Patrik Engellau

Idag har jag tre saker på hjärtat. Alla tre gäller mitt tjat om huvudmotsättningen i Sverige som jag alltså påstår går mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den anständiga medelklass som betalar för ruljangsen.

Min första synpunkt är att denna huvudmotsättning inte finns i någon sorts empirisk bemärkelse. Den utgör en intellektuell konstruktion, en tolkning som i bästa fall kan skänka förståelse och ge ledtrådar då beslut måste fattas. Det är samma sak med alla, tror jag i alla fall, idéer om samhället. Arbetarklassen var ingen empirisk kategori. Det var först sedan Karl Marx och August Palm talat om för arbetarna att de var en klass med gemensamma intressen som de började organisera sig. Detta var till stor nytta för den således uppfunna samhällsklassen.

Den andra synpunkten är att jag gillar tanken på ett välfärdssystem. Vad jag inte gillar är att välfärdsproducenterna ska kontrollera nationens tänkande och utveckla detta tänkande så att nationen går dess ärenden. Dwight Eisenhower resonerade på likartat sätt när han sa till det amerikanska folket att militären behövs men blir samhällsfarlig om den bildar ett militärindustriellt komplex och lyckas styra nationens tänkande i sitt eget intresse.

Min tredje synpunkt gäller nyttan av den här sortens teoribyggen. Varför ska man överhuvudtaget prata om huvudmotsättningar? Jag tror att sådana funderingar har praktisk betydelse om man vill bidra till förändringar i samhället. Det finns en massa människor. En del tycker som jag, andra tycker inte som jag. Hur ska jag veta vilka som är mina vänner och vilka som är mina fiender? Vilka lönar det sig att försöka mobilisera för min sak och vilka är det bortkastat att tala med? När August Palm gjort sin klassanalys begrep han att det inte var så mycket glädje med att försöka rekrytera bankdirektör Wallenberg till medlem i socialdemokratiska partiet men att det nog skulle gå bättre om han försökte med de anställda på sågverket.

Den dominerande uppfattningen bland dem som vill se en förändring i Sverige idag är att fienden är ”vänstern”. Visst, det låter sig sägas, och man vet väl ungefär vad de menar. Men vem är vänstern? Räknas LO-kollektivet dit? Är det industriarbetarna som vill införa normkritik och HBTQ-certifiering? Om ”vänstern” är fienden så är väl ”högern” de naturliga allierade, antar jag. Jaha, betyder det allianspartierna? Ska vi försöka göra Annie Lööf till propagandist för minskad migration? Står fru Batra på vår sida i frågan huruvida Decemberöverenskommelsen bör avvecklas inte bara i teorin, utan även i praktiken?

Svaret på frågan om huvudmotsättningens karaktär har avgörande betydelse för vårt politiska handlande. Om klyftan går mellan vänstern och högern så är allt mycket lättare. Högern finns redan representerad inom etablissemanget och då gäller det bara för förändringsivrarna att mobilisera till exempel allianspartierna för sin sak.

Om emellertid jag, Gud förbjude, har rätt är jobbet mycket svårare. Även allianspartierna ingår i politikerväldet och är därför inte att lita på. Jo, enskilda politiker kan gå att lita på, men det gäller inte bara allianspolitiker, utan även socialdemokrater, kanske rentav någon vänsterpartist. Men det viktigaste, om jag har rätt, är att medelklassen får ett klassmedvetande och börjar organisera sig för sina intressen. Återigen: vi får lära av 1800-talets arbetarklass.