Patrik Engellau

Den nionde november hände stora saker. Donald Trump visade sig ha blivit vald till USAs näste president och det snöade något alldeles infernaliskt i Stockholm. Jag kan inte minnas ett så ymnigt snöfall någonsin. Det började vid midnatt och fortsatte dagen ut. Säkert föll det en halvmeter snö. Håll med om att det är egendomligt med två så märkvärdiga saker samma dag!

Det blev strul direkt. Kommunens plog hade lagt en vall bakom min bil så det fanns inte en chans att komma ut på morgonen. Men bäst som jag står där och ser borttappad ut stannar en man i en Bamsecheva och frågar om han kan hjälpa till. Vilken grej, tänker jag och tackar glatt. Några minuter senare är dragskruv monterad och rep knutet till hans krok. Chevan får jobba lite, men strax är jag fri. Jag hade inte räknat med att sitta fast så hårt så jag hade lättjefullt lagt ett dubbelt halvslag i stället för ett pålstek och det fick jag betala för med extra pill för att komma loss. Gissa om jag var tacksam för hjälpen.

Det här är Sverige när det är som bäst, tänkte jag efteråt. Vi svenskar är rätt respektfulla mot varandra och angelägna att hålla distans, men när det plötsligt kniper väller den vänliga, självklara hjälpsamheten fram. Den plötsliga och oväntade strapatsen, i detta fall i form av ett alldeles särdeles snöfall, för oss liksom närmare varandra. Vi talar med varandra och sträcker ut händer till hjälp.

Så fortsatte det alltså att snöa något alldeles förbannat hela dagen och när jag skulle köra hem från jobbet satt bilen fast igen. Scen II. Jag står och glor och ser borttappad ut och överväger om jag ska kalla på bärgning eller ta taxi hem eftersom kollektivtrafiken har lagt av. Då händer det igen! En medborgare som troligen bor i närheten frågar om jag vill låna en spade. Såklart. Han hämtar spaden och av någon anledning fru och tre barn och börjar själv skotta undan snön medan barnen larvar runt och låtsas hjälpa till.

Sedan han flyttat på en halv kubikmeter snö är jag loss och alldeles till mig av tacksamhet. Jag förklarar för min räddare att han återgett mig tron på mänskligheten, vilket inte är riktigt sant, ty vad jag menar är att han bekräftat min tro på den vänliga hjälpsamheten hos det traditionella svenska civila samhället. Så fort denne välgörare fått iväg mig ser jag honom vända sig till en annan bilist i motsvarande dilemma.

Hur ska en nysvensk begripa sådant? Är detta slags tillmötesgående ett resultat av allmänmänsklighet eller av en speciell kultur? Uppriktigt sagt: jag vet inte. När jag kom i närheten av hemmet parkerade jag på ett förbjudet ställe eftersom alla tillåtna ställen var invallade. Strax bredvid stod en nedsläckt bil, men jag såg en förare inuti. Full av nyinspirerad ädelhet frågade jag om jag kunde hjälpa till med något. Föraren var en ung kvinna som talade arabiska i mobiltelefon och sa till mig att hon inte hade bensin. Soppatorsk, tänkte jag, då har jag lösningen och så hällde jag hälften av min reservdunk i den arabiska damens tank.

Det konstiga var inte att hon troligen inte kommit till ordet ”tack” på sin sfi-kurs, utan att hon inte gjorde minsta försök att starta bilen och köra därifrån. Hon förklarade att hon inte hittade. Kör dit och följ vägen, sa jag och pekade efter bästa förmåga. Det gjorde inget intryck. Hon knappade febrilt på sin mobiltelefon. Till slut gav jag upp och lomade iväg.

Multikultur är svårt. Jag lyckades inte ens hjälpa.

PS Nästa morgon återvände min misantropi, ty Myndigheten hade under natten gett mig en p-bot på 650 kronor. Att jag tvingats parkera fel berodde på att Myndigheten inte utfört sitt uppdrag att frakta undan snön, men vad bryr sig Myndigheten om det? Den följer bara regler.