Lennart Bengtsson

Från slutet av 1700-talet och fram till andra världskrigets slut genomgick Kina en traumatisk tid kännetecknad av förtryck främst från Europa och Japan vilket kulminerade i den grymma japanska ockupationen av stora delar av Kina 1937-1945. Härpå följde decennier av inbördeskrig och otaliga inre svårigheter med perioder av ofattbart lidande för den kinesiska civilbefolkningen som först upphörde i och med Maos död.

Därefter har Kina genomgått en fantastisk ekonomiskt, tekniskt och vetenskaplig utveckling som de flesta i Europa har svårt att föreställa sig. Idag har man på flera områden lika hög vetenskaplig och teknisk know-how som i USA och Europa. Om denna utveckling fortsätter är det inte osannolikt att Kina kan komma att överta USAs roll som den mest dominanta nationen och inte minst Europa kan drabbas och bli allt mer beroende av Kina. Gideon Rachman har i sin nyutkomna bok Easternisation diskuterat den centrala roll som Kina kan komma att spela under de kommande decennierna.

Det som vi svenskar och européer måste ha klart för oss är att Kina är en i alla avseenden totalitär stat där en, egentligen enbart till namnet kommunistisk, elit fattar alla beslut av vikt. Det är i första hand en meritokrati baserad och utvald på liknande principer som i de gamla kejsardömena. Kommunistisk ideologi spelar inte någon roll längre utan det som främst gäller är nationella intressen, traditioner och ambitioner. Skillnaden mellan de allra rikaste och de fattigaste är om något ännu större än i USA.

Kina har i alla avseenden blivit en allt mäktigare nationalstat där grannländerna mer och mer får foga sig i vad Kina vill. Detta leder till ökande spänningar inte minst med USA. Situationen har vissa likheter med vad som växte fram mellan Tyskland och England i början av 1900-talet.

Att hålla samman och styra ett land med 1400 miljoner människor med en alltmer dynamisk ekonomi och komplext samhällsliv ställer enorma krav på landets ledning även i ett land med en högt disciplinerad befolkning som Kina. Den nuvarande ledningen under Xi Jinping har disciplinen skärpts och landets akademier, universitet och media har informerats att de så kallade sju onämnbara skall tillämpas det vill säga företeelser som inte skall sättas ifråga eller ens diskuteras.

De sju onämnbara är: universella värden, pressfrihet, civilsamhället, mänskliga rättigheter, kommunistpartiets historiska misstag, den rika eliten samt ett oberoende rättsväsende.

Att bara nämna dessa ämnen ses som ett hot mot statens auktoritet och disciplin. De har inte bara kommit till för att stärka de styrandes makt utan säkert också av en genuin rädsla för kaos och upplösning som plågat landet inte minst under 1900-talet.

För en västerländsk kultur är det kinesiska yttrande- och ”tankeförbudet” oacceptabelt även om liknande tendenser faktiskt finns i Sverige, ungefär som det 20-åriga svenska ”tankeförbudet” mot kärnforskningen 1986-2006. Vissa strukturella likheter föreligger också mellan det svenska etablissemangets snäva åsiktskorridor med sina tabun.

Sverige har förvisso pressfrihet men frågor som bedöms som olämpliga tas inte upp av officiella media men kan ändå tills vidare finna vägen till alternativa medier. Regeringens politiska misstag som samröret med DDR har effektivt tystats ned och några svenska Stasiarkiv eller liknande har inte öppnats. Något egentligt oberoende rättsväsende har inte Sverige i likhet med exempelvis USA och Tyskland och det svenska lagrådet är bara rådgivande och inte oberoende.

Så även om svenska medborgare har svårt med de kinesiska sju onämnbara så uppvisar även det svenska samhället totalitära drag som inte har försvunnit sedan Roland Huntford beskrev detta i sin bok The New Totalitarians från 1971. Vilhelm Mobergs beteckning ”demokratur” är fortfarande relevant. Det är viktigt att ha detta i minnet när vi blir uppbragde över bristen på demokrati i Kina.

Å andra sidan de sju gamla dödssynderna; högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja tolereras dessvärre mer och mer såväl i västvärlden som i Kina. I ett anständigt samhälle borde snarare dessa synder hållas efter i stället.