Patrik Engellau

Den 26 oktober visade Uppdrag Granskning ett reportage om ett svenskt biståndsprojekt i Zambia. Det handlade om att högsta hönset i ett zambiskt bondeförbund stulit pengar som skulle ha gått till fattiga zambiska bönder. Närmare bestämt ska han ha stulit 5 000 dollar eller möjligen euro varje fredag (en veritabel precisionsrutin, tycks det mig).

Svensk ambassad- och biståndskontorspersonal intervjuades och befanns just så dumsnällt ovetande och aningslös som man kunnat förvänta sig. Så här hade det tydligen pågått i decennier trots att flera olika revisionsrapporter påvisat oegentligheterna.

Såklart man blir upprörd. En pamp som snor 50 000 kronor i veckan av svenska skattebetalares pengar!

Jag har fyra kommentarer kring detta.

För det första kommer det inte att ske någon förändring med anledning av Uppdrag Gransknings intressanta avslöjande. Jag vet vad jag pratar om. Under slutet av 1970-talet var jag själv chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau och fick tillfälle att berätta många likartade historier för hemmamyndigheterna. Det hände inget. Visserligen upphörde Sverige med biståndet till just det afrikanska landet efter några år, men det var ganska orättvist med tanke på att motsvarande missförhållanden sedan dess varit legio, nu snart fyrtio år senare alltså ånyo uppdagat av Sveriges Television.

För det andra är ett svinn på 50 000 kronor i veckan eller 2,5 miljoner kronor om året inte så mycket att bråka om ifall resten används väl. Nu fick man inte veta hur mycket som blev över i detta fall. Det normala är att det inte blir något alls över eftersom varje hierarkisk nivå genom vilken pengarna sipprar ska ha sin andel. Något sådant antyddes också när det gäller Zambiaprojektet eftersom bönderna längst ned, som var verksamhetens målgrupp, påstod att de inte fått någonting. Min erfarenhet är att det i fall som detta aldrig går att lita på vad någon säger.

För det tredje är problemet med biståndet inte korruptionen utan den ekonomiska snedvridningen. När jag jobbade i biståndssvängen önskade jag ofta att hela pengen hamnat på nummerkonton i Zürich för då hade landets faktiskt existerande och fungerande ekonomi inte påverkats. Bistånd fungerar alldeles för ofta som en socialbidragsfälla, alltså att om man får pengar utan att arbeta så arbetar man inte.

Men det fjärde och värsta är att biståndet gör eliten oberoende av folket. Den som rattar en stat måste ha pengar. Det svåra sättet är att bygga infrastruktur, skolor, rättsväsende och allt annat som krävs för att folket ska kunna göra sig nyttigt och tjäna pengar och betala skatt. Det sättet är jättebesvärligt för överheten och tar en massa tid.

Det enkla sättet är att hitta olja. Då rullar pengarna in i statskassan av sig själva eftersom staten antas äga oljan. Den som kontrollerar staten kan luta sig tillbaka, röka vattenpipa, köra Cadillac och roa sig med sina femhundra kusiner, prinsar allihop. Så går det till i Saudiarabien. Den som kontrollerar staten behöver inte folket.

Bistånd är som olja. Biståndet gör, om det är tillräckligt generöst tilltaget, överheten oberoende av folket vilket innebär att den slipper alla jobbiga utvecklingsansträngningar.