Patrik Engellau

Hur känner man sitt land? Jag tror att man först skriver dess historia och fyller berättelsen med uppbyggliga illustrationer till hur man anser att landet ska vara och sedan låter man landets skollärare utbilda det uppväxande släktet i hur vårt gemensamma samhälle är och har varit beskaffat ”sedan urminnes tider”.

Det där kan låta stötande cyniskt för känsliga sinnen, men jag tror att det är så det går till. Och det händer hela tiden; landets eviga historia är färskvara. Observera att de uppbyggliga illustrationerna inte alls måste eller bör vara falsarier. Ett och annat påhitt kan väl slinka med – sanningshalten i berättelsen om Karl XIs landsfaderliga nit när han i egenskap av den förklädde ”Gråkappan” drog runt i nationen för att övervaka hur hans apparat av statsanställda behandlade folket är sekundär; det viktiga är skildringen av en intressegemenskap mellan kung och folk som riktar sig mot makten och överklassen – men det handlar inte om sant och falskt utan om att ständigt konstruera och rekonstruera samhällets självförståelse. Ta berättelsen om hur Aina Erlander reste till Stockholm för att lämna tillbaka de pennor med inskriptionen ”Tillhör Statsverket” som hennes avlidne man, statsminister Tage, tagit med sig hem. Det viktiga är inte fakta – om det var blyertspennor eller kulspetspennor eller om var några enstaka pennor eller en hel påse – utan den sedelärande skildringen av hur man bör bete sig i Sverige, det uppväxande släktet till evig lärdom.

Och sammanställ just dessa historier, som jag plockade ur luften, och fram träder bilden av socialdemokratin som det karolinska enväldets efterträdare, lika stram, lika självuppoffrande, lika oegennyttig och folkkär som någonsin karolinerkungarna (och på sikt lika djävla förödande för svenska folket, kan oppositionen inflika).

Bilden av det moderna Sverige, industrialismens Sverige, skapades av Selma Lagerlöf, som i berättelsen Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige gav ungdomen ett helikopterperspektiv på det nya Sverige som växte fram. Ännu mer underbar blir saken när man betänker att det var den svenska lärarkåren som entusiasmerade den unga, framgångsrika författarinnan att kreera bilden av Sverige. Det moderna Sverige skapades också genom att man byggde ett fint förflutet, som till exempel när balettmästare från Operan i Stockholm skickades runt i bygderna för att snitsa till allmogens lufsande på dansgolvet och därmed, under beteckningen folkdans, uppfinna ett kulturarv. Folkdräkter utvecklades också när Sveriges konstnärliga elit ändå var i tagen. (Överdrivet cyniskt igen kanske; det är klart att det fanns en mer eller mindre välutvecklad kärna att börja ifrån.)

Historien skapas två gånger, först när den faktiskt inträffar, sedan när den berättas, och det är två distinkt olika produkter som uppstår.

En av mina favoritberättelser är historien om hur Gustav III helt fredligt genomförde Sveriges borgerliga revolution genom att klassbröderna till varnagel fängsla adelns ledare och trycka ned Förenings- och Säkerhetsakten i halsen på det motvilliga Riddarhuset. Visserligen skrev kungen historia, men historien blir också skriven varenda gång vi jämför denna fredliga omvälvning med dess blodiga franska motsvarighet. Då lär vi oss något om oss själva – eller kanske om hur vi halvt medvetet definierar vår svenska kultur.

En av de många saker som bekymrar mig med samtiden är att vi inte verkar vilja skapa någon berättelse om hur vi alltid varit och därför troligen fortfarande är. Den gångna sommarens patetiskt torftiga försök från politikernas sida att säga något meningsfullt om ”svenska värden” – ett försök som nu tycks ha avklingat – illustrerar detta. Vi tror att det handlar om arkeologi. Det gör det inte. Vi letar inte efter skärvor av det förflutna, även som sådana kan vara nog så intressanta och användbara, utan efter bilder som gör att vi i historien kan känna igen det vi önskar att vi vore.

”Den varelse, som ej sