Bort och hem igen

mohamed omar

Mohamed Omar

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ur islam. Även om Kvarngärdet i Uppsala där jag tillbringade min barndom på 80-talet inte var lika idylliskt som Fylke, upplever jag nu, när jag ser tillbaka på den tiden, ett magiskt skimmer omkring det. Vi var trygga där vi lekte på gårdarna. Det var så många barn som stojade där att Kvarngärdet kom att kallas ”Indianbyn”.

Som barn var jag som vilken annan svensk pojke som helst. Jag hette Eddie, inte Mohamed. Jag såg samma filmer, lyssnade på samma musik och tänkte och tyckte i stort sett som mina skolkamrater. Jag åt varmkorv och när jag blev lite äldre smakade jag folköl. Att USA stod för det goda var självklart, och lika självklart var det att Khomeini, Gaddafi och Saddam var galna och obegripliga skurkar. Världen var uppdelad i två block. Det ena leddes av Reagan och de andra av Gorbatjov. Islamism var ingen faktor, åtminstone inte i min värld, fastän man hade hört talas om Khomeini och Iran-Irakkriget. Ordet islamism användes inte.

Min styvfar, som jag kallade pappa, var visserligen muslim. Men det visste jag inte då. Jag visste bara att han var mörkhyad och kom från Kenya, samma land som Obamas pappa kommer ifrån. Jag tyckte det var underligt att vi inte fick äta fläsk när hans mor var på besök. Men jag förstod inte varför. Pappa var inte det minsta religiös. Det var istället min mor som stod för det religiösa inslaget i vårt familjeliv, och det var en religiositet av det dämpade slaget. Hon arbetade som sekreterare i Svenska kyrkan och vissa söndagar firade vi gudstjänst i den lokala kyrkan S:t Per. Min präst hade en typisk munkfrisör, milda ögon och ett fromt leende. Jag minns hur besviken jag blev när jag fick veta att det inte var han som var Jesus!

Jag har sedan barndomen haft en känsla av att inte duga. Jag upplevde att jag liksom ”lurade” människor när jag gjorde något bra och fick beröm. Den känslan bottnar nog i att min far övergav mig. Han lämnade mig och min mor när hon var gravid, innan jag fötts. En gång när jag var liten åkte min mamma buss. Jag låg i barnvagnen. Min biologiske far klev på samma buss. Han bara gick förbi, berättar min mamma. Han låtsades som om han inte märkte mig.

Jag fick inte reda på vem min biologiske far var förrän 1986. Då var jag tio år. Det var en klasskamrat på Kvarngärdesskolan som på en rast lite skadeglatt berättade att min pappa varit hos dem på fest. Min pappa har inte varit på någon fest hos dig, svarade jag. Jag syftade förstås på min styvfar som var den ende pappa jag kände till. Klasskamraten insisterade. Han berättade att min pappa kom från Iran och det gjorde hans också. På kvällen konfronterade jag mina föräldrar och de berättade hela historien för mig. Det gjorde ont att veta att min klasskamrat fick besök av min far men inte jag. Min klasskamrat kände min far bättre än vad jag gjorde. Jag kände mig dumpad. Och jag mådde inte bättre av att jag hade en annan klasskamrat, själv halvfinne och halvpalestinier, som hånfullt skrek efter mig: ”Hans mamma knullar med en neger!”

När jag blev äldre blev jag nyfiken på mitt iranska ursprung och jag började fantisera om ett liv tillsammans med min far. Det gick inte så bra på högstadiet och jag tog ett sabbatsår. Jag sökte efter en roll, ett syfte, någonstans där jag kunde passa in. Jag tog kontakt med en grupp iranska kemistudenter och de lärde mig om islam, hur man läser Koranen och utför sina böner. De lärde mig också lite persiska. Det var som om jag förberedde mig för att förenas med min far. Knappt hade jag började lära mig om islam innan skillnaden mellan shia och sunni blev tydliga. Min far var shiamuslim och Iran var ett shiaislamiskt land. Men de flesta muslimer, även bland de jag mötte i Uppsala, var sunnimuslimer. Min kenyanske styvfar och hans familjer var sunniter. Om jag blev shiamuslim skulle jag inte passa in i min styvfars familj, om jag blev sunnimuslim skulle jag inte passa in i min biologiske fars familj. Något som också förstärkte denna motsättning var mitt efternamn, Omar.

