Patrik Engellau

FNs konvention om barns rättigheter antogs av generalförsamlingen den 20 november 1989.

Att jag en regnig söndagsmorgon besvärar mig med att för första gången läsa denna internationella författning beror på:

• den totala uppslutningen kring dokumentet och den nästan mytiska pondus som kringgärdar skrivelsen; barnkonventionen är liksom det godaste goda,
• att jag råkade träffa en framstående funktionär bland de rörelser som verkar utifrån barnkonventionen som inte hade läst den (det är kanske inget konstigt; det finns många kristna som inte läst Bibeln), samt
• att jag är misstänksam, många skulle hävda överdrivet misstänksam.

Barnkonventionen fyllde 25 förrförra året och anses mycket framgångsrik. Enligt UNICEF, som är högsta vårdnadshavare för konventionen, är det idag bara USA och Sydsudan som inte ratificerat aktstycket.

Konventionen består av 41 ”sakartiklar”, 13 tillämpningsföreskrifter (till exempel hur UNICEFs övervakningskommitté ska tillsättas) samt två tilläggsprotokoll mot barns medverkan dels i krig, dels i människohandel, prostitution och pornografi.

Jämfört med FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna (som jag skrev om här) är det här ett slipat dokument. Det innehåller inga uppenbara stolligheter som exempelvis den förra urkundens artikel 24, som stadgar att envar ska ha rätt till ”periodvis betald ledighet”, vare sig han har anställning eller inte.

Nej, FN har stramat upp sig under de fyra decennierna mellan de två proklamationerna. Nu handlar det inte så mycket om halvknasiga och ogenomtänkta visioner som om en målmedveten och rätt välformulerad agenda för världens sociala myndigheter. Ungefär: vi måste ha mer makt, för barnens skull. FNs Barnkonvention är liksom Socialsekreterarinternationalens stiftelseurkund.

Jag har inga principiella invändningar mot socialsekreterare, men deras världsbild får inte styra samhället.

Inledningsvis fastställs vem som har den slutgiltiga rätten att bestämma över barnens väl och ve. UNICEF skriver: ”Konventionen slår fast att barn är individer med egna rättigheter, inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar”. Enligt artikel 2 är det ”Konventionsstaterna”, vilket rimligtvis betyder de sociala myndigheterna hos dessa, som ska ”tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention”. De sociala myndigheterna ”skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro”.

Jaha. Nu råkar lilla Agnes, fem år, ha kristna föräldrar som tycker att dottern ska lära sig Fader Vår utantill, för annars, Agnes, får du inget lördagsgodis. Om de sociala myndigheterna har gjort sin uppgift enligt artikel 42 ”att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn”, till exempel genom att på dagis utbilda Agnes i hennes rätt att slippa lära sig Fader Vår, så kanske Agnes omtalar sin förtret över det uteblivna godiset, och då kan det vara kört för hennes föräldrar. Enligt artikel 4 är nämligen konventionsstaterna, alltså deras socialsekreterare, skyldiga att gripa in: de ”skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention”.

Det är ord och inga visor. Myndigheterna ”skall” ingripa med ”alla” lämpliga åtgärder. Ett förhör med föräldrarna, eller åtminstone en reprimand, är väl det allra minsta? Jag menar innan myndigheten, om föräldrarna är så oförsiktiga i sitt kristna nit att de framhärdar i att Agnes ska lära sig en kort bön (som för några årtionden sedan var obligatorisk i folkskolan), tar till med grövre artilleri.

Har då föräldrar inga rättigheter? Jojomänsan, enligt artikel 5 har de rätt att ge ”lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention”. Föräldrar får ge sina barn vänliga tips i barnkonventionens anda. Vad skulle de rimligen mer kunna begära?

När Agnes blir äldre och skaffar sig en Facebook-sida ska farsan akta sig för att snoka. Han bör också, enligt artikel 16, avhålla sig från att på eget bevåg gå in i hennes rum och ryta om att hon ska göra läxorna, snorungen, i stället för att killa med polarna på internet: ”Inget barn får utsättas för godtyckliga… ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende”.

Jag säger inte att barnkonventionen är alltigenom dålig. Och man får kanske förlita sig på att även de sociala myndigheterna har vett nog att inte tillämpa den enligt bokstaven. Men ett land ska inte ha lagar där det står saker som beslutsfattarna eventuellt inte menar. Det går att begripa varför USA, som alltid värnat om familjen och de mänskliga rättigheterna, inte skrivit på. Men Sverige hade väl varken lusten eller kraften att sätta emot när välfärdsstaternas ideologiska kärntrupper red till attack för att erövra nya positioner.

Hela idén om att barn skulle ha samma rättigheter som vuxna är för övrigt tvivelaktig för att inte säga snurrig.