Patrik Engellau

Fram till för bara några dagar sedan hade jag en obehaglig förnimmelse, ungefär som en sten i skon, att förklaringsvärdet hos teorin om det välfärdsindustriella komplexet inte var fullt så hundraprocentigt som jag hade önskat.

Enligt Marx diktum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi hade jag önskat mig en fullständig överensstämmelse mellan komplexets egenintressen och vår tids dominerande postmoderna pk-ideologi.

Visst föreligger avsevärd harmoni dem emellan på många punkter. Till exempel artikulerar den förlåtande attityden gentemot ekonomiska avvikare – läs folk som inte vill eller anser sig kunna försörja sig själva – komplexets intresse att säkra flödet av klienter.

Men det finns så mycket annat i den dominerande ideologin – normkritik, identitetspolitik, genusteorier, kunskapsrelativism etc – som inte uppenbart gynnar komplexet. Vad har komplexet att vinna på att det svenska utbildningsväsendet håller sig med ett idépaket som leder till stadigt sjunkande kunskapsnivåer? Ställd inför denna fråga har jag allt som oftast, ehuru lite skamset, presenterat konspirationsteorin att komplexet har ett intresse av att ungdomarna förblir oanställningsbara och därmed utvecklas till säkra, livslånga klienter hos socialförvaltningarna och andra omhändertagande myndigheter, kort sagt att skolans verkliga uppgift är att borga för barnens okunskap. Förklaringen har inte känts bra eftersom den sortens målmedveten och hänsynslös cynism inte finns i vårt land annat än hos enstaka, särskilt ondskefulla, individer.

Men plötsligt fick jag en insikt. Huvudmotsättningen i Sverige står som sagt mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och, å den andra sidan, den strävsamma medelklassen (dit naturligtvis även arbetarklass kan räknas; jag har aldrig upptäckt några avgörande skillnader mellan advokatens, läkarens och industriarbetarens grundläggande, på det hela taget småborgerliga, värderingar).

Om vi nu med en klargörande överdrift betraktar denna klasskamp som ett krig – enligt von Clausewitz observation att kriget är politikens fortsättning med andra medel – så kan vi lättare förstå den ideologiska kampens karaktär. Stridande arméer kan ägna avsevärd ansträngning åt att försöka skadskjuta och undergräva motståndarens värderingar och ideologiska självsäkerhet. När de tyska arméerna framgångsrikt vällde in över Sovjetunionen under andra världskriget släppte tyskarna hotfulla och nedsättande flygblad över de sovjetiska soldaterna med uppmaning om kapitulation. (Eller tänk på Voice of America, även om parallellen haltar, då USA under kalla kriget försökte övertyga folken i kommunistländerna att det fanns en annan sanning än den som deras ledare propagerade.)

På likartat vis fungerar välfärdskomplexets propaganda mot medelklassen. Ni har inte en chans, deklarerar propagandan, era idéer är förlegade och felaktiga. Er värdegrund är ett gungfly. Den värdegrund vi i stället förkunnar är sann, demokratisk och god medan er är unken och gammaldags. Så det är lika bra ni viker er för vår övermakt, slänger era värderingar på sophögen och kapitulerar.

När det svenska undervisningsväsendet därför tillkännager att skolungdomar inte behöver lära sig multiplikationstabellen om de inte tycker den är kul och skolungdomarna därför får stadigt sjunkande PISA-resultat så är kunskapstappet inte huvudsyftet, utan en bieffekt av välfärdskomplexets ideologiska krigföring i syfte att undergräva medelklassens värderingar och världsbild och att få den att tappa fotfästet och självtilliten.

Mot denna bakgrund inser man att samtidens ”stolliga” pk-idéer inte alls är obegripliga och stolliga, utan tvärtom helt rationella inslag i en ideologisk kamp. Ju ”tossigare” och därmed förvirrande dessa idéer framstår för medelklassen, desto mer alienerad och osäker känner den sig och desto större nytta gör ”dumheterna” för motståndaren.

Under det senaste året har komplexets känsla av moralisk överlägsenhet dock börjat försvagas vilket till största delen nog beror på migrantsituationen. Migrationen skapar inte de triumfer för Sverige som komplexet hade förutskickat. Migrationssituationen är antagligen det välfärdsindustriella komplexets Stalingrad, alltså inte nederlagets orsak, men väl dess utlösande faktor. Sveriges medelklass har slutat finna sig i politikerväldets trumeld av vilseledande prat och intellektuella förolämpningar.

PS Jaha, skulle den här förklaringen vara mindre konspirationsteoretisk än den förra? Mja, det är klart att välfärdskomplexet inte har något högkvarter som skapar teorier och idéer vars enda syfta är att bringa medelklassen ur fattningen. Den sortens listighet finns inte och behövs inte heller. Det räcker med att komplexets aktivister identifierar medelklassen som sin fiende och säger sådant som medelklassen besväras av. Varje idé som retar medelklassen får sin egen statsfinansierade professur på Södertörns högskola.

PPS Jag har inget emot välfärdssystem. Jag tror att Sverige mår bra av att ha ett välfärdssystem. Men det ska inte vara ett arrogant och självhärskande välfärdssystem, utan ett som reflekterar och respekterar de värderingar och normer som ligger bakom Sveriges framgångar och därför gör det möjligt för Sverige att överhuvudtaget ha ett välfärdssystem. Ner i korgen, du välfärdsindustriella komplex!