Omar al-Khattab är den andre kalifen, Muhammeds efterträdare, som ledare för muslimerna. Han räknas som ett helgon av sunniterna, stark och rättrådig. Men shiamuslimerna ser honom som en skurk och förbannar honom. Det finns en iransk ritual som går ut på att man gör en docka som föreställer Omar, skymfar den och spottar på den för att till sist bränna upp den. Det är i stort sett omöjligt att heta Omar i Iran. Mina shiamuslimska vänner kallade mig istället Ammar. Så inte nog med att min mamma var kristen och min pappa var muslim. Jag hade två pappor; den ena var sunnimuslim och den andre var shiamuslim!

På grund av mitt efternamn och eftersom jag hade kontakt med min styvfars familj, jag reste till Kenya också, valde jag sunnitisk islam. Men jag kände trots detta en viss samhörighet med shiismen och fortsätta att studera den. På något sätt trodde jag att jag på så sätt kom honom närmare, vilket är ganska lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed.

Så småningom kom jag i kontakt med en ung man från Eritrea i vår lokala, sunnitiska moské, som då var inhyst i en villa. Han tillbringade både dagar och nätter i moskén. Jag började också sova över i moskén och följde honom vart han gick. Han talade om änglar och demoner, om himmel och helvete, och jag trodde honom eller åtminstone trodde jag att jag trodde honom. Med sitt gåtfulla leende framstod han som en varelse från en annan värld. Ja, han skimrade. Så småningom förstod jag att min skimrande kompis var medlem i en ultrakonservativ rörelse som kallades Tablighi Jamaat. När han gick omkring och pratade med människor på stan så var det en del av ett program, ett program som gick ut på att sprida islam över världen, ja, tabligh är arabiska och betyder just förkunnelse. Jag gick också med och började resa runt till olika moskéer, sova över och predika budskapet. Vi knackade också på hos muslimer och försökte övertala dem att komma till moskén. Vi var profeternas efterföljare och ett ljus i en mörk värld. Vi satt på golvet och delade bröd, vi läste Koranen och bad tillsammans.

När jag tänker tillbaka på denna tid, på den pojke som var, känner jag mig utnyttjad. Tablighi Jamaat såg mig bara som en proselyt, någon de kunde använda för att sprida sin rörelse. Någon annan relation hade vi inte. Jag sökte vänner och kanske framför allt en fadersfigur. Det var det som saknades i mitt liv, då min styvfar och jag aldrig fick en sådan relation. En gång frågade en imam i Uppsalamoskén, en svensk konvertit som också var aktiv i Tabligh och som jag såg som en vän och en förebild, om vi kunde fortsätta vara vänner även om jag någon gång blev shiamuslim. Han tittade på mig och sa nej. Ett kort nej och ingenting mer. Det fanns en hårdhet i hans blick och en kyla i hans röst som skrämde mig. I den stunden insåg jag att ”broderskapet” i moskén aldrig skulle kunna fylla tomheten jag kände efter min frånvarande pappa. Men ändå fortsatte jag att gå dit.

En kväll satt jag i moskén i Uppsala och fingrade på ett radband eller försökte läsa Koranen. Vid min sida satt en äldre man, en av dem som undervisade mig i islam, och såg på mig med en besynnerlig blick. Jag frågade vad det var och han sa: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på att du kommer att komma till paradiset men din mamma kommer att komma till helvetet”. Jag kommer aldrig att glömma den smärta jag kände. Han och de andra bröderna fick mig att skämmas för att min mor inte var muslim. Så här i efterhand blir jag arg när jag tänker på att en man kan säga något sådant till en ung och skör människa. Men jag blir också arg på mig själv som lät det ske.

Sedan följde många år som muslim, ibland var jag mer hängiven och ibland mindre. Förutom sunni- och shiaislam utforskade jag sufismen, islams mystik, och politisk islam. Men tvivlen gnagde i mig, hur mycket jag än bad så kändes det tomt. Det talades mycket om Gud, men jag upplevde honom aldrig. Det talades om änglar, men jag såg inga. Som muslimsk intellektuell fick jag utstå mycket kritik av icke-muslimer. Jag försökte svara så gott jag kunde. Men många frågor hade inget bra svar. Det gick inte att komma runt att profeten Muhammed gifte sig med en liten flicka. Det gick inte att komma runt att han lät stena en kvinna. Det gick inte att komma runt att han ledde i arméer i heliga krig och tog slavar. Hur kunde jag kalla honom min lärare och ledare? Enligt Koranen var Muhammed den bäste människa som någonsin levat, han var ett moraliskt föredöme. Detta gick inte att förena med stening, barnäktenskap och slaveri. Men tänk om dessa dåliga texter var påhittade? Tänk om bara de bra texterna var sanna? Enligt vilket kriterium då? Dessa dåliga texter finns i samma böcker som de bra. Om vi tar bort dem kan vi inte heller lita på de bra och harmlösa texterna. Hur blir det då med Muhammeds undervisning om bönen och fastan och vallfärden till Mecka? Religionens grundvalar vacklar.

