Stefan Hedlund

Sverigedemokraternas inbrytning på den svenska politiska arenan har orsakat en vulgär moralisering av politiken, som på sikt kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det vi nu ser växa fram är konturerna av en helt ny maktelit, vars livsluft inte längre är något slags ideologi utan helt cyniskt att den egna gruppen är moraliskt överlägsen alla andra. I kraft av denna överlägsenhet tar man sig rätt att bestämma både hur det offentliga samtalet skall utformas, och hur den politiska makten skall utövas.

Denna nya maktelit har förvisso fått sitt starkaste fotfäste inom partier till vänster, men det innebär inte att den enkelt kan placeras in i den klassiska skalan av vänster mot höger. Socialdemokratins kräftgång förklaras av en allt skarpare motsättning mellan traditionell arbetarpolitik och den nya tidens identitetspolitik, och miljöpartiets närmast existentiella kris bottnar i en intim flirt med islamistiska kretsar. Även inom borgerligheten finns en växande vurm för den nya vågen av att vara mera moralisk än någon annan.

Tecknen har funnits en längre tid, utan att någon har reagerat. Den nationella kris som uppstått i hanteringen av den våg av migranter som kommit till vårt land har dock tjänat som en vattendelare, där förment moraliska ställningstaganden placeras i blixtbelysning och blir politiskt definierande. Debatten kring migranterna har provocerat fram rena hatstämningar, där brännmärkningar av migrationskritiker som tidigare skulle väckt allmän avsky nu kan vinna stort genomslag.

Utmaningar från totalitära krafter, riktade mot den etablerade samhällsordningen, är förvisso inget nytt. Det finns ett antal djupt nedslående exempel på hur både bruna och röda krafter har lyckats ta över och pervertera statsmakten, med förödande konsekvenser. Det som är nytt med den totalitära identitetspolitik som nu hotar att erodera den svenska samhällsmodellen, är just att den inte har några tydliga ideologiska grundvalar.

Det som definierar den nya makteliten sammanfattas av dess åsiktspolis som en ”gemensam värdegrund”. Exakt vad denna gemensamma värdegrund består av är inte helt enkelt att reda ut. Det rör sig om ett anpassningsbart snömos av post-moderna och post-koloniala identitetsteorier om skuld gentemot tredje världen, kryddade med käcka genusteorier om könsmaktsordning och en vurm för islamism som präglas av antisemitism.

Den gemensamma nämnaren är att alla som offentligen –  i tanke, ord och gärning – bekänner sig till detta snömos är definitionsmässigt ”goda” människor. Alla andra är ”onda”. De som inte anser att migranter har rätt att ockupera privat mark är onda. De som inte anser att en somalisk bonde har samma rätt till svensk välfärd som svenska skattebetalare är onda. De som inte anser att yttrandefriheten för migrationskritiker bör begränsas är onda. De som inte anser att islamismens förtryck av kvinnor måste förstås och relativiseras är onda. Osv, osv.

Det är lätt att förstå gruppdynamiken i denna utveckling. De som inkluderas upplever en stark känsla av samhörighet. Uppfyllda av den moraliska överlägsenhetens värme förfaller de lätt till att söka överträffa varandra, och att göra uttalanden de under normala omständigheter aldrig kunnat försvara. Ett praktexempel är Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, som på sin blogg har jämställt migrationskritiker med ”bruna råttor”. Ett annat är Cecilia Hagen, kolumnist i Expressen, som förespråkat fysisk utrotning av denna grupp av misshagliga svenska medborgare.

Det som nu står på spel är upplysningstidens föreställning om ett socialt kontrakt mellan stat och medborgare. Det är detta kontrakt som utgör den demokratiska rättsstatens själva kärna, som gör att medborgarna hyser tilltro till rättsordningen och upplever att den politiska makten är legitim.

Den nya maktelitens förnekande av nationalstaten, och av dess grundläggande ansvar gentemot medborgarna, utgör ett allvarligt hot mot denna ordning. Dess tolkning av mångkulturalism som en ordning där varje särintresse måste ges rätt till separatism och särbehandling utgör ett grundskott mot tanken på ett inkluderande samhälle. Hatiska fördömanden av alla som inte är ”goda” sliter sönder den sociala sammanhållningen.

Myndigheter som förfaller till att censurera information om brott begångna av asylsökande bidrar till framväxt av föreställningar om att rättstillämpningen inte är lika för alla. Redaktionsledningar som distribuerar listor över politiskt felaktiga ord, som inte får användas, undergräver tron på det fria ordet. En gryende insikt om att Sverige i vår omvärld är på väg att bli ett allt mer avskräckande exempel möts av Utrikesdepartementet med instruktioner om hur ”falska” skildringar skall bemötas.

Vad allt detta kan leda till är en verkligt brun motreaktion, som börjar trampa våra gator under appeller om att ta tillbaka staten. Det är mycket som står på spel.