Patrik Engellau

Det där är latin och betyder ”Om du vill ha fred, så förbered dig för krig”. Vi är många som inom oss sagt ”så klokt och välformulerat” och tänkt att ett sådant citat är bra att memorera för den händelse man behöver verka lite bildad någon gång. Sedan har vi skitit i vad sentensen egentligen velat säga oss.

Nu menar jag inte att det är bekymmersamt att Sverige knappt har något militärt försvar. Alla säger att just detta är bekymmersamt och då får jag väl tro dem även om jag inte har någon stark försvarsgen som manar mig till kamp för försvarsbudgeten.

(Var för övrigt tacksam att jag inte har uppfattningar om allting. Den schweiziske litteraturforskaren och teologen Alexandre Vinet sa att ”en av politikens grundsatser är att inte styra för mycket”. Det är en av de klokaste paroller jag läst och därtill en uppmaning som svenska politiker stundligen bryter mot. Om man inte ska styra för mycket är det bra om man inte har för mycket uppfattningar. Med detta menar jag att min genuppsättning möjligen skulle göra mig till en lämplig statsminister.)

Ursäkta utvikningen. Det krig jag trots de romerska varningarna struntat i är den ideologiska kamp som pågått sedan decennier och som nu verkar ha avgjorts till fiendens förmån utan att jag ens lyft en hand till försvar. Jag menar striden om tänkandet.

Du kanske tycker att det där låter filosofiskt och avancerat. Det är det inte. Det handlar om att fullständigt nippriga tankefigurer tagit kommandot över verkligheten, till exempel att Uppsala Universitet i våras öppnade en ”hen-toalett” eller att vissa sjukhus nu tillåter folk att ”köna”, vilket betyder könsbestämma, sig själva genom att i blanketter fylla i ”man”, ”kvinna” alternativt ”annat”.

Observera att det tänkande som ligger bakom sådant inte kommit som en blixt från en klar himmel. Vi har sett det under många decennier. Att jag personligen inte brytt mig så särskilt har berott på att jag ansett dessa alltför korkade. Det kan inte hända, har jag tänkt. Så jävla dum är ingen. Men jag hade fel. Det hände.

Eller de svenska muséerna som ska bli mångkulturella och inte bara handla om sina svenska samlingar, utan även om andra kulturers historia. Eller projektet ”Trumpeten som genussymbol”. Snälla, har jag tänkt, det kan inte finnas, det måste existera något slags hård gräns, typ föräldrar som säger till barnen att sluta tramsa nu och gå och lägg er och släck direkt. Så!

Nej, det visar att det inte fanns någon sådan hård gräns, något slags förnuftets barriär som slutgiltigt skyddar oss för dumheterna.

Så slår mig den mest isande insikten av alla: den där gränsen, den där barriären som jag utan att tänka så särskilt satte min lite till, vem var det, vem borde det ha varit? Den barriären borde ju ha varit jag. Romarna hade varnat mig. Om jag ville ha fred skulle jag förbereda mig för krig. Om jag vill att Sveriges historia ska handla om Sveriges historia, inte om andra länders historia, så måste jag bekämpa dem som menar att Sveriges historia ska handla om, exempelvis, Mellanösterns historia. Men jag har inte bekämpat dem. Jag har skrattat åt dem och utgått från att sådana idioter inte skulle kunna få något inflytande. Men de fick de. Det mobiliserades ju aldrig någon sorts motstånd. Vad har jag rätt att räkna med?

Du är inte bättre. Du har inte heller bekämpat dårskapen. Tillsammans skördar vi frukterna av vår undfallenhet.