Ilan Sadé

Danska Weekendavisen publicerade för några veckor sedan ett reportage om en politisk kris i delstaten North Carolina, USA, som har sin upprinnelse i – tro det eller ej – folks val av offentlig toalett. Universitetsstaden Charlotte bestämde sig nämligen för att i sin egen stadga införa en rätt att få välja den offentliga toalett och det omklädningsrum som stämmer överens med ens könsidentitet. Detta föranledde det mer värdekonservativa delstatsparlamentet att stifta en lag som påbjuder att valet ska stämma överens med det kön som man hade vid födseln, punkt slut. Lagen har i sin tur medfört att North Carolinas renommé har tagit allvarlig skada. Det har nu gått så långt att stora aktörer inom näringslivet väljer att avstå från investeringar som annars hade gjorts inom delstatens gränser, artister ställer in spelningar, och så vidare.

I den kanadensiska delstaten Ontario har en annan träta blossat upp de senaste veckorna, som dock företer vissa likheter med North Carolinas toalettstrid. Psykologiprofessorn Jordan B Peterson, verksam vid universitetet i Toronto, bestämde sig nämligen en vacker dag för att fortsätta att referera till sina studenter som ”han” eller ”hon”, trots somligas önskan att bli kallade någonting annat. Uppfinningen ”hen” har givetvis sina paralleller i det engelska språket, där tydligen ”ze” eller rentav ”they” har hävdats som pronomen i tredje person singular när man hänför sig till någon som har en transidentitet. Professor Petersons vägran att bruka nyord har hittills lett till två skriftliga tillsägelser från universitetet och ett möte med fakultetens dekan.

Den halsstarrige professorn i Ontario har kommit att bli hett nyhetsstoff, som har spridit sig som en löpeld i sociala medier. Peterson befarar att de tillägg gällande bemötande av transpersoner som är på väg att införas i den delstatliga lagen om mänskliga rättigheter är så vaga och gränslösa att han snart kommer att hållas ansvarig för lagbrott.

I ett panelsamtal i TV-kanalen TVO, som finns att tillgå på YouTube, får Peterson möta några av sina kritiker. En fras som yttras av en jurist vid Ottawas universitet har särskilt etsat sig fast i minnet: ”Human rights aren’t up for debate”. Mänskliga rättigheter ska inte diskuteras. TV-debatten avrundas med att flera av deltagarna på fullaste allvar redogör för sina överväganden huruvida det var rätt att över huvud taget delta i en debatt av detta slag, eftersom debatten i sig kan ses som ett utslag av ”transfobi”. Petersons farhåga bekräftas ju därigenom omedelbart av kritikerna utan att de själva tycks begripa det. Någonting kanoniseras till en mänsklig rättighet, vilket för med sig att detta inte får ifrågasättas eller ens diskuteras, eftersom man därigenom kan anses missakta personer vilka åtnjuter rättighetens beskydd, vilket kan vara olagligt.

Både när det gäller toalettkrisen i North Carolina och den pronominala stormen på universitetet i Toronto kan vän av såväl yttrandefrihet som hövlighet undra: Hur har de lyckats komma dithän? Har de inga verkliga problem i USA och Kanada, varför de kände sig manade att uppfinna nya?

Nja, vad vi ser är följderna av att ett identitetspolitiskt paradigm har tagit ett allt starkare grepp om politiken på andra sidan Atlanten. Enligt detta paradigm utgörs tillvaron av en kamp mellan olika undergrupper. De som klassas som svaga eller förtryckta anses av många ha rätt att själva få bestämma vad som strider mot deras rättigheter. Dessa grupper blir genast ”företrädda” av aktivister som har anammat identitetspolitiken med hull och hår. Rättigheterna måste sedan formaliseras i lagstiftning. Yttrandefrihet har i det sammanhanget inget större värde, eftersom yttrandefrihetens främsta ändamål, som ju är sökandet efter det sanna, det sköna och samhällets bästa, betraktas som ett fåfängt företag.

I ett sådant klimat är det givetvis lätt att lagstifta för att tillgodose en utvald grupps förmenta intresse av att bli bemött på ett visst sätt. Hux flux politiseras frågor som annars hade kunnat lösas med lite lyhördhet och folkvett. Hur många vid universitetet i Charlotte berörs av toalettproblemet? Kan man inte bara signalera att folk får välja själva och vara en smula finkänsliga, utan att för den sakens skull göra frågan till en politisk och juridisk tornado? Och man kan väl inte lagstifta om skyldighet att bemöta varje enskild student under ett seminarium så som denne vill bli bemött? Vad sägs om att låta det civila samhället lösa problem som det civila samhället är bäst på att lösa?

Politiserade värderingar och tillhörande livsstil tycks ha blivit de nya religionerna i västvärlden. Detta är någonting som missioneras uppifrån och ned. I senaste Weekendavisen skriver Ole Nyeng om sociologen Arlie Russell Hochschild från universitetet i Berkeley utanför San Fransisco, som likt en doktor Livingstone har tillbringat tid i Louisiana för att komma Tea Party- och Trump-anhängare inpå livet. I artikeln anförs att 40 procent av de republikanska och 33 procent av de demokratiska väljarna år 2010 svarade ja på frågan om de skulle bli störda om deras son eller dotter gifte sig med någon ur motståndarlägret. I en liknande undersökning från år 1960 var siffran bara fem procent! Man blir onekligen påmind om hur amerikaner en gång såg på blandäktenskap över religions- och rasgränser, där utvecklingen tveklöst har gått åt andra hållet.

Politiseringen av toalettval och pronomen har förstås redan tagit fäste här i Sverige; vi brukar vara snara att anamma det galnaste som nordamerikanska universitetsmiljöer kan erbjuda. Antidiskrimineringslagstiftningen är därtill på väg i samma riktning som i Ontario. Det vilar ett ansvar på oss alla att bryta mönstret.