Patrik Engellau

Det statliga Globaliseringsrådet inom utbildningsdepartementet formulerade sig så här:

Globalisering syftar i vid mening på handel, gränsöverskridande investeringar och kapitalflöden samt utbyte av information och teknologi mellan länder. Även mjukare begrepp såsom kultur, miljö, attityder och livsåskådning kan omfattas av begreppet globalisering. Globaliseringen har framför allt möjliggjorts av minskade kommunikations- och transaktionskostnader till följd av teknologiska framsteg och politiska beslut. Det är ingen ny företeelse men den kraftiga minskningen av dessa kostnader de senaste decennierna har lett till en dramatisk ökning av globala transaktioner samt att allt fler länder deltar i den globala ekonomin. Globaliseringen har således intensifierats och vanligtvis är det denna intensifieringsfas som avses med begreppet.

Jag var på ett intressant seminarium där det amerikanska presidentvalet diskuterades. Efter ett tag upptäckte jag att praktiskt taget alla, jag också, hade globaliseringen som övergripande bakgrundsförklaring till den rörelse som sveper över världen i form av Brexit, Trump, kanske le Pen i nästa ödesval, kanske sverigedemokraterna i ett senare. Denna förklaring är desto mer elegant som de nya antietablissemangsrörelserna definierar sig själva nationalistiska och talar exempelvis om ”America first” och kallar sig ”Sverigevänner”, kort sagt att det handlar om en kamp mellan nationalism och globalism.

Det förklaras av framstående människor att globalismen alienerar växande väljargrupper eftersom den ska ha lett till att jobb försvunnit från de traditionella industriländerna och till att inkomstfördelningen blivit alltmer ojämlik. Därför, hävdas det, röstar folk på Trump och Brexit.

Jag förnekar inte att frihandeln och kapitalets fria rörlighet sannolikt lett till att en del jobb flyttats utomlands och att detta på sina ställen i USA säkert lett till arbetslöshet. Ej heller bestrider jag att de rikas inkomster under de senaste decennierna kommit att växa som andel av BNP samt att de rikas andel av ländernas totala förmögenheter troligen också ökat (även om jag tror att detta beror mer på börsutvecklingen än på globaliseringen, men det där är knepigt, så jag fördjupar mig inte i det).

Men när jag satt där på det intressanta seminariet slog det mig att jag egentligen inte tror att ökad världshandel och fria kapitalrörelser och en sammanflätning av de nationella ekonomierna är den rätta förklaringen till Trumps och Brexits och Jimmie Åkessons dragkraft. Jag har aldrig mött någon som sagt exempelvis att ”jag kommer att rösta på sverigedemokraterna för att den svenska importen är så stor” eller ”om kineserna ska fortsätta att sälja billig elektronik på det här viset så blir det Jimmie nästa gång”.

Nu kanske du säger att det inte är kinesisk elektronik som retar folk utan somaliska migranter, men det är inte folkförflyttningarna som avses när man talar om globalisering, utan just om internationell ekonomisk integration. Minns den numera rätt avdomnade antiglobaliseringsrörelsen Attack från milleniets början. Den bestod av aktivister som hatade kapitalismen och liberalismen men som veterligen aldrig hade några invändningar mot migration. Jag skulle gissa att det var just det gänget som gick med i ”Refugees Welcome” när Attack-rörelsen fick pyspunka.

Men varför är det så vanligt att skylla Trump och Brexit på globaliseringens påstådda skadeverkningar? Har jag en teori eller har jag en teori? Jag tror att detta är de olika nationella etablissemangens list för att slippa ta itu med sig själva.

Vad är det egentligen som får folk att rösta på en sådan som Donald Trump eller Jimmie Åkesson? Vi kan ta några svenska exempel. Att Grand Hotels VD anser sig behöva göra en pudel för att sverigedemokraterna fått hyra festsalen. Att Södertörns brandförsvar tummar på kompetenskraven för brandmän för att kunna anställa fler kvinnor och migranter. Att romer får härja fritt och skräpa ned i parker. Att staten låter HBTQ-certifiera sina myndigheter. Att rättskaffens medborgare ska bli hållna för brunråttor som bör gasas ihjäl för att de har synpunkter på svensk politik. Att polischefen hellre ömkar mördare än mordoffer. Att bilhatande miljöpartister gräver upp hela Stockholm så att bilar inte ska kunna ta sig fram.

Det som verkligen irriterar folk har inte med frihandeln att göra. Det som upprör är den politik som förs av de nationella etablissemangen. Sådant vill etablissemanget förstås inte kännas vid så de hittar på att medborgarna är arga över utrikeshandeln. Reglerna för internationell handel, internationella investeringar och kapitalflöden är liksom inte något som bestäms av den nationella politiken, utan av internationella organisationer långt borta. ”Organ som arbetar för en ökad globalisering är bland andra EU, FN och Världsbanken”, säger Wikipedia.