Mohamed Omar

Från Paris, London och Bryssel har tusentals unga muslimer rest för att ansluta sig till det heliga kriget, eller jihad som det heter, i Irak och Syrien. En av de städer som har störst antal jihadister är Göteborg i Sverige. Från hela Sverige har drygt 300 muslimer rest. De har stridit med olika jihadistgrupper, framför allt Al-Qaidas gren i Syrien och Islamiska staten (IS).

Majoriteten av Göteborgs jihadister kommer från utanförskapsområdena Bergsjön och Angered. Där har de salafistiska nätverken, delvis finansierade med svenska skattepengar, tillåtits att växa okontrollerat under många år. För det är salafismen, en väckelserörelse inom sunniislam, som är inkörsporten till jihadismen. Enligt salafismen ska Koranen och profeten Muhammeds budskap följas till punkt och pricka och det är i dessa texter man hittar halshuggningar, prygel, kvinnoförtryck, slaveri och heligt krig.

Alla salafister använder inte våld, många ägnar sig bara åt missionsarbete. De vill vända muslimer bort från alla moderna idéer och tillbaka till en ”ren tro”. Men de icke-våldsamma salafisterna delar världsbild och värderingar och långsiktigt mål med de som använder våld och de lägger därmed grunden för den väpnade jihadismen.

De salafister som inte använder våld lär ut att en islamisk stat är eftersträvansvärd, att kalifatet är något gott, att prygel, halshuggning och stening är riktiga straff, att icke-muslimer inte har samma rättigheter som muslimer och att kvinnor är underordnade män med mera. De försvarar och förhärligar också Muhammed och de tidiga muslimernas krig och massakrer. De icke-våldsamma och de våldsamma går därför hand i hand.

Göteborgs moské, den största i staden, kostade sju miljoner euro att bygga. Saudiarabien stod för notan. Det är ganska liten skillnad mellan Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) och Islamiska staten i Saudiarabien (ISS). I båda staterna förtrycks kvinnor och icke-muslimer. I båda staterna tillämpas de barbariska straff som föreskrivs av Muhammed. I båda staterna finns det ingen yttrandefrihet, ingen religionsfrihet och ingen demokrati.

Resultatet av att vi tillåtit salafismen att spridas okontrollerat i vårt land ser vi nu. På skolgårdar i Göteborg leker pojkarna jihadistlekar. De skryter om pappor som slåss för IS. En ny undersökning, genomförd av föreningen Varken hora eller kuvad, visar att en av tio elever mellan 12 och 18 år i Göteborgs nordöstra förorter, bland annat Angered och Bergsjön, sympatiserar med IS och liknande jihadistgrupper.

Detta är alltså en av tio elever. Räknar vi bara de muslimska eleverna så är siffran självklart mycket högre! Elva procent svarade ”ja, jag har sympati” och tretton procent svarade att de kände någon annan med sådana sympatier. ”Älska islamiska staten!” skrev en elev.

”Vissa ungdomar vi mött använder ord som ’kafir’ för icke-troende människor, och de säger att sådana kan ’dra åt helvete’ och att ’IS gör egentligen rätt’ och så vidare. I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga angav att de var mer religiösa än sina föräldrar”, berättar Guluzar Tarhan Selvi på Varken hora eller kuvad.

Jag är inte förvånad. Det är den naturliga följden av vår slappa inställning. Det är klart att det salafistiska missionsarbetet påverkar unga muslimers attityder. Dessa missionärer arbetar dag och natt för att vinna anhängare. Vad gör vi? Vad har vi för plan för att istället vinna dessa ungdomar för den svenska kulturen och de svenska värderingarna?

Undersökningen visade också att eleverna har större tillit till de religiösa samfunden, som till exempel den saudiska moskén i Göteborg alltså, än till skolan och polisen. Detta är något vi känner igen från Storbritannien. En relativt ny brittisk opinionsundersökning, ”What British Muslims really think”, visar att 66 procent av de tillfrågade inte skulle rapportera till polisen om de kände någon som var på väg att bli inblandad i terrorism. Det kan bero på att man känner större lojalitet till den egna gruppen än till det icke-muslimska samhälle man lever i. Man är engelsman, eller för all del även fransman, belgare och svensk, men bara på pappret.

Detta kan förklara hur Salah Abdeslam, den belgiske jihadisten av marockanskt ursprung som medverkade vid attacken mot Paris den 13 november 2015, kunde hålla sig undan rättvisan hela fyra månader, innan han greps i den ”mångkulturella” stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Paris borgmästare Anne Hidalgo menade att hon var säker på Abdeslam skyddades av sina ”bröder” i Molenbeek.

Det som krävs nu är en bestämd assimilationspolitik där invandrare som kommer till Sverige förbinder sig att göra en ansträngning att bli en del av svensk kultur och respektera våra fri- och rättigheter. Kan man till exempel inte respektera att en muslim i Sverige har rätt att lämna islam ska man inte kunna få uppehållstillstånd eller medborgarskap. Det bör snarast införas prov för att bli antagen som svensk medborgare.

På samma sätt som det svenska språket är huvudspråk i Sverige bör det skrivas in i lagen att svensk kultur upphöjs till norm här, vilket innebär att staten på alla sätt ska främja svensk kultur i utbildningsväsendet, föreningslivet, kulturinstitutionerna och public service. När en svensk sed krockar med en utländsk ska den svenska seden ha företräde. I Sverige finns nu människor från hela världen och det bästa sättet vi har att komma överens är att anamma det vi har gemensamt, det vill säga den svenska kulturen, det svenska språket, de svenska sederna och de svenska högtiderna.

Även den havererade invandringspolitiken, som är grunden till den havererade integrationen, måste ändras drastiskt. Vi ska hjälpa människor i världen, framför allt genom bistånd och insatser på plats. Vi ska inte flytta de problem som gör att dessa länder behöver hjälp, som till exempel islamisk fundamentalism, till Sverige. Det är ineffektiv flyktinghjälp och det skadar Sverige och att värna våra intressen måste vara den svenska statens främsta uppgift. Detta bör vara självklart för varje nation.

Utan en ansvarsfullare invandringspolitik och en ny assimilationsmodell riskerar vårt samhälle att fortsätta splittras och allvarliga konflikter är att vänta. Det jihadistiska våldet är bara det mest extrema uttrycket för en värdekonflikt som är djupare och bredare och påverkar vardagen för allt fler svenskar.