Jag sade till mig själv: ”Om jag ändå vet vad som är rätt och fel, om jag kan döma Koranen efter mitt samvete, vad behöver jag den då till?” Jag försökte hitta ursäkter till att ha kvar Koranen. Islam hade blivit en del av min identitet och jag hade investerat tid och kraft i religionen. Så många år! Jag tänkte mig att Koranen skulle kunna fungera som en rent andlig bok, något man reciterade under sina böner och andra ceremonier. Den är inte bättre än någon annan religions skrifter, den är bara ”vår”. Men det är ju inte vad Koranen säger om sig själv. Den säger att den är en lagbok att döma med och att den är ett moraliskt rättesnöre som står högre än människans förnuft och samvete. Den säger att den är bäst.

I mitt hjärta visste jag att Koranen inte var en gudomlig bok, ja, jag visste att det var en helt och hållet mänsklig bok. Det finns ingenting i Koranen som inte skulle ha kunnat komma från en människa som levde i Arabien under den tid då den skrevs. Hur länge skulle jag fortsätta lura mig själv? Så småningom stod jag inte längre. Jag ville vara sann mot mig själv. Därför lämnade jag islam. Det var någon gång 2010, skulle jag tro. Men det var en ljus och varm sommardag 2011 som fördämningarna verkligen brast och alla känslor och tankar jag gömt inom mig vällde fram. Jag minns det som igår. Jag satt i en bil på Fjällnora badplats utanför Uppsala och lyssnade på radio. Plötsligt bara brast det och tårarna rann. Jag grät som ett barn. Jag tittade på badgästerna runtomkring mig genom min tårdränkta blick. För första gången på länge kände jag mig som ett med mig själv och mina medmänniskor. Det var en slags eufori. Jag ville bara gå ut och krama vem som helst.

De allra flesta muslimer fortsätter att förneka, hitta bortförklaringar och beskylla kritiker för islamofobi. Jag förstår varför. De vill inte tvingas göra det svåraste av allt, att se bristerna, de fula sidorna i sin egen religiösa tradition. Det kommer att tvinga dem att omvärdera tidigare val, kanske förstöra relationer med vänner och släktingar, och hamna i en ny, okänd och förvirrande värld. Det är inte lätt för en människa som har varit muslim i hela sitt liv, vant sig vid att betrakta Muhammed som den perfekta människan och Koranen som den perfekta boken, och omgett sig med människor som tyckt samma sak, att plötsligt börja tänka i nya banor.

Det var nog lättare för mig, jag hade levt ett annat liv innan jag var muslim. Jag var Eddie innan jag blev Mohamed. Och när jag lämnade islam hittade jag tillbaka till Eddie. Men alla erfarenheter jag gjort under åren som muslim försvann inte. De hade gjort mig klokare, men också räddare. Ja, jag är rädd eftersom jag har sett vad fanatism kan få människor att göra. Hur den kan göra dem hårda och hatiska. Jag hade mina fanatiska stunder då jag var kall mot min mor och min svenska familj. Något jag idag ångrar bittert. Det händer att jag känner att jag slösat bort mycket tid. Jag tänker på alla roliga saker jag hade kunnat göra som tjugoåring istället för att sitta i moskén. Men det finns nog en mening med det trots allt. I slutet av Tolkiens saga om Bilbo, när hobbiten kommit hem till Fylke efter sitt stora äventyr, säger Gandalf till honom att det fanns en mening med alltihop. Han kom hem, han är fortfarande Bilbo, men ändå inte densamme. Vi växer, men rötterna sitter kvar i myllan. Men jag har inte dräpt Smaug i Dimmiga bergen, jag har bara smugit in i hans salar, sett och samtalat med honom. Det är islamismens drake som hotar ödelägga civilisationen i eld, sot och blod. Och de skatter jag stulit från hans gömmor är mina kunskaper.

Jag vill gärna tro att de erfarenheter jag har gjort som muslim, all möda som jag lagt ner på att studera islam, alla timmar jag tillbringat i moskéer, inte är bortkastade. Hur många svenskar har gått i Koranskola? Jag har gjort det. Hur många svenskar har fastat i månaden ramadan? Jag har gjort det. Hur många svenskar har suttit i ett ledigt samtal med en Al-Qaidajihadistist? Jag har gjort det. Hur många svenskar har deltagit i dervischernas danser? Jag har gjort det. Och så vidare.

