Ulf Larsson

CIRKUSEN KRING DE NYANLÄNDAS BOSTADSSITUATION tycks vara på väg in i en ny fas – akut problematiseringsfas. Vi tar avstamp i en liten eldsvådeberättelse från ett modulhusboende i Farsta, som invigdes i somras. Rätt snart kunde man läsa i tidningarna om att flera boende var missnöjda med standarden ifråga om hemtrevnad, wifi, varmvattensfaciliteter, rumsstorlek och annat. Det gick så långt att man hotade med att flytta.

NATTEN MOT LÖRDAGEN DEN 15 OKTOBER höll så boendets saga på att bli all. Någon hade nämligen placerat två dunkar olja i en ugn och satt på högsta värme. Trots kraftig rökutveckling kunde personalen avvärja detta pyromandåd. Oljedunksuppgifterna bekräftas i SvD av Stockholmspolisen. Eftersom det inte verkar troligt att någon utomstående skulle ha lyckats ta sig in i boendets kök nattetid är en rimlig hypotes att det – kanske – skulle kunna vara någon av de boende som ligger bakom attacken, inte minst med den tidigare ventilerade vantrivseln i åtanke.

MEN REDAN NÄSTA NATT var det dags igen. Nu blev resultatet värre: en byggnad förstördes och ett 40-tal boende fick evakueras. Med lördagens uppeldningsförsök i åtanke kan man rimligen inte helt utesluta att någon boende skulle kunna ligga bakom (även) detta mordbrandsförsök, som polisens rubricering lyder. Biträdande stadsdirektör Fredrik Jurdell uttrycker detta såhär i DN:

– Det här är alltså definitionsmässigt inget flyktingboende. Vi har inte haft några incidenter där, men nu får vi tänka om. Vi kan inte undgå att notera den oro som finns i samhället.

För egen del uppfattar jag detta som en vink om att det nog är någon främlingsfientlig högerextremist som tänt på, men vem vet? Frasen ”den oro som finns i samhället” kan ju tänkas syfta på att en del nyanlända tycks vara missnöjda med det boende de erbjuds i Sverige.

OAVSETT DENNA OUVERTYR OCH SKULDFRÅGAN så kanske modulhus ändå inte är den optimala boendeformen för de nyanlända, och inte heller för grannarna till de påtänkta modulområdena. Som Fredrik Jurdell säger, så ligger flera av de planerade byggena i Stockholm på is efter överklaganden från närboende:

– De andra modulboendena överklagades innan spaden hann sättas i marken.

Problem av alla de slag med modulhusen alltså – överklaganden, missnöje och eldsvådor. Men hur ska då bostadssituationen lösas för de nyanlända?

LAGEN OM KOMMUNERNAS SKYLDIGHET att ordna bostäder till nyanlända som fått uppehållstillstånd trädde i kraft 1 mars i år. Från flera håll i landet har det rapporterats om hur nyanlända får förtur i kommunala bostadsköer, om hur vissa kommuner köper in bostadsrätter och villor eller om hur man plötsligt lyckas snabbuppföra modulhus för just denna kategori bostadssökande (se t ex min krönika på DGS). Men nu verkar det som att dessa speciallösningar redan närmar sig vägs ände. I en debattartikel i SvD den 16 oktober berättar fem M-politiker från Skåne uppgivet om hur statens havererade migrationspolitik nu hamnat rakt i kommunernas bostadsknä:

Länsstyrelsen har bestämt att Skåne under 2016 ska ta emot 2766 nyanlända som ska anvisas till de skånska kommunerna. Med knappt tre månader kvar av året står det klart att denna fördelning inte kommer att lyckas, cirka hälften väntar fortfarande på bostad. Nästa års prognos är än högre, 3811 nyanlända ska då fördelas mellan Skånes 33 kommuner. Att kommunerna inte har några bostäder tillgängliga kanske inte spelar någon roll från ett skrivbordsperspektiv, men det spelar en avgörande roll i praktiken. Riksdagen beslutar om en ny lag som inte är verklighetsförankrad och vi ifrågasätter rikspolitikernas förmåga att se kommunernas vardag och utmaningar.

Ylva Johansson menar dock i en annan SvD-artikel att allting nog kommer att fixa sig:

– Vi sade för ett år sen när vi skärpte asyllagstiftningen att Sverige behöver andrum och det behovet fortplantar sig nu i systemet. Från att ha legat hos migrationsverket kommer det nu ut i arbetsförmedling och kommuner och det är en stor ansträngning. Jag tror vi klarar det, men visst sjutton är det tufft.

