Patrik Engellau

Klockan är nu fyra på eftermiddagen och jag har just fått samma eftertänksamma fråga för tredje gången idag från av varandra oberoende personer. Frågan är varför ingen satt stopp för alla dumheter.

Vilka dumheter, frågar du. Tja, de vanliga, till exempel en skolpolitik som gör att barnen gradvis blir allt mindre kapabla att möta vuxenlivets utmaningar, till exempel att en ”hen-toalett” installeras på Uppsala universitet, till exempel att svenska muséer inte ska bli vid sin läst och koncentrera sig på de nationella kulturskatter de har, utan i stället bli multikulturella och därför specialisera sig även på kulturer de inte vet något om, till exempel att man i vissa kommunala omsorgssammanhang ska ”köna” sig genom att själv ange vilket kön man anser sig tillhöra, manligt, kvinnligt eller ”annat”.

Jag har svarat att jag inte har något bra svar men att det antagligen handlat om att sådana som jag själv och frågeställaren inte gjort något utan bara låtit dumheterna rulla på. Frågeställaren har då grunnat lite och sedan uppgivet frågat vad i helsike han skulle ha gjort. Inte vet jag, har jag sagt. I din egenskap av universitetsprofessor kunde du ha vägrat att dela ut glädjebetyg. I din egenskap av gångtrafikant kunde du ha skällt ut varenda cyklist som svischat förbi dig på trottoaren. I egenskap av skolbarnsförälder kunde du ha insisterat hos rektor på att ditt barns lärare skulle gå en kurs i rättstavning.

Det kunde jag förstås, har frågeställaren uppgivet suckat. Då har jag empatiskt erkänt att jag själv inte har varit ett dugg bättre.

Jag vet precis hur frågeställaren känt och känner sig, för det är samma sak med mig. När jag håller på att bli nedmejad av en cyklist som tycker det känns tryggare att hoja på trottoaren än i cykelfilen så har två väsen kämpat om herraväldet över min själ, nämligen dels insändarsignaturen ”Uppriktigt arg medborgare” som velat hötta med näven och ryta åt den lycrabyxade att ”det här är ingen cykelbana, slyngel”, dels den ängslige anpasslingen som våndas inför utsikten att få ett utsträckt långfinger till svar.

En av de grundläggande förändringar som skett under min livstid, vid sidan av att det svenska samhället lämnat fattigdomens värderingar – mormors lilla låda med etiketten ”snören som är för korta för att användas” – och intagit rikedomens värderingar – slit och släng, såväl klädesplagg som äkta hälfter – är att vi svenskar slutat uppfostra varandra. Fram till sextiotalets slut var det svenska civila samhället ett slags uppfostringsanstalt. Präster kunde ge församlingsmedlemmar namneliga utskällningar under söndagens predikan, längre tillbaka sattes missdådare i stocken utanför kyrkan till allmänhetens begabbelse, talesättet att ”det behövs en hel by för att uppfostra ett barn” ägde tillämplighet ty vuxenvärlden ansåg sin skyldighet vara att lära andras ungar veta hut. ”Res dig upp och lämna din bussplats till den gamla damen!”

Den där mentaliteten fick två konsekvenser. Den första konsekvensen var att allting kunde ske effektivt och resurssnålt. När alla medborgare var amatörpoliser behövdes inte så många proffspoliser, ej heller advokater, domare och fängelser. Föräldrar vågade släppa sina ungar lösa vind för våg i staden, för det fanns alltid någon annan okänd förälder som grep in om det behövdes. Blottare och våldtäktsmän hade det inte så lätt när varenda människa såg ut som vilken Mr Walker som helst men i själva verket var Fantomen.

Den andra konsekvensen var att samhället ibland kändes som ett skruvstäd för att alla skulle lägga sig i. Det var nog därför vi blev så konsensusorienterade. Bäst att göra som alla andra för att inte få kritik. Var man bortbjuden till klockan sju och kom lite för tidigt så väntade man utanför ytterdörren fram till sjuslaget innan man ringde på.

Det traditionella svenska civilsamhället lade visserligen grunden för effektivitet och ordning, men till priset av ständig social ängslan och känslighet. Systemet fungerade som en bra överlevnadsstrategi i ett samhälle som ständigt var hotat av knapphet och nöd.

Så när Sverige blev rikt och hotet om knapphet och nöd inte längre kändes överväldigande så slutade vi uppfostra varandra. Den uppfostran som till nöds behövdes antogs den offentliga sektorn ombesörja.

Vi gav därmed fritt spelrum för vilka dumheter som helst, särskilt dumheter som den offentliga sektorn gillar, till exempel att Historiska muséet ska handla om Somalia.

Till saken hör naturligtvis också att dumheternas förespråkare har hela statsapparaten – läs det välfärdsindustriella komplexet – i ryggen. Dumheternas förespråkare är välorganiserade och välfinansierade medan den i bästa fall skötsamma medelklass som borde ha stoppat denna ruljangs i själva verket måste ägna sin tid åt att tjäna pengar och betala skatt så att ruljangsen kan fortgå och dumheternas förespråkare få lön.