Patrik Engellau

Det kan hända att Donald Trump är en oberäknelig galning som aldrig borde ha blivit vald till president i USA. En del uttalanden han gjorde under valkampanjen, till exempel det där med att han skulle få Mexico att bygga och betala för en mur längs gränsen, känns svårsmälta. Men jag har förstås ingen aning om vad hans presidentskap kommer att få för eftermäle.

Däremot kan jag redan nu förklara min tillfredsställelse inte så mycket över att Trump blev vald som över att alla de förståsigpåare som självsäkert deklarerade att han aldrig kunde bli vald faktiskt fick fel. Jag gillar inte grötmyndiga förståsigpåare som tror sig veta hur landet ligger och vart utvecklingen går.

I det här fallet finns två slags förståsigpåare att ogilla: å ena sidan etablissemangsförståsigpåarna, å den andra oppositionsförståsigpåarna.

De förra är alla de kunniga, pålästa, ofta snygga människor som får tillfälle att uttala sig i frågan i normala media, inte bara i Sverige, utan även i USA (i varje fall i CNN, som är den enda amerikanska tevekanal jag då och då följer) och i Brasilien (vars tevedebatter jag ibland tittar på) där väluppfostrade och välutbildade människor har ungefär samma uppfattningar i politiska frågor som deras motsvarigheter i Sverige.

Dessa framstående människor har på det hela taget mangrant sett på en Trumpseger med förfäran, något som inte får ske och därför inte kan ske. Inte ens det amerikanska folket kan vara sådana idioter, har dessa övertygat sig, att det utser Trump till nationens och därmed världens högste ledare.

De motsatta förståsigpåarna har resonerat på ett helt annorlunda sätt. Låt Julian Assanges intervju med en australiensisk journalist bli mitt illustrerande exempel. Assange förklarar att Trump inte kan vinna eftersom hela etablissemanget är emot honom, bankerna, vapenindustrin, mediamogulerna, det utländska kapitalet, även journalisterna, kort sagt varje makthavare utom möjligen de evangeliska kristna ”om de nu kan räknas till etablissemanget”.

En intressant sak är de båda förståsigpåargruppernas inställning till demokratin. Den första gruppen utgår från att folk i allmänhet tycker som de själva (och de som inte gör det är bara ”äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna” som den väluppfostrade och rättänkande kulturskribenten i Dagens Nyheter Hynek Pallas formulerade det i samband med Brexitomröstningen). De har svårt att föreställa sig att demokratins utslag inte skulle följa den statliga svenska värdegrunden. Om det blev till en konflikt mellan folkets vilja och värdegrunden undrar jag om de inte skulle sätta värdegrunden högre.

Förståsigpåare som Assange tror över huvud taget inte på demokratin. Det är inte nödvändigtvis så att han ogillar den, men han tror inte folkets vilja kan vinna över etablissemangens intressen. Om etablissemangen enhälligt och bestämt tar avstånd från kandidaten Trump så kan kandidaten Trump inte bli president.

Båda grupperna fick fel, vilket jag tycker är glädjande eftersom det visar demokratins styrka. När det kommer till kritan spelar det ingen roll vad mer eller mindre självutnämnda förståsigpåare har fått för sig. Kanske är det ingen tillfällighet att detta års omvälvande omröstningar – Brexit och nu det amerikanska presidentvalet – inträffat i just de anglosaxiska länder som alltid har varit demokratins främsta banérförare på jorden.