Islam har flyttat in i centrum av den västerländska debatten, dess inflytande ökar i våra samhällen, och allt fler blir medvetna om faran med islamisk fundamentalism och jihadism. Hur ska detta sluta? Kommer islam att genomgå en reform och anpassa sig till våra demokratiska samhällen? Kommer vi att få se kaos och krigsliknande tillstånd? Jag försöker förstå och jag försöker styra historien i en viss riktning, mot sekularism och demokrati, och i detta arbete har jag nytta av mina erfarenheter som muslim.

34 thoughts on “Bort och hem igen

  1. 77711n skriver:

    Jag rekommenderar alla att läsa Adonis bok Makt och islam. Det är en bok som västerlänningar och människor som älskar demokrati, frihet och vetenskapligt, kritiskt tänkande förstår. Det är en ögonöppnare för västerlänningar att begripa att islam är den västerländska kulturens raka motsats. Islam är underkastelse, dogmatik, fångna av sharia, förbud mot allt det som gör människan mänsklig och skiljer henne från andra djur på jorden nämligen hennes nyfikenhet, ifrågasättande och förmåga till kritisk analys.

    Gilla

  2. Alexander Zetterberg skriver:

    Tack Mohamed Omar för att du finns och för att du haft mod och kraft att inte bara vandra den tuffa livsväg som låg framför dig, utan också att dela med dig av dina erfarenheter och insikter. Svenskar som du ger mig hopp inför framtiden och av nästan varje artikel du skriver lär jag mig något, blir lite ödmjukare och kanske till och med aningen visare.

    Själv var jag en sökare i unga år. Jag läste de stora filosoferna och religösa skrifter, och anade korn av sanning lite var stans, men förutom ökad kunskap och kortvariga aha-upplevelser fann jag inget som kunde fylla tomrummet i mitt inre.

    Men så en dag vände allt. Jag deltog i en bibelstudiegrupp och hade som vanligt ifrågasatt och psykologiserat – kanske lite mer rabiat än vanligt – när mötet tog slut och jag av någon anledning blev kvar en stund med studieledaren som bad mig hjälpa med stolarna. Efteråt satte vi oss ner för att läsa ´Fader Vår´. Plötsligt hände något i mitt inre, det var som om jag kommit i kontakt med livets källa och jag utbrast, ”Jag är frälst, Jesus bor i mitt hjärta”.

    Mitt liv var förändrat och under en tid predikade jag om Jesus för alla som ville lyssna, vittnade i frikyrkor. Men sen började jag märka en förändring. Ju mer jag läste bibeln och diskuterade teologiska frågor desto mer kände jag att jag höll på att förlora något. Den ursprungliga upplevelsen av direktkontakt med Gud, Varat, Livet, eller vad man vill kalla det höll på att ersättas av något annat, något jag senare kom att kalla ´underkastelse under ett idésystem´.

    I ett ögonblick av klarsyn såg jag hur alla dessa tankesystem var besläktade verktyg för att låsa in oss i ett och samma mentala tillstånd. Ett tillstånd där vi istället för att använda vårt förnuft och gå till vårt inre för att söka svar på hur vi skall handla i en valsituation eller vad vi skall tycka i en fråga, vänder oss till det idésystem som vi av tillfälligheter råkat underkasta oss. Jag såg likheterna mellan inte bara all form av religiös fundamentalism, utan också med de stora ideologiska tankesystemen. Alla försökte de låsa fast oss i samma form av underkastelse.

    Så jag behöll barnet och slängde ut badvattnet. Jag behöll min tro på Gud men slutade läsa bibeln eller delta i kyrkliga aktiviteter. I stället läste jag dagligen ´Fader Vår´ och ´Den Svenska Trosbekännelsen´ högt för mig själv, och gör så än idag. Jag vandrar genom livet och gör så gott jag kan för att vara en god människa, men är inte slav under några ideologiska dogmer. Jag följer mitt förnuft, men låter inte heller det bygga något idésystem som jag sedan återvänder till för att rådfråga.

    Jag tror på ett sekulärt demokratiskt samhälle och på en personlig Gud, en Gud som var och en måste finna på egen hand. Och jag tror Gud har en avsikt med våra liv, att det finns en berättelse som vi alla är en del av och där vi alla har en roll att spela. Vilken kommer din roll att vara, Mohamed Omar? Skall bli intressant att följa!

