Patrik Engellau

Som du kanske märkt har jag drivit en kampanj för att utplåna begreppen ”vänster” och ”höger” som politiska etiketter. Mitt argument är att man inte längre vet vad dessa beteckningar betyder. Om ett ”högerpopulistiskt” parti som sverigedemokraterna – och då vet man att ”högerpopulistiskt” anses ett snäpp mer höger än ”höger” – hyllar folkhemmet och välfärdsstaten – som båda är uppenbara vänsterprojekt (även om det var ”högerideologen” Rudolf Kjellén som hittade på folkhemmet och det var Bismarck som startade socialförsäkringarna) då betyder inte längre ”höger” och ”vänster” så mycket.

Men jag kommer nog inte att lyckas få stopp på högervänsterpratet. Begrepp som använts sedan franska revolutionen är inte så lättutplånade. Så efter att ha talat med Lorentz Lyttkens, vilket alltid är klokt när man ska ut på intellektuella upptäcktsfärder, gör jag ett omtag.

Sedan franska revolutionen har världshistorien gått två ronder och är nu inne i den tredje. Den första ronden handlade om att franska revolutionens ideal skulle förverkligas. Den slutade framgångsrikt ungefär när näringsfriheten förverkligades. Den andra ronden är den som rätt nyligen tagit slut, nämligen den som stod mellan socialister och borgare. Den tredje ronden har just börjat och är så ny att vi ännu inte ens namngivit dess karaktär och kontrahenter.

I varje rond har det funnits ett höger och ett vänster även om de två begreppen ofta stått för olika idéer i de olika ronderna. Han som förespråkade allmän och lika rösträtt var på yttersta vänsterkanten under den första ronden, medan han under den andra ronden lika gärna kunde vara höger.

Man skulle också kunna säga att ”vänstern” i allmänhet ansett sig ekonomiskt utsugen av ”högern” och dessutom menat sig slåss i underläge och därtill representera en ny och bättre världsordning. ”Högern” har i vänsterns ögon varit ett ibland orkeslöst etablissemang eller elit som spelat ut sin historiska roll. ”Högern” själv har dock framställt sig som förnuftig och ansvarstagande till skillnad från den mer ”folkliga” eller ”populistiska” ”vänstern”.

Det problematiska med denna läsning av historien och de politiska omvandlingarna är att den inte stämmer med samtidens självuppfattning. Objektiva fakta i målet, om jag får bestämma, är att den gamla vänstern, för Sveriges del representerad i huvudsak av socialdemokratin, under 1900-talet övergick från att vara en vänsterrörelse som slogs underifrån till att, under några decennier, vara den oinskränkta och självklara statsbärande makten och att därefter degenerera till en rätt utlevad elit som inte kan tänka på annat än att hålla sig kvar vid köttgrytorna. Verkligheten har omvandlat socialdemokratin från vänster- till högerkraft.

Min uppfattning är som bekant att huvudmotsättningen i Sverige inte längre går, som den en gång gjorde, mellan arbete och kapital, utan mellan dem som drar ihop pengarna, nämligen den skötsamma medelklassen, och dem som gör av med dem, nämligen politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. (Nåja, inte alla pengarna, men en avsevärd del av det ekonomiska överskottet; betänk att komplexet tar ungefär 40 procent av bruttonationalprodukten.)

Min slutsats är att dagens motsvarighet till den i forna tider utsugna arbetarklassen är den anständiga medelklassen, medan dagens motsvarighet till den förra epokens statsbärande kapitalistklass är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Kanske leder denna utläggning inte till någon klarhet, utan till ytterligare förvirring eftersom konsekvensen av mitt resonemang är att om man nu insisterar på att använda begreppen ”högern” och ”vänstern” så ska man åtminstone använda dem rätt, vilket på det hela taget är motsatsen till dagens språkbruk.

Allt är propaganda. Eliten kallar sig vänster för att lura folkflertalet medan den i verkligheten inte alls står på folkets sida.