Ulf Larsson

Vilka ord man kan eller inte kan använda i ett offentligt samtal varierar över tid. Att någon journalist eller politiker skulle uttala till exempel n-ordet annat än i varnande och exemplifierande syfte – och knappt ens då – vore troligen lika med massmedialt frysboxsjälvmord. Inte ens självaste Astrid Lindgren har frikänts i den semantiska domstolen med påföljden att Pippis pappa i nyare upplagor av böckerna inte längre kallas ja-ni-vet.

Ett av orden som nuförtiden har en tydlig dödskallemärkning är zigenare. När jag växte upp på 60- och 70-talet användes ordet utan någon anmärkningsvärd värdeladdning för att beteckna vad man idag kallar romer; i till exempel Katarina Taikons böcker om Katitzi används det med vad man kan kalla primärt referentiell syftning, det vill säga huvudsyftet är att referera till en viss kategori och inte att förmedla en viss attityd. Men det var då det, och självklart bör man inte använda ett ord som den åsyftade kategorin själv uppfattar som nedsättande. Detsamma gäller ju för en hel massa ord som nörd, blatte och svenne.

Men åter till zigenare som man alltså inte tycks kunna använda överhuvudtaget idag. Fast uppenbarligen är det så att den stilistiskt-semantiska kompetensen kan slira till emellanåt även i de mest högvördiga åsiktsläger. Här följer några exempel på hur reaktionerna kan se ut i massmedia om någon framstående representant för det offentliga samtalet skulle råka säga fel. Först ut är statsminister Stefan Löfven som i Sveriges Radio 2014 sa att:

– Vi tycker att alla länder har ett ansvar för sina innevånare, att man kan leva drägliga liv. Det finns ju stödprogram, som EU också är med och finansierar, i det här fallet för att zigenare ska få en möjlighet – att romerna och zigenare ska få en möjlighet att integreras på ett riktigt sätt, i sitt land.

Reaktionerna lät inte vänta på sig och statsministern visade sig snart ångerfull:

– Det är ålderdomligt, förlegat och kränkande, säger han till Expressen.

Det tidigare statsrådet Åsa Romson trampade även hon snett i den semantiska sankmarken ett år senare enligt vad SVT informerar om:

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson trampade i klaveret två gånger under kvällen. I sin ursäkt för kommentaren om Auschwitz och Medelhavet kallade hon romer för ”zigenare” – två gånger.

– Jag är den första att be om ursäkt om det är någon av de grupper….. Hitlers brott mot judarna, mot zigenarna, mot homosexuella och Hitlers brott i gaskamrarna står helt för sig själv, sa Åsa Romson när SVT Nyheter bad henne förklara varför hon i debatten sagt att Medelhavet var det nya Auschwitz.

Sedan upprepade hon uttrycket zigenare om romer även i en intervju med Expressen.

– Det är absolut inte rätt, man ska använda romer och det är oförsvarbart att använda det uttrycket, säger Åsa Romsons pressekreterare Helena Hellström Gefvert till SVT Nyheter.

Hur tänkte hon?

– Hon var trött efter debatten och tänkte inte. Hon tar klart avstånd från det uttrycket.

Ordet zigenare väcker uppenbarligen starka reaktioner. Men hur är det med den semantiska konsekvensen? Kan man så att säga smyganvända ordet i syfte att uppnå vissa effekter? Vi förflyttar oss nu raskt till ett av de starkaste svenska fästena som man ”utmanar intoleransen” på, nämligen Stiftelsen Expo. På Expos ”skola” kan man läsa att:

Romerna som en gång utvandrade från Indien började komma till Europa för 700 år sedan. Genom århundradena har de misstänkliggjorts, pekats ut som orsak till pest och annat elände, förföljts och dödats. Fördomarna och hatet mot romer kallas för antiziganism. Runtom i Europa är antiromska attityder på många håll starka och fortfarande vanliga.

Och i en debattartikel i SvD från augusti 2016, som handlar om tiggerifrågan, tycker några liberala ungdomspolitiker bland annat att:

Det som behövs är ett slut på den antiziganism som tvingat många EU-migranter på flykt till Sverige. Det behövs också en omfattande förändring av den svenska arbetsmarknaden för att motverka utanförskap för såväl EU-migranter som andra utsatta grupper. 

Om man nu inte under några omständigheter får använda ordet zigenare – vilket jag personligen inte har några som helst problem med att låta bli att använda – hur kommer det sig då att det går bra att använda antiziganism? Ordet är ju uppenbarligen morfologiskt besläktat med zigenare, så i konsekvensens namn borde man ju istället säga antiromism, vilket till och med en så enkel källa som Wikipedia informerar om alldeles bortsett från att man blandar ihop ord och begrepp. Man kan ju spekulera över hur reaktionerna skulle bli om Löfven eller Fridolin pratade om anti-n-bollism apropå någon ny satsning på yrkesutbildningar inom konditorbranschen.

Bruket av ordet antiziganism kan ju emellanåt tänkas bero på språkligt oengagemang och ett schablonartat förhållande till språket, alltså att ordet lever kvar på gamla meriter och ingen funderar så värst mycket över det uppenbara släktskapet med zigenare. Eller så – vilket inte förefaller helt otänkbart – ingår ordet i den arsenal av nyspråk som används flitigt inom det offentliga samtalet. Att som SvD-debattörerna säga att ”det som behövs är ett slut på den antiziganism som tvingat många EU-migranter på flykt till Sverige” låter ju definitivt mer skräckinjagande och hotfullt än att prata om ”antiromism”. Om företeelsen kläs i en dramatisk och värdeladdad språkdräkt framstår den ju som just dramatisk och värdeladdad på ett för den aktuella argumentationen fördelaktigt vis; ordet blir en del av den negativa verklighet man vill måla upp. Men i den semantiska konsekvensens namn borde både Stiftelsen Expo och andra deltagare i det offentliga samtalet ta avstånd från ordet antiziganism. För man får ju inte använda zigenare längre – eller hur var det nu igen?