Exakt hur man ska klara det undrar man i bland annat Vallentuna. Där säger Parisa Liljestrand (M) att man ”har uttömt alla möjligheter för att klara av att skaffa fram bostäder till de 129 nyanlända som anvisats till kommunen under 2016”

– Nästa år ska vi ta emot 177 nyanlända men vi kommer inte att kunna uppfylla vårt åtagande om inte staten uppfyller sitt åtagande.

– Vi har uttömt alla möjligheter, som till exempel att köpa bostadsrätter för cirka 30 miljoner kronor i år. Men det kan vi ju inte göra varje år. Även om bostadsrätter är en bra investering så får det inte gå ut över kommunens övriga nödvändiga kommande investeringar.

Det låter onekligen tufft, för att tala med Ylva Johansson. Men vad ska man hitta på om inga lediga hyresbostäder finns, och om man inte kan fortsätta köpa bostadsrätter och villor?

Ett exempel på hur man agerar i denna bistra bostadsverklighet är Stockholm, där det sjösatts en kampanj där staden ”öppnar möjligheten att hyra ut ett rum, en gäststuga eller en hel bostad till Stockholms stad som i sin tur hyr ut till nyanlända”. Man söker ”avskilda rum i bostäder, hela lägenheter, villor och radhus” och lovar att ”mobila team av personal ska finnas till hands”. Men med den ersättning som erbjuds är det svårt att tro att arrangemanget blir någon succé oavsett alla mobila hjälpteam – nivåerna, som till exempel 8000 kr/mån för en lägenhet, ligger avsevärt under priserna på den sedan länge överhettade andrahandsmarknaden där man utan problem kan få 12000 kr/mån för en tvåa i en närförort och där det trots dessa hyresnivåer blir veritabla huggsexor om lägenheterna.

OAVSETT DET ALARMERANDE LÄGET så ser vissa av Stockholms politiker ljust på framtiden och hoppas på människors goda vilja:

– Läget är ansträngt, men vi ska klara det, säger Karin Wanngård, finansborgarråd (S).

Socialborgarrådet Anna Lindhagen (MP) är också hoppfull:

– Jag möter ständigt väldigt engagerade stockholmare som vill bidra. Nu ger vi dem en chans att på ett ordnat sätt hjälpa till genom att hyra ut delar av eller hela bostäder.

MEN FÖR ATT VARA PÅ DEN SÄKRA SIDAN har Stockholm även påbörjat upphandling av hotell- och vandrarhemsplatser. Det har också inletts en inventering av lokaler som skulle kunna byggas om till tillfälliga bostäder. I allra sista hand kan än mindre attraktiva boenden  bli aktuella, nämligen sovsalsmadrasser i sporthallar. Fredrik Jurdell får ordet igen:

– Nu förbereder socialnämnden en upphandling av hotellrum och vandrarhem. Men i ett riktigt akut läge kan det bli tal om att placera människor i tillfälliga boenden, mer likt sovsalar, även om det absolut inte är någon bra lösning.

Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) är inne på samma linje:

– Det är självklart en sista utväg och en mycket kortvarig lösning.

Men det är inte nog med detta. Stockholm ska under 2017 ordna fram bostäder till ytterligare 3460 nyanlända, utöver årets ca 2800. Här säger Fredrik Jurdell helt sonika att:

– Det kommer att bli väldigt svårt.

Denna replik antyder något som de flesta inser, nämligen att ingen – kanske allra minst politiker – kan hosta upp tusentals bostäder med ingen varsel alls. Det krävs enligt debattörerna i SvD olika åtgärder för att möjliggöra detta, exempelvis ändring av plan- och bygglagar och uthyrningsregler – oavsett det faktum att många människor inklusive debattörerna själva finner det orimligt att just nyanlända ska få olika speciallösningar på sina bostadsbehov:

I en situation när det råder stor bostadsbrist kan vi inte låta en grupp gå före alla andra. Visserligen kommer det signaler om att bostadsbyggnationen ökar. [—] Men nybyggnation är dyrt och gruppen nyanlända har inte råd att bosätta sig i dessa såvida inte kommunen och skattebetalarna står för mellanskillnaden, vilket vi anser vara helt orimligt.

PROBLEMET verkar närmast olösbart. Kanske det skulle behövas ett Alexanderhugg liknande det som socialborgarrådet Anna Lindhagen (MP) – förmodligen oavsiktligt – antyder: att den bostadssökande får ordna sitt boende själv, precis som de flesta andra människor i Sverige:

– Vi ska heller inte glömma att det finns de som under resans gång ordnar egna boenden och tar sig in på bostadsmarknaden själva, noterar Åsa Lindhagen.

Kan det vara så enkelt?

Förmodligen inte.