Krister Thelin

I oktober 2015 var den svenska öppenheten gränslös. Statsministern höll eldande empatiska tal på samma tema som dåvarande statsministern gjorde före valet 2014: det var öppna hjärtan och öppna gränser för hela slanten. En månad senare hade tonläget ändrats. Med sin gråtande gröna minoritetskoalitionspartner vid sin sida aviserade statsministern, att regeringen skulle införa gränskontroll. Och så skedde. Denna 180-graderssväng på migrationspolitikens område har varit svår att smälta på sina håll. Den har förvirrat de anhängare som fortfarande omfamnar den gränslösa hållningen och samtidigt legitimerat SD:s mer hårdföra migrationspolitik. Den nya regleringen innebar också en teknisk verkställighet som inte alltid står klar för alla och särskilt drabbat Öresundsregionen: Gränskontrollen har två delar, dels en inre gränskontroll på svensk mark i Malmö, dels en ID-kontroll (med åtföljande transportörsansvar) på danskt territorium. Vad regeringen inte är angelägen om att lyfta fram, är att ID-kontrollen har ett enda syfte: att stoppa resande från att söka asyl i Sverige.

Regeringens hållning är en smula hycklande, eftersom den samtidigt upprepar mantrat om det viktiga i att ”värna asylrätten”. Lätt att säga, när denna rätt i praktiken omöjliggjorts genom ID-kontrollerna. Nåja, hyckleri ingår i den politiska vardagen. Vad som är allvarligare är att denna del av gränskontrollen är olaglig, eftersom den strider mot EU-rätten. ID-kontroller går bra gentemot tredje land, men inte mellan två Schengenländer som Danmark och Sverige.

500 av de ca 5000 personer som dagligen pendlar över Öresund och drabbas av de dubbla kontrollerna, varav en alltså är olaglig, har nu i dagarna begärt ersättning av Justitiekanslern för det ekonomiska bortfall och den olägenhet och besvär som drabbar dem. JK har ett särskilt ansvar att skadereglera, om unionsrätten kränkts. Vi får hoppas att JK gör det rätta, när nu regeringen inte gjort det. Besked lär vi får om ett antal månader. Om det blir nej från JK, återstår att få saken prövad i domstol. Att saken rättsligt står klar, framgår redan av inlagan till JK. Samtidigt med denna inhemska prövning pågår granskning av kommissionen i Bryssel. Så, regeringen lär få backa; frågan är bara när.

Vad bör då göras om ID-kontrollerna inte kan vara kvar? Enkelt: Om läget fortsatt kräver det, vilket det torde, kan den inre gränskontrollen på svensk sida fortsätta. Och, ja, det innebär att resande kan söka asyl i Sverige. Och, ja, det innebär påfrestningar på det svenska byråkratiska systemet. Rätten att söka asyl kan och bör inte upphävas. Den är en mänsklig rättighet. Men, och det står inte klart för alla, en asylansökan är inte samtidigt en garanti för bifall. Det är ingen mänsklig rättighet att få uppehållas sig i Sverige. Redan nu avslås i runda tal omkring hälften av alla asylansökningar. Till begreppsförvirringen bidrar att medierna inte sällan (och här syndar public service lika grovt som andra) felaktigt betecknar dem som fått avslag på sin asylansökan som ”flyktingar”: en oxymoron med ett önskat (eller oavsiktligt) syfte att hålla den empatiska och emotionella temperaturen uppe, det vill säga en agendajournalistik när den är som sämst.

Ett upprätthållande av den inre gränskontrollen bör förenas med en mera robust handläggning av asylansökningar som sker i samband med gränskontrollen. Det bör vara möjligt att få besked av migrationsverket redan inom tre månader (något som Finland redan förefaller klara av) och de sökande bör underkastas kontroll (också genom förvar) för att underlätta asylprövningen och verkställighet vid fall av avslag. Ja, det innebär en avsevärd skärpning i förhållande till nuvarande ordning, där verkställighet vid avslagsbeslut i praktiken upphört, eftersom de som nu fått besked att de inte har rätt att stanna i landet, då de saknar asylskäl, bara försvinner i växande skuggsamhällen (något som underlättas av att en del av välfärdsstatens förmåner fortsätter att ges, trots att vederbörande vistas illegalt i landet; här har en välmenande svensk omhändertagandementalitet gått längre än vad humaniteten rättsligen föreskriver). Härtill kommer polisens bekymmer att, när den väl anträffar dem som skall utvisas, genomföra handräckningen av logistiska och mellanstatliga skäl. Vi står här inför ett växande problem, vilket framför allt inrikesministern och justitieministern försöker möta enbart med allehanda lugnande ord. Det kommer inte att hålla i längden.

För att sammanfatta: De nuvarande ID-kontrollerna bör upphävas och den inre gränskontrollen  förenas med en kraftigt effektiviserad asylprövning och verkställighet vid avslagsbeslut. Så värnas både asylrätten och landet med dess inbyggare bäst.