Stefan Hedlund

Över ingången till den magnifika aulan i universitetshuset i Uppsala finns, i gyllene bokstäver, följande devis: ”Tänka fritt är stort – Men tänka rätt är större”. För den som för första gången besöker Sveriges äldsta och mest anrika universitet kan denna uppmaning te sig en aning märklig. Under årens lopp är det också många inom universitetet som funnit anledning att begrunda innebörden av att de förment fria forskare som bevistar universitetets akademiska högtider skall bibringas en uppmaning att tänka rätt. Kan detta verkligen vara förenligt med en akademisk tradition av fritt sökande efter kunskap och insikt?

Det som tidigare mest har framstått som en aning besynnerligt börjar nu få allvarliga undertoner. En allt tydligare utveckling av det intellektuella samtalet i riktning mot politiskt korrekt identitetspolitik har gjort att livsluften vid Uppsala universitet inte längre på samma vis främjar klassiska ideal om att tänka fritt. Blotta tanken på att forskare skulle begagna sig av sitt förnuft för att tänka kritiskt, att inte acceptera vilka påbud som helst, och att inte svälja vilka dumheter som helst, framstår idag som direkt systemhotande. Den post-koloniala normkritiska diskurs av feminism och anti-rasism som alla nu förväntas internalisera syftar till att forskare skall programmeras om, från att tänka fritt till att i stället tänka rätt.

De som har usurperat makten över tanken arbetar nu också mycket målmedvetet. Maktorgan utarbetar åtgärdsprogram, medarbetare sänds på ideologisk omskolning, vetenskapliga institutioner skall genuscertifieras, språkbruket omdefinieras – till att använda ”hen” som könsneutralt pronomen, att använda ”kroppar” som ett etniskt neutralt begrepp för människor, osv, osv. Endast fantasin sätter gränser för det politiskt korrekta prästerskapets iver att stöpa om oss andra. Möjligheterna att protestera mot denna nya maktordning blockeras av att forskare ofta är anställda på korta kontrakt, som enkelt kan avslutas.

Det kan förvisso vara både frestande och tacksamt att förlöjliga det som nu sker, men vid närmare begrundan finns här inte något som är särskilt roligt, snarare tvärtom. Det som kanske kan uppfattas som besynnerligt beteende bland elfenbenstornets invånare är tyvärr representativt för hur samhällsordningen i stort är på väg att stöpas om. Medierna övergår från informationsförmedling till renodlad åsiktsförmedling. Den politiska kulturen vilar i allt högre grad på skamstämpling av motståndare, och allmänheten hukar sig, väl vetande att protester kan leda till att man blir offentligen brännmärkt som en ”brun råtta”.

Det instrument som används för att skilja de goda människorna från de dåliga är den nysvenska principen om ”gemensam värdegrund”, alltså att alla måste internalisera den post-koloniala diskursen. Den journalist som inte bekänner sig till denna princip får inget utrymme i medierna. Politiker är lyhörda inför risken att bli utstötta, och ägare av medieföretag har nogsamt noterat att presstöd framöver kommer att delas ut på grundval av just gemensam värdegrund – ett mycket tydligt politiskt budskap. Det implicita kravet på åsiktslikriktning innebär ett mycket allvarligt hot både mot det fria ordet och mot grundläggande principer för rättstillämpningen.

Det finns en klassisk princip inom rättsstaten som säger att lagen måste stå över moralen. Anledningen är mycket enkel. Om en grupp lyckas tillskansa sig rätten att fortlöpande uttolka moralen kommer just denna grupp definitionsmässigt att stå över lagen. Rätten – grundvalen för demokratin – blir därmed till ett relativt snarare än ett absolut begrepp. Rättstillämpningen reduceras till vad den styrande gruppen för tillfället anser vara rätt. En gruppvåldtäkt blir, exempelvis, inte längre något som entydigt kan och bör bestraffas. Händelsen måste i stället relativiseras, och förövarnas kulturella bakgrund måste vägas in.

För alla som ägnat tid åt att studera den nu havererade sovjetiska samhällsordningen är den nya svenska moralordningens grundprincip väl bekant. Det är inte tillräckligt att kontrollera undersåtarnas agerande. Systemets överlevnad hänger på att man också kan ändra deras tänkande. Grundbulten i denna senare ambition ligger i att skapa lojalitet via förnedring.

Genom att tvinga undersåtar att offentligen bekänna sig till tankar och principer de vet är falska, för att inte säga enfaldiga, och som de kanske även upplever som direkt farliga, exempelvis ”feministisk snöröjning”, kan man uppnå en plågsam känsla av kognitiv dissonans: jag vet att det jag säger är fel, men för att slippa konsekvenser måste jag spela med.

I syfte att reducera känslan av dissonans tar individen till olika mekanismer av rationalisering. De falska utsagorna kanske inte är helt falska. De enfaldiga tankarna är kanske inte är fullt så enfaldiga, och feministisk snöröjning kanske trots allt är bra – även om huvudstaden lamslås av snökaos som gör att även polis, brandkår och ambulanser kör fast.

På detta vis skapas en skön ny värld, en värld där krig är fred, där frihet är slaveri, där okunnighet är styrka och där lögn är sanning. Mera prosaiskt skapas en ordning där samtliga ekonomiska migranter är flyktingar som flyr för sina liv, där det är de som begår brutala gruppvåldtäkter som är de verkliga offren, där hemvändande IS-krigare som deltagit i folkmord måste få terapi och eget boende, där poliser som ingriper mot asylsökande brottslingar är fascister, och där alla som dristar sig att kritisera denna nya ordning är rasister. Välkommen till det nya Sverige!