    För mig finns bara ett parti som står upp för upplysningstidens ideal och som inte är underkastat något idésystem och det är Sverigedemokraterna – kanske är det därför dom är så hatade.

    Måhända blev detta för personligt och mångordigt för en bloggkommentar, men din text fick mig att vilja dela med mig av mitt livslopp.

    Liked by 7 people

    • JAN BENGTSSON skriver:

      Ett parti som bryr sig om vårt land o folk,
      med förmågan att se hur snett utvecklingen går!

      Snarare än att se politik som en välbetald karriär…

      Gilla

    • Alexander Zetterberg skriver:

      För dom som, vid ett återvändande till Mohamed Omars gripande text, till äventyrs scrollar ner till min kommentar kan en komplettering vara på plats. Att jag nöjde mig med att försöka upprätthålla den kontakt med Livet/Gud/Varat som min frälsningsupplevelse givit mig, och tog avstånd från alla försök att hitta ett religiöst eller ideologisk system som förklarar världen innebar givetvis inte att jag slutade tänka. Världen var ju fortfarande kvar, och personer med mitt kynne kan inte låta bli att försöka förstå den.

      I en kommentar till frågan ”Is the self an illusion?”, på den ypperliga siten AEON, utvecklar jag mina tankar kring vad det innebär att vara människa (en människosyn som gör kraften i den bibliska berättelsen om syndafallet och människans förvisning från paradiset förståelig – det är ju något vi alla har gått igenom):

      In order to answer the question of whether the self is an illusion, we need to engage in a discussion of how we conceptualize our existence as human beings, what we share with other animals and what constitutes a uniquely human quality. Lately I have contemplated the possibility that a dualistic world view doesn´t cover the complexity of human existence. Maybe it is time to take a fresh look at the Christian concept of the Trinity, and see if it can be tweaked to fit our modern understanding of reality.

      When we refer to our mental world three concepts are commonly used, the mind, the soul and the spirit. Of these only one, the mind, is accepted in secular circles but maybe, just to get going, we can use the other concepts too, if properly defined. Some might argue that I have left out the most important aspect, the physical brain, but following Kant I think this is an aspect of reality that we can only have an indirect knowledge off, we can never know “das ding an sich”. Hence the dualistic mind-body scheme for understanding existence was flawed at its root, and left the field open for critics pointing out the infinite regress this leads to, with homunculus within homunculus watching screens in our head.

      The Soul: Michel Foucault understood this when he turned Plato´s sentence, “The body is the prison of the soul”, on its head restating it, “The soul is the prison of the body”. Following Foucault´s line of thought I would like to define “The Soul” as the external material world, including our body, conveyed to us through our senses. Inside our skull darkness prevails and the only thing that enters the brain from the surrounding is electric impulses. Hence “das ding an sich” acts as a trigger for the brain, prompting it to hallucinate the external world, at the same time acting as the screen upon which the hallucination is projected. The soul, thus defined, represents the external material world and does not house neither an “I” nor a “self”. Since every higher animal hallucinate a world they too can be claimed to have souls.

      The Spirit: This is probably the most problematic concept. It is hard to envisage a hallucination without someone experiencing the hallucination, a subject, and voila we find ourselves at the core of the hard problem of consciousness. I propose that our subject, the entity that experiences qualia, resides in or can be equated with The Spirit and we can call this “the self”. Since animals also “hallucinate a world”, they too can be said to have a self. I believe asking the question, at what level of nerve system complexity a self evolved, is the same as asking when in evolution consciousness emerged.

      The Mind: Lower animals have behaviors that can best be described as reflexes, but as the cortex of mammals grew their capacity for memory increased and they could start to learn new behaviors. In Homo sapiens this was taken a step further. The frontal cortex expanded to a point that gave it the ability to operate on the rest of the brain, imagening alternative future realities as a result of the decision it was about to make. Initially thinking only in images but eventually sapiens started naming things, activities etcetera, and language evolved. As the complexity of language rose, increasingly sophisticated analyses of possible outcomes could be made. Gradually a sense of there being an entity that had a choice and was making a decision emerged, and subsequently a need to give this entity a name, “I”.

      To answer the initial question whether the self is an illusion I would definitely say No! The only animal that doesn´t have a self is (according to this scheme) one that is unconscious.

      What is uniquely human and what separates us from the rest of the animals is that we have a mind and an in it resides our “I”. Our blessing and our curse!

