Patrik Engellau

Mitt ursprung finns hos det fredsälskande ostpreussiska folket som för ett halvt årtusende sedan blev härtaget av det grymma kolonialväldet Sverige. Mina urfäder blev förslavade av de ondskefulla svenskarna och tvingades göra skitjobb åt dem, mata grisarna, diska, städa, och sedan tillfredsställa deras sexuella lustar.

När svenskarna guschelov förlorade sitt orättmätigt fångna kolonialvälde i Baltikum kunde min släkt såklart inte stanna kvar eftersom vi betjänat svenskarna och därför riskerade dödsstraff som quislingar om vi inte flytt. Mina anförvanter, som naturligtvis inte fick någon hjälp av de falska svenskarna – se hur svenska staten idag behandlar afghanska tolkar! – förflyttade sig under några generationer som krabbor västerut längs östersjökusten. Under outhärdliga umbärande lyckades mina släktingar ta sig till Danmark och därefter till Torekov.

Gissa om Refugees Welcome hade satt upp något tält med förnödenheter. Gissa om det fanns ett gäng aktivister i röda och gröna skyddsvästar som tog hand om mina anhöriga. Nej på båda. Min första kritik går därför mot sådana aktivister och förmenta flyktingvänner. Var fanns ni när ni behövdes? Lätt att ta på sig väst och vara god numera, när staten betalar för verksamheten, men då? Minsann, då var det inte så angeläget. Mina fränder fick klara sig själva. Refugees Welcome, ni falska opportunistiska lismare, jag har ert organisationsnummer och ni kommer att få betala er skuld till min släkt.

Men den största skulden till mig och mina anförvanter har ni svennar och er förtryckarstat. Ni erkände oss aldrig som vi var utan tvingade oss att assimilera oss till ert majoritetssamhälle. På bara fyrahundra år har ni raderat ut allt ursprungligt i mig. Jag kunde ha varit en stolt ostpreussarblatte, men se, ni fick mig att skämmas över mitt ursprung och låtsas att jag var svensk.

Vi har en släktförening. Föreningen har aldrig på sina möten vågat diskutera det förtryck släkten varit utsatt för. På nästa släktmöte ska jag komma ut som originalpreussarblatte. Jag ska lära mig att bryta på litauiska. Vi ska kräva svenska staten på kompensation för fyrahundra års utebliven hemspråksundervisning. Hur mycket skit ska vi ta?

Det har gjorts lite släktforskning och en sak är uppenbar, det gick aldrig något särskilt bra för min släkt. Så fort någon fått gå i skola och tagit högre examen så dog den släktgrenen bort. Tidigare trodde jag att det hade med dåliga gener att göra, men numera har jag insett att det handlar om förtryck. Svennarna har hållit oss tillbaka. Det ska ni också ge oss kompensation för. Vi har aldrig fått den plats i samhället vi har rätt till.

Det tog fyrahundra år innan ni lät en av oss – en enda! – nämligen min farbror Gunnar komma ens så långt att han blev VD för AB Volvo. Och sedan? Vad har ni gjort sedan? Ska min släkt nöja sig med det, tacksamt ta emot och vänta fyrahundra år till på att ni bevärdigar oss med något annat anständigt jobb?

Nej, ni svennar, er tid har kommit. Ni tror att ert välstånd på något sätt kommer sig av era egna ansträngningar. Men det gör det inte. Det beror på utsugning och förtryck av sådana som mig och min släkt. Nu kräver vi våra rättigheter och det är så dags.