk-ideologiska flummet, men det kan partiernas dominerande pk-ideologer inte erkänna. De kan inte medge att felet är deras.

Fler exempel?

Snöröjningen i Stockholm. Jag trodde det där med ”jämställd snöröjning” var elakt förtal, fortsätter hjärnan, men det verkar inte så. Stadens förnämsta ledare har faktiskt infört feminismen även här. Vad det riktigt betyder vet man inte, man vet bara att det inte verkar fungera.

Så du menar att alla systemfel egentligen beror på pk-ismen?

Jag vill i alla fall framföra det som en hypotes. Ibland kan sambandet mellan pk-ismen och misslyckandena kännas lite osäkert. Och ändå inte. Betänk vad det måste betyda för svenskt samhällsliv att unga människor nu kommer ut i arbetslivet med betydligt sämre kunskaper än tidigare och framför allt att de är fullproppade med idéer om att det egentligen inte finns någon sanning. Vill du resa i ett flygplan som konstruerats av en person med sådana uppfattningar om hållfasthetsläran? Eller den kollega som räknat på Nya Karolinska Solna? Törs du låta henne administrera din privatekonomi? Eller bli opererad av en kirurg som fått kvotförtur för multikulturens skull?

OK, hjärna, det var en av dina två punkter. Vilken är den andra?

Ja, den är väl politikerväldets alltmer påtagliga administrativa och organisatoriska oförmåga. Det är inte nog med att idéerna bakom Lärarlönelyftet troligen är verkningslösa. Därtill kommer att de ansvariga politikerna inte lyckats införa systemet utan att det gjort en stor del av lärarkåren rasande. Så nettoresultat av initiativet ligger rimligtvis på minus. Titta på de där människorna som ska styra vårt land. De är unga och helt oerfarna av ledarskap och nu ska de plötsligt ta ansvaret för jätteorganisationer, ja ett helt land. Kan du räkna upp mer än ett halvdussin av dem som du skulle vilja anställa ens som underställd chef i ditt eget företag?

Jag är beredd att hålla med dig, hjärna. Om du nu har rätt, hjärna, hur skulle då det parti vara beskaffat som jag kunde rösta på?

Det är väl klart. För det första måste det partiet ha gjort upp med den skadliga pk-ideologin. För det andra måste det bestå av ett stort antal personer i ledande befattning som har mognad och erfarenhet av ledarskap i stora organisationer, gärna utanför den offentliga sektorn.

Trump?

Lite för otydlig och oberäknelig för min smak, men osvuret är bäst.