Patrik Engellau

Jag minns den ljuva tiden då oskulden och friden vilade över begreppet mångkultur. Det var en tid när svenska folket, särskilt dess ledare, som inte lärt känna någon annan mentalitet än den svenska, med självsäkerhet och pondus kunde förklara att migranter från andra kulturer egentligen, innerst inne, är som vi svenskar och att det enda som skiljer är hudfärg, klädedräkter, språk och maträtter samt, avslutningsvis, att den som till äventyrs har annan uppfattning är rasist.

Synsättet formuleras exempelvis så här av organisationen Expo:

Ett mångkulturellt samhälle är idén om att ett samhälle fungerar och utvecklas till det bättre genom att människor med olika kulturella influenser bygger upp det samhället. Sverige ses som ett sådant samhälle.

Grupper som motsätter sig ett mångkulturellt samhälle menar istället att resultatet blir dåligt och att någon alltid måste ge upp sin ursprungskultur. De tror inte att man kan ha eller utöva två kulturer samtidigt: antingen delar man till exempel den svenska kulturen och då är man svensk eller så delar man en annan kultur och då är man någonting annat. Men det finns väldigt många personer i Sverige som utövar delar av den traditionellt ”svenska kulturen” och samtidigt utövar vissa delar av kulturer som är vanligare i andra länder.

För att sätta frågan om mångkultur i pedagogisk blixtbelysning exemplifierar Expo med spagetti med köttfärssås. ”Ingår maträtten i svensk kultur?”

Häromdagen träffade jag en av höjdarna inom ett stort privat asylboendeföretag. Han menade att Sverige nu är på väg in i en ny fas i takt med att migranterna dels blir fler, dels lämnar sina asylboenden och ger sig ut i det svenska samhället. Nu kommer vi att få se mångkultur i praktiken, sa han, och det blir nog något annat än i teorin.

För ett tag sedan skrev jag en text om en afghansk kvinna på ett asylboende som, därtill uppmuntrad av svensk kvinnosyn, lämnade sin afghanske man och fick ett eget boende av Migrationsverket, men sedan tröttnade på sitt ensamma liv och flyttade tillbaka till mannen. Borde inte Migrationsverket ha kunnat leva med mångkulturen? undrade jag.

Då kommenterade exempelvis Lennart Göranson så här:

Skulle vi i Sverige tillämpa olika regler, exempelvis när det gäller skilsmässa, beroende på ”kulturell tillhörighet”? Skulle människor som tycker det är naturligt att piska frun visas särskild hänsyn, kanske till och med ses som offer för svensk okänslighet för deras speciella traditioner? Jag tar mig för pannan… Den som väljer att flytta (eller försöka flytta) bopålarna till Sverige får i alla fall enligt min uppfattning välja mellan att acceptera hur det går till här eller också återvända till en miljö där man trivs bättre.

Det är såklart ett riktigt påpekande.

Vi har nu kommit till mångkultur i praktiken. Vad händer om den afghanska familjen vill stanna i Sverige och värna sin kultur? Ska svensk polis utvisa familjen? Tänk om det är en i övrigt klanderfri familj som yrkesarbetar och sköter sin skolgång. Eller ska bara den skyldige mannen utvisas som försörjer familjen?

Eller bacha bazi, den afghanska pederastin eller gossekärleken, som enligt Migrationsverkets upplysande promemoria ”har djupa historiska rötter, vilket har gett företeelsen ett starkt fäste i det afghanska samhället”. Sådant kan självfallet inte tolereras i Sverige, men hur ska svenska myndigheter – poliser och socialsekreterare – hantera incidenter som inte utvecklas så långt som till våldtäkt, utan baseras på mer eller mindre frivilliga överenskommelser med ”djupa historiska rötter”?

När riktigt grova fall av kulturellt motiverade våldsbrott, till exempel våldtäkt och könsstympning, inträffar kan det svenska samhället troligen till nöds hävda sina normer och vidta lämpliga motåtgärder, exempelvis utvisning (vilket av erfarenhet är nog så svårt). Men svårigheten är att den mångkulturella verkligheten inte är så svartvit. Mellan å ena sidan de exotiska kryddorna som Sverige gillar och å den andra de uppenbara övertrampen som Sverige hatar ligger ett oändligt antal mellanfall inför vilka Sverige kommer att klia sig i huvudet och harkla och humma.

Att klia sig i huvudet och harkla och humma betyder att skicka ärendena till domstol. Vilket eldorado för advokater vi kan se framför oss. Och vilka nödrop från överbelastade domstolar och åklagarämbeten för att inte säga polis och socialtjänst. Mångkultur kostar.