Patrik Engellau

Jag tror att samhällseliter i alla tider haft ett instabilt förhållande till folket. Relationen har naturligtvis varierat över tiden och mellan platserna, men eliterna har alltid haft en dubbel relation till massorna. Å ena sidan har det gällt att hålla massorna på så gott humör att de jobbat ordentligt och avhållit sig från att göra uppror. En rädsla för vad folket kan hitta på om det inte tyglas är alltid närvarande. Å den andra har eliterna aldrig kunnat – eller velat! – lägga band på sin känsla av överlägsenhet. (I ett land som Sverige har överlägsenheten inte manifesterats särskilt pråligt, men provinsialläkaren och drängen visste precis var de hade varandra.) Observera att även om överlägsenheten normalt tar sig formen av ett mer eller mindre väl dolt förakt så kan den också uppträda som misskund, även då förstås ibland lite nedlåtande.

Den italienske författaren Umberto Eco sa ironiskt att internet var en stor framgång för demokratin eftersom det via sociala medier ger yttrandefrihet till envar, även till alla idioter. En annan elitist, den argentinske författaren Jorge Luis Borges som inte hade så mycket över för demokratin, frågade hur någon kunde komma på tanken att den vanligaste uppfattningen var den rätta och kallade demokratin för ”nummermagi”.

Självklart förkunnar eliterna – utom då enstaka intellektuella dissidenter som Borges – trots ringaktningen ständigt sin respekt för och lojalitet och kärlek gentemot folket. ”Folkets kärlek min belöning” var Karl XIV Johans valspråk. Detta har blivit särskilt tydligt med kapitalismens och demokratins genombrott. Företagen måste ständigt fjäska för konsumenterna och höja kunderna till skyarna för att få sälja sina produkter. Politikerna måste hela tiden hylla folkets omdöme och klokskap för att få röster (såframt inte folket tänker rösta på sverigedemokraterna förstås).

Detta krusande för folket är ett sentida påfund. Eliterna har slutat ståta med sin makt och auktoritet. ”Överheten bär inte svärdet förgäves”, skriver Paulus i Romarbrevet, men numera har överheten häktat av sig svärdet och drar sig i det längsta för att ta fram det. Stor skillnad mot för ett par hundra år sedan när överheten arrogant stoltserade med sin makt till folkets varnagel, exempelvis genom att ordna offentliga avrättningar.

Just eftersom eliterna ställt undan galgen och färlan oroar de sig för vad folket kan hitta på för ofog nu när det får rösta och uttala sig fritt på internet. Ibland undrar jag om det inte är en sådan oro som ligger bakom en hel del av de utspel från eliterna i olika länder som vi ser nu för tiden, till exempel talet om censur av internet, till exempel fyropen i samband med Brexitomröstningen, till exempel två framstående svenska elitkvinnors nyligen offentligt framförda förslag om att överheten borde gasa ihjäl alla ”brunråttor” till högerpopulister, till exempel just talet om ”populister”, alltså folk som inte hyser samma uppfattningar som eliten.

Eftersom eliterna aldrig kan vidgå att det är förekomsten av ett otyglat folk de oroar sig för – ty detta skulle utmana hela det demokratiska grundkonceptet – måste de uttrycka sig i omskrivningar. Är det inte så man kan förstå det ständiga talet om en lurande nazistfascistisk rörelse i folkhavet? Några verkliga hakkors eller spöknippen syns inte, men ändå är det just sådant som eliten säger sig ana i faggorna. Är det inte bara ett allmänt, dovt morrande från folkdjupet som eliterna räds?

Jag kom på allt det här när jag såg Donald och Melania Trump på teve. Herr Trump må vara hur rik som helst, men han är en oborstad lurk. Det skulle inte förvåna mig om han la upp de smutsiga skorna i soffan, tänkte jag, och kan han göra det så är han helt oberäknelig. Då kan han skända kvinnor, kräva betalt för Natoskydd och införa tullar. Fru Trump ser ut som det pimpade våp som hon troligen är. Vad är det egentligen som ligger bakom eliternas ängslan för att familjen Trump och deras anhang ska ta makten över USA? Är det att Donald Trump ger folket röst, om han nu gör det, eller är det att hans politik skulle skada världen, om den nu skulle det?

Mätt på de flesta sätt torde jag tillhöra den svenska eliten. Men på något underligt sätt förmår jag inte oroa mig så mycket för vad folket kan tänkas hitta på. Kanske har jag bara inte vett nog att förstå hur illa det kan gå om populasen får inflytande. Borde jag kanske oroa mig mer?