Idag den 13 oktober tillkännagav Svenska Akademien att 2016 års Nobelpris i litteratur går till Bob Dylan. De allra flesta vet förstås vem den nordamerikanske musikern Bob Dylan är, men få känner honom som författare. Och det är inte så konstigt, för i själva verket har han inte skrivit några böcker, mer än en självbiografi vars första del kom ut 2004. Få motsäger nog faktumet att Dylan är en stor, både nyskapande och traditionsbärande musiker och låtskrivare inom den genre av  amerikansk folkrock som han hör hemma i. För dessa sina insatser som musiker förlänades han år 2000 det svenska Polarpriset. Varför väljer Akademien att nu också ge honom Nobelpriset?

Dylan fanns verkligen inte med på listan över tippade kandidater, men  Nobelkommittén är ju känd för att  medvetet vilja chockera genom sina val. 2005 gick priset till österrikiskan Elfriede Jelinek, vilket ledde till att ledamoten Knut Ahnlund i protest lämnade sitt arbete och aktiva medlemsskap i akademien.  Men från den kontroversiella dramatikern Jelinek till musikern Dylan är  ett steg ytterligare taget i en riktning som akademien själva antagligen tycker är modigt, normbrytande och trendigt, men som för litteraturälskare världen över snarare känns som ett slag i magen. Dylan måste vara den mest otippade vinnaren i prisets historia, just för att han är musiker och låtskrivare, men inte en i gängse mening skönlitterär författare eller poet. Hans texter är till för att höras, inte för att läsas. Ahnlunds profetiska domedagsord löd: ”Efter Jelinek är priset ödelagt” och kanske hade han rätt.

På dessa web-sidor har förhoppningar närts om att den syriske poeten Adonis kanske skulle komma att föräras det prestigefyllda priset. Om så hade skett hade ju världens alla ögon riktats mot denne lyrikers och lärde essäists kritik mot politisk islam och hans kritiska närläsning av Koranen, sunna och hadith, det vill säga den normerande teologiska traditionen. Adonis, vars författarpseudonym medvetet anspelar på den syriska  för-islamiska religionens dyrkan av den unge fruktbarhetsguden Adonis/Attis, tes är att islam är en religion som kulturellt och socialt snarare dragit ned de rika kulturer Mellanöstern ägde före islam, än tillfört dem något. Ett val av honom som Nobelpristagare skulle signalerat ett försvar för de sekulariserade muslimer världen över som dagligen står upp mot religiöst förtryck och sammanblandningen av politik och religion.

Men om man än inte har gett Salman Rushdie priset, varför skulle då Adonis föräras det? Rushdie fick ju aldrig priset, även om många tror så, då man förknippar honom med Svenska Akademien. 1989 valde Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att sluta delta i akademiens möten, som en protest mot dess vägran att ställa sig bakom en appell till försvar för  Rushdie och ett fördömande av  ayatollah Khomeinis dödsdom mot honom.

Procentuellt har få nordamerikanska författare fått priset, vilket kan kritiseras med tanke på den enorma utgivning av romaner denna kontinent står för. Varje år brukar Joyce Carol Oates, höra till de amerikanska författare som finns på listan över tippade kandidater. Hon har en enorm produktion bakom sig och lyckas utan motstycke att i sina romaner komplext  väva samman enskilda individer och kollektiv, från alla samhällsklasser och etniska grupper, och sätta dem i spänningsfyllda relationer  till de samhällen, politiska och ekonomiska kulturer där de lever. Vad mer kan man egentligen begära om man tycker att  en av litteraturens stora uppgifter i en globaliserad värld i uppbrott och skrämmande snabb förändring, bör vara att med litterära stilmedel belysa just vad det är att vara människa i en sådan tid?

Men Svenska Akademien tycker annorlunda och väljer  i en värld som brinner och står inför stora förändringar, att ligga lågt, ”chilla”,  låta sig svepas med av tonårsnostalgi, dra några marijuanabloss och ge priset till Bob Dylan. Det enda som man nu skulle kunna hoppas på är att Dylan, som är jude,  en varm vän och försvarare av staten Israel, i sitt tal skulle säga något som anspelar på just det här och ge både akademien, den svenska kultureliten och Margot Wallström skrämselhicka för resten av det här året.

Katarina Tavakol är litteratur- och religionsvetare från Lund, bor i Dubai sedan 2010 och har innan dess bott sammanlagt femton år i Sydamerika, på Filippinerna och i Moskva. Kan inte låta bli att trots all frustration det skapar flitigt bevaka den svenska verkligheten och dess medier.