Stefan Hedlund

Det fanns en tid då ”den svenska modellen” åtnjöt internationell respekt, som ett exempel att hämta inspiration ifrån. Idag är vårt land snarast på väg att förvandlas till ett avskräckande exempel. Jag har i ett tidigare inlägg skildrat hur den svenska staten i ökande grad abdikerar sitt grundläggande ansvar för landets militära försvar, för dess inre säkerhet och för barns och ungdomars rätt till god utbildning. Till detta kan läggas hur en aningslös migrationspolitik är på väg att framkalla djupa och med tiden sannolikt olösliga samhällsmotsättningar.

Samma kväll som statstelevisionen sände en debatt mellan de svenska partiledarna visade brittiska BBC en dokumentär om tillståndet i svenska förorter. Programledaren konstaterade att vi befinner oss vid ett avgörande vägskäl, där vår fortsatta hantering av problem rörande integration och islamistisk radikalisering kommer att få konsekvenser inte bara för Sverige, utan även globalt. Hon avslutade med att uttrycka stor oro över vart vårt land är på väg, kryddad med en fråga om svenskarna egentligen inser graden av allvar.

Krisen i den svenska flyktingpolitiken har visat hur myndighetsföreträdare blivit så rädda för att bli skällda för att vara rasister att de gravt åsidosätter sin myndighetsutövning. Migranter som olagligt ockuperar privat mark blir inte avhysta. Kriminella gäng som tar över förorter lämnas i fred, och grupper av unga män som gör sig skyldiga till våldtäkter möts med utdelning av armband och krav på att etablerade ”mansnormer” måste ändras.

Till detta kommer att även den fria informationsförmedlingen, demokratins verkliga livsluft, underordnas de politiskt korrekta ändamålen, att alltid brännmärka rasister men aldrig peka ut flyktingar och asylsökande som gärningsmän. I takt med att public service i allt högre grad ägnar sig åt åsiktsförmedling snarare än informationsförmedling, väljer allt fler att i stället konsultera andra källor till information.

I takt med att det uppstår en allt djupare klyfta mellan de etablerade medierna och diverse sociala medier kommer allmänhetens förtroende för det etablerade samhällets myndigheter ofelbart också att undergrävas, och det finns inte mycket som är så svårt att återskapa som ett brustet förtroende.

Hur har allt detta kunnat bli möjligt? Den i särklass viktigaste förklaringen ligger i en allt hastigare växling från traditionell sakpolitik till en allt mer aggressiv identitetspolitik. Flyktingkrisen har mobiliserat en identitetsbaserad överideologi som effektivt separerar ”oss” ifrån ”dem” – om du inte har rätt värdegrund, alltså om du inte delar vår värdegrund, då är du en ond människa, och onda människor tar vi oss rätt att bekämpa med alla medel.

Situationen börjar ur ett strukturellt perspektiv bli alltmer lik den ordning islamisterna förespråkar. Det finns bara en sann lära, och den sanna lärans uttolkare tar sig rätt att å det grövsta fördöma och svartmåla alla som dristar sig till att hysa avvikande uppfattning. Det prästerskap som upprätthåller denna ordning är, liksom i andra teokratier, förhållandevis litet till antalet, men deras makt är stor. Det svenska samhället börjar nu genomsyras av känslor av renodlat hat, som är direkt förfärande.

Varje form av kritik mot den förda flyktingpolitiken bemöts omedelbart av grova anklagelser om rasism, och långt värre. Tongångarna börjar närma sig de sovjetiska glanstider då Lev Trotskij kunde brännmärkas som en ”syfilitisk huligan”, och då åklagare vid 1930-talets ökända ”moskvaprocesser” kunde avsluta med ”Skjut de galna hundarna!”

Det nya svenska hatet har blivit så djupt förankrat att det även genomsyrar ledningen i Advokatsamfundet. På sin blogg väljer förbundets generalsekreterare, Anne Ramberg, att jämställa invandringskritiska politiker med ”bruna råttor”, som ”alltför ofta tittar upp ur sina hålor”. Hon pekar i sammanhanget särskilt ut den moderate riksdagsmannen Hanif Bali, vars ”samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen”.

Även om styrelsen i advokatsamfundet fann för gott att skriftligen ta avstånd, fick advokat Ramberg stort stöd av likasinnade. I Expressen valde krönikören Cecilia Hagen att hylla henne, och att mera specifikt fråga ”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?” När de som mest högljutt beskärmar sig över språkbruket i de sociala medier de pekar ut som ”hatsajter” inte drar sig för att själva förespråka fysisk utrotning av politiska motståndare kan man undra vem det egentligen är som mest förtjänar att bli kallade nazister.

Rötan har nu nått ända in i regeringen. Vid den ovan nämnda partiledardebatten kunde statsminister Stefan Löfvén inte avhålla sig från att brännmärka Sverigedemokraterna som ett nazistiskt parti. Det är obeskrivligt grovt, och det placerar Löfvén i en position där han efter nästa riksdagsval kan komma att tvingas konstatera att en fjärdedel av det svenska folket, där inräknat stora delar av arbetarklassen, är nazister. Är han verkligen beredd att stå för detta?

Än är det sannolikt så, att det nya hatets kolportörer utgör en liten minoritet, och att deras budskap för en överväldigande majoritet av den svenska befolkningen framstår som just förfärande. Men ju längre de får hållas, desto större blir risken att det kommer en motreaktion underifrån, i form av verkligt bruna krafter, som väljer att ta saken i egna händer.

Det är fullt förståeligt att statsminister Löfvén upplever stor frustration över hur Sverigedemokraterna vinner framgångar inom LO-kollektivet. Men inser han egentligen vilka krafter han manar fram, när han legitimerar rutinmässig brännmärkning av demokratiskt valda politiska motståndare som rasister och nazister? Kanske dags att tänka efter, och att tänka om?