Patrik Engellau

Enligt P1-programmet Plånboken är det postkaos i Sverige. Antalet klagomål på PostNord och andra försändelseförmedlare över uteblivna leveranser – typ att en utskickad räkning inte levereras i lådan och den betalningsskyldige därför i stället efter ett tag blir kontaktad av Kronofogden, vilket såklart är retligt – har ökat ”lavinartat” sedan millennieskiftet. ”Det känns väldigt otryggt idag”, säger en intervjuad postmottagare i Vallentuna, ”man kan inte lita på dem längre”. Post- och Telestyrelsen (PTS), den övervakande statliga myndigheten, har hittills i år fått 175 anmälningar i månaden mot 70 i månaden förra året. Känns allvarligt.

Radioprogrammet Plånboken gör ett reportage. En första naturlig fråga är förstås vad de tilltagande olägenheterna kan bero på. Där får lyssnaren inget bra svar. Lyssnaren tycker sig förstå att just PostNord, ett statligt dansksvenskt bolag, tappat omsättning och därför, antar lyssnaren, tvingats skära ned, men, enligt PTS, ”rationaliserat för fort och för dåligt”. Ett annat bolag hade lagt brevutdelningen på tidningsbud, vilket tydligen inte gått så bra det heller.

PostNord låter sig intervjuas och erkänner alla sina fel och brister men försäkrar att bolaget ”jobbar oerhört intensivt” och med ”otroligt fokus”. PostNord menar sig göra ett jättebra jobb ”utifrån förutsättningarna”.

Stopp! vill jag skrika till reportern, vad är det för ”förutsättningar” som är så ogynnsamma för PostNord? Men reportern bryr sig inte så mycket om att gräva i orsakerna. Hon nöjer sig med att ta PostNord i örat med sådan indignation å brevmottagarnas vägnar att orden stockar sig i halsen på henne.

Suck. Återigen en missad chans att försöka fatta vad som sker i Sverige. Trots allt är detta rätt stort. Svenska staten har i över fyrahundra år framgångsrikt sysslat med postförmedling. När medborgaren skickat ett brev på posten har det kommit fram lika säkert ”som ett brev på posten”. Nu, på något årtionde, verkar hanteringen ha blivit så osäker att den statliga radiokanalen P1 uppmanar medborgarna att använda elektronik i stället för reguljär post eftersom den statliga kontrollmyndigheten inte kan kontrollera det statliga postbolaget (eller något annat, privat postbolag) så att viktiga statliga brev från exempelvis Skatteverket verkligen kommer fram.

Vad handlar det om? Jag ska inte påstå att jag vet något, men ett antal observationer kan vara på plats.

Jag har varit brevbärare. Brevbärare kan låta som ett så kallat skitjobb, men eftersom begreppet skitjobb ännu inte var uppfunnet när jag engagerade mig inom den statliga postförmedlingen så slog det mig aldrig att det kunde vara något fel på yrket. Postverket och mina överordnade var stränga och noggranna. Först skulle jag ta emot osorterade kassar med brev till mitt distrikt och sedan lägga försändelserna i sådan ordning att leveranserna gick snabbt och enkelt (för sedan fick jag gå hem). Överpostiljonen övervakade att det var snyggt och städat på mitt arbetsbord så att inga brev kunde gömma sig och försvinna. Jag insåg hur viktigt det var att folk skrev läsligt så att man inte behövde forska om vad adresstexten skulle föreställa. En minuts osäkerhet på den punkten betydde en minut senare hemgång från jobbet. Tanken att slänga ett otydligt adresserat brev bland soporna slog mig aldrig.

Min andra observation är att vi i sanning här rör oss med ”enkla jobb”. Man behöver inte vara fil dr för att bli en bra brevbärare, men det där med ordningssamhet och ansvarskänsla kan PostNord självfallet aldrig kompromissa med. Tänk dig att du vid slutet av dagens tur hittar ett brev i portföljen som skulle ha delats ut vid turens början. Då går det inte att ta hem brevet och låta det vila till nästa dag, det är bara att traska ett antal kilometer extra.

Min tredje observation är baserad på en fördom eller i varje fall en obevisad hypotes. Vad är det för folk som söker sig till det numera erkända ”skitjobbet” eller i varje fall ”enkla jobbet” brevbärare? Jag kan tänka mig två kategorier, nämligen dels de som lämnat grundskolan med svaga betyg, dels migranter. Dessa har nog i sin tur fördomar mot brevbärarjobbet redan från början eftersom de vet att det är ett skitjobb, vilket inte lägger något stabil grund för förhoppningar om att de ska sköta jobbet prickfritt. Dessutom är dessa nyvordna postiljoner produkter av den svenska eller kanske somaliska skolan, där vi vet att åtminstone den svenska skolan stadigt levererar allt sämre material till arbetsgivarna.

Det är i det perspektivet jag gärna hade hört några följdfrågor till den PostNord-anställde om att bolaget gör ett jättebra jobb ”utifrån förutsättningarna”. Han kanske har rätt. Men han skulle såklart aldrig ha vågat säga något på temat att bolaget jobbar oerhört intensivt och med otroligt fokus men vafan räknar du med att vi ska klara av med arbetskraft som knappt kan räkna och vägrar att ta av sig hörlurarna?

Man tänker inte alltid på att effekterna av invandringen och den svenska skolans allt svagare resultat kan uppträda på så här retliga och oväntade sätt som att man inte säkert får hem sina räkningar med posten. Och så famlar vi efter lösningar som går ut på att PTS måste ha mer makt att gripa in. Visst, PTS skulle nog kunna göra en massa nytta – om ämbetsmännen hjälpte till att dela ut breven, till exempel.

Kanske är jag helt fel ute. Varför kommer i så fall breven inte fram?