Patrik Engellau

En av mina brasilianska filosofer och husgudar, Clóvis de Barros Filho, har formulerat följande definition av etiken som jag citerat tidigare och som  förtjänar att citeras igen:

Etiken är den gemensamma, samhälleliga intelligens som strävar efter att definiera hur vi tillsammans ska åstadkomma ett bra liv.

Poängen med denna definition är att etiken inte framstår som en gång given och därefter huggen i sten och oföränderlig. För mig är det en stor grej. Jag har alltid föreställt mig att etik och andra levnadsregler är sådant som står över tiden och gäller som sanna gudsord för evigt.

Jag inser att jag i detta avseende varit som en sorts muslimsk fundamentalist eller till och med salafit. Deras tro är att det som gällde för 1350 år sedan, på Muhammeds tid, var rätt och att vi bör sträva efter att återupprätta den tidens ordning.

Finns det någon skillnad mellan den föreställningen och uppfattningen att vi bör återupprätta de förhållanden som gällde i Sverige för 50 år sedan? Att gå 50 år tillbaka i tiden verkar mindre snurrigt än att gå 1 350 år tillbaka, men hallå, det är ändå samma grundkoncept.

Man kan inte vrida tiden tillbaka.

Kan man inte? Om något man gjorde förut funkade, är det då dumt att försöka söka sig tillbaka till den ordningen? Jag försöker bara mobilisera vår gemensamma, samhälleliga intelligens för att komma fram till hur vi tillsammans ska kunna åstadkomma ett bra liv. Vad tycker du?

Hela livet går ut på att ändra beteenden, göra experiment, pröva sig fram. Vetenskapsmän prövar hypoteser, bedömer, utvärderar, förkastar, hittar på nytt och utvecklar. Den som prövar något nytt som visar sig fungera dåligt går tillbaka till utgångspunkten som faktiskt fungerade och testar något annat som kanske visar sig mer fruktbart.

Skulle någon vara så himla dum att han inte gick tillbaka till startpunkten om han skjutit iväg någonstans enligt ett till synes lovande hugskott som till slut inte gav goda resultat? Måste man inte förkasta dumma idéer och återgå till ordningen? Se på den medicinska krisen på Karolinska efter Macchiarinis misslyckade plaststrupar. Kul idé, kunde ha funkat men gjorde inte det, vi går tillbaka till ruta ett.

Kamrater, låt oss betrakta migrationen med samma attityd. Som många andra trodde jag för några år sedan att den skulle vara gynnsam för alla, såväl svenskar i mottagarlandet Sverige som för planetens samtliga nödställda, alltså inte bara dem som lyckades ta sig till Sverige utan även dem som inte lyckades med detta.

Nu tror jag inte längre på detta och ursäkta om jag anser att jag hade fel förut och kanske har det nu igen. Jag har så många gånger haft fel. Därför är det bra att det inte är jag som bestämmer ensam utan att just en gemensam, samhällelig intelligens, vilket betyder den allmänna meningen, bestämmer vad som är en etiskt rimlig uppfattning.

Framför allt är det viktigt att även vi vars gamla och djupt kända uppfattningar visar sig ohållbara förmår ändra uppfattning. Dem jag tycker sämst om är de förhärdade och ondskefulla ofta politiskt korrekta personer som aldrig anser sig ha fel och som aldrig tycker sig behöva uppdatera sin verklighetsbild. De är farliga eftersom de inte fattat att denna benhårda salafitiska inställningen är skadlig och att Clóvis de Barros Filho har rätt i att ständig omprövning är nödvändig för att ett gott samhälle ska skapas.