      Gilla

  3. sten lindgren dy skriver:

    Oj, ja jag måste säga att det som blir tydligt i detta är att det kunde slutat hur som helst. Att Omar nu skriver här kunde mycket väl vara på annat vis. Det är väl även ett testamente till det fullständiga misslyckande som vänsterutopister upplever i sina liv, när man inte vet var man kommer ifrån och inte kämpar för familjen, vad har man då kvar? Ett löv i vinden. Det är nog sällan moderater blir muslimer trots allt.

    Denna läsning för mig ännu mer övertygad som konservativ i Roger Scrutons mening. Familj och tradition, mina västerländska traditioner. Varför låter vi dessa vänsterextremister förstöra våra liv samtidigt som vi betalar dem för nöjet?

    Liked by 4 people

    • Alexander Zetterberg skriver:

      Roger Scruton är vår tids ojämförligt skarpaste konservativa tänkare, allt han skriver är av högsta klass. Det glädjer mig ofantligt att SD anfört av Mattias Karlsson nu verkar ha tagit Scruton till sitt hjärta och gjort honom till lite av en husfilosof. Sverigedemokrater med rötter i kollektivistiska, socialistiska och fascistiska traditioner rensas ut, eller tvingas till tystnad.

      SD definierar sig allt tydligare som ett konservativt parti i Roger Scrutons anda, som du skriver, och jag tror Sverigedemokraterna med den profilen har potential att växa sig betydligt starkare till nästa val.

      Gilla

  4. Ulrika skriver:

    Tack för att du delar med dig av erfarenheter. Jag blir än mer övertygad om religionens läs all religion hör till samhällets privata delar.

    Gilla

  5. Lennart Bengtsson skriver:

    En lärorik och fin berättelse. Påminner om när Arthur Koestler gjorde upp men kommunismen. Själv har jag haft turen att aldrig falla för ”läror”. Kanske beror det på slumpen eller generna. Ett tidigt intresse för matematik och vetenskap bidrog säkert till ett kritiskt tänkande. Jag hade otaliga samtal med religiöst eller politiskt övertygade med deras argument stupade på verkligheten och logiken. Följden blir förstås att man blir litet mer ensam, samt att man får akta sig för de verkligt övertygade. De är alltid de farligaste.

    Liked by 1 person

  6. Ami skriver:

    Snyggt Mohammed.
    Nu kan man bättre förstå varför muslimer är så förbannat arga, det går och bär på ett religiöst ok som bara blir tyngre och tyngre. Det ser med avund på oss andra som kan leva våra liv som det var tänkt medan dom måste rätta sig efter medeltidatraditioner och värderingar.
    Inte för att förlöjliga vilket absolut inte är min mening men organisationen Expo borde kanske bredda sin verksamhet för att lösgöra muslimernas religiösa bojor.

    Gilla

  7. bomarkusson skriver:

    Ja ”Eddie”, jag har fått lära mig om islams förbannelse. Hur islam nästlar sig in i varje vrå av en människas liv. Vilken styrka det krävs för att bryta sig loss. Jag har hört om den verkligt stora lögnen: Att ”profeten” har nedtecknat Allah ord med varje bokstav. Det borde vara uppenbart, att det är så långt ifrån en eventuell Guds ord, man kan komma. Hur man hjärntvättas att tro att ”profeten” är den mest fulländade människa, som levat, den personifierade godheten. Dessutom är hans koran ett hopkok av tankegods, som fanns i regionen sedan länge. Av min fru har jag hört att man hittat tidigare ”koraner” men att detta har hemlighållits.

    Jag har förstått att all mänsklig förkovran är synd. Att all bildning är farlig. Att utnyttja det förnuft, som har givits oss, är revolutionärt. Varför? Jo bildning och fritt tänkande rycker undan grundvalen för denna avskyvärda mördarreligion.

    Hur kan man annars tro, att en skapare vill ha död och förintelse av sin egen skapelse? Hur kan man annars tro, att denne skapare känner sig ärad, om man våldtar, skändar barn, rövar, slår ihjäl på det mest ondskefulla sätt?

    Det fasansfulla med denna religion ärr, att den så totalt tagit greppet om människorna. Den har även tagit greppet över vårt sekulära Sverige så till den milda grad, att vi betalar för att få våra halsar avskurna eller att bli brända levande. Domedagsprofetia? Nej, inte om vi inte sätter upp gränser i vårt civilsamhälle. Får islam mera makt i vårt land, blir terror det oundvikliga resultatet.

    Det existerar inte någon human islam. Islam förefaller endast vara human i de samhällen där denna förödande religion fått makten.

    Liked by 1 person

  8. Per skriver:

    Det var en historia jag undrat över. Tack för att du tog tid att berätta om din unika och speciella resa.

    Våldet, hatet och föraktet för inom och mot islam självt och utomstående är det som är akilleshälen inom rörelsen. Att veta hur man vänder det är lösningen till att avväpna islam.

    Gilla

  9. Hovs_Hallar skriver:

    Än en gång tack för att du finns, och för dina ytterst skarpsynta iakttagelser rörande i synnerhet islam.

    Vi vanliga svenskar har inte behövt bry oss om islam förut, och då är det lätt att stå handfallen när makthavarna, sådana som Jackelen och Bah Kuhnke, börjar försöka pracka på oss sina lögner om islam som ”fredens religion” osv.

    Själv har jag numera flyttat (flytt) från Uppsala till en fridfull liten ort i norra Skåne — men så snart jag besöker större orter slås jag av hur de religiöst utstyrda muslimerna redan här och där dominerar stadsbilden.
    Och detta är bara början.

    Gilla

  10. johannes wouters skriver:

    Fin berättelse om en tvekande, kritiskt tänkande och forskande person som lever upp till en sann representant av humanism, i strid med konformism och en ideologi som tillhör andra primitivare tider.
    Min respekt.

    Gilla

  11. Johan Wouters skriver:

    Fin berättelse om en tvekande, kritiskt tänkande och forskande person som lever upp till en sann representant av humanism, i strid med konformism och en ideologi som tillhör andra primitivare tider.
    Min respekt.

    Gilla

  12. Ulf45 skriver:

    Tack Mohamed, jag försöker alltid att hinna med att läsa dina inlägg och i synnerhet att ta del av detta vittnesmål om din egen uppväxt och resa in och ut i islam. Det du berättar väcker många frågor, men också tankar som ger mig klarhet i många av frågorna.

    Tack för vad du osjälviskt velat dela med dig till oss.

    Jag vill samtidigt passa på att instämma med Alexander, som på sitt eget osjälviska sätt delar med sig av sina erfarenheter. Erfarenheter som stämmer in med mina egna åsikter om ”ett sekulärt demokratiskt samhälle och på en personlig Gud, en Gud som var och en måste finna på egen hand”, där både ”Fader Vår” och ”Den Gode Herden”, psalmen av David ur Psaltaren, 23 ingår.

    Gilla

  13. Andreas skriver:

    Tack Mohammed för din starka berättelse! Få förstår nog hur mycket som egentligen krävs för att så totalt lämna ut sig och blotta sitt liv. En dag kanske även jag når upp till ditt mod.

    Gilla

  14. kyrkis skriver:

    Din berättelse är stark. Jag tror att många ur olika kristna trångsynta rörelser skulle kunna känna igen mycket. Fanatism blir aldrig bra.
    Men det finns en skillnad mellan Koranen och Bibeln. Bibeln är skriven av många olika författare under lång tid. Den är inte helig i den bemärkelsen att den frälser oss. Den är ett redskap för att förstå Gud och människan. Den innehåller många berättelser att reflektera över. I kristendomen är det bara Jesus som kan frälsa. Hans gärning, hans död och uppståndelse är det som räddar oss från den eviga döden. Själva förmår vi inte mycket.

    Gilla

  15. Fredrik Mellander skriver:

    Islam är hatets lära och Kristendomen är kärlekens. Din text är full av sorg, kanske Kristus kan trösta dig Omar.

    Gilla

  16. Sixten Johansson skriver:

    Tack, Mohamed Omar, du har öppnat mina ögon för islam och dina erfarenheter är välbekanta för många som har mött dogmatiska, fanatiska eller karismatiska sidor av andra religioner och religionssubstitut. Totalt sett lever den svenska religionsutövningen i dag i skymundan eller i olika förklädnader och därför förstår de flesta inte hur starka de krafterna och strömningarna är än i dag. Religionsstridernas och -krigens tid är sannerligen inte förbi.

    Jag rekommenderar den kritiska, sanningssökande frikyrkliga bloggen och tankesmedjan aletheia.se där man kan läsa t ex om de mångåriga och uppskakande händelserna kring Livets Ord och man kan läsa om avskyn mot katolicismen och om de upprörda känslorna kring påvens besök i Sverige om två veckor. Där finns också t ex en artikel om en muslimsk playboys egen sekt, som tillsammans med ortodoxa judar planerar återuppbyggandet av Jerusalems tempel. Många artiklar och kommentarer dryftar olika tecken som förebådar apokalypsen. Vett och vansinne möts och blandas, här precis som i det politiska livet.

    Gilla

      • Sixten Johansson skriver:

        Jag jämställer absolut inte islam med kristendomen, inte ens med dagens absolut mest fanatiska kristendom (jo, i det uttalat Harmageddon-längtande och potentiellt påskyndande kan jag börja se likheter). Som religion och politik står islam väl på ungefär samma stadier som judendomen för 2000 – 5000 år sedan. Men Mohamed Omar har ju inte personligen råkat ut för det vidrigaste, utan han beskriver en sökares väg och sina upplevelser från möten med religiösa ledare och gemenskaper. Det han berättar här motsvarar det som många kristna i olika samfund och sekter har skildrat, svek och skändligheter, utnyttjande, girighet, missbruk av ömtåliga människors tillit. Ytterst lite av det religiösa tänkandet och utövandet behandlas i dagens svenska offentlighet, det är en ganska sluten, mycket komplicerad, skiktad och indelad, ofta falsk värld. Den som med tämligen sekulär blick börjar ströläsa öppenhjärtigare bloggar, kommentarer och böcker kommer att bli förskräckt över hur mycket bokstavstro och latent destruktivitet som finns även i dagens oblodiga och välklädda religiösa praktik. Den vilar på en bergfast övertygelse om den egna rätta uppdelningen i onda och goda, i svart och vitt, förtappade och utvalda eller frälsta. Då förstår man även människans klangbotten för politisk dogmatik och fanatism bättre.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Sixten, vi skall vara väldigt försiktiga med att använda islams vidrigheter för att motivera en ytterligare försvagning av kristendomens ställning i vårt samhälle. Så verkar scharias gift. Så ökar scharias inflytande. Vi måste vara mer specifika i vår kritik av islam än att bara slött hänvisa till religiositet som sådan. Det är ju inte alls religiositeten inom islam som är problematisk, utan uteslutande de därtill fast kopplade världsliga reglerna, scharia. Kristendomen är idag helt och hållet religiös och till ingen del världslig. Även om både kristendom och islam klassificeras som religioner har de i princip inget gemensamt. En jämförelse riskerar att leda till förhastade slutsatser, och ett jämställande är en fullständigt genomförd förhastad slutsats.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Sixten, vi skall vara väldigt försiktiga med att använda islams vidrigheter för att motivera en ytterligare försvagning av kristendomens ställning i vårt samhälle. Så verkar scharias gift. Så ökar scharias inflytande. Vi måste vara mer specifika i vår kritik av islam än att bara slött hänvisa till religiositet som sådan. Det är ju inte alls religiositeten inom islam som är problematisk, utan uteslutande de därtill fast kopplade världsliga reglerna, scharia. Kristendomen är idag helt och hållet religiös och till ingen del världslig. Även om både kristendom och islam klassificeras som religioner har de i princip inget gemensamt. En jämförelse riskerar att leda till förhastade slutsatser, och ett jämställande är en fullständigt genomförd förhastad slutsats.

        Gilla

      • Sixten Johansson skriver:

        Fredrik, du har rätt i att kristendomen behöver stärkas för att stå emot islam, men på ett djupare plan är situationen tyvärr inte så enkel som du beskriver. Kristendomen är både globalt och samfundsmässigt otroligt splittrad på djupet, mycket mer än de flesta ljumt kristna och sekulära har en aning om. Ekumeniken skapar bara ett yttre skal och innanmätet urholkas. De storskaliga ekumeniska strävandena i dag gynnar islam och katolska kyrkan. Djupa skikt i många grundstrukturer är ruttna och behöver rivas, så att det andligt värdefulla kan stärkas och bli en kraft och kompass även i vardagen. Inom den mycket heterogena frikyrkligheten har jag tack vare tidens nya uppriktighet sett idéströmningar och tolkningar, som både skulle kunna förnya kristendomen och försvaga islams invasiva styrka, men församlings- och kyrkoledare av alla slag kommer att ursinnigt försvara sin ställning och just de egna dogmtolkningarna.

        Gilla

  17. ztoompa skriver:

    ”Om jag ändå vet vad som är rätt och fel, om jag kan döma Koranen efter mitt samvete, vad behöver jag den då till?” är en väldigt viktig mening i din text. Den går ju även att applicera på alla andra Abrahamiska religioner.

    Gilla

    • ztoompa skriver:

      Och då kristendom inte är helt reformerad så lär det bli mkt värre än det är nu, vi kommer behöva strida för våra värderingar. Är jag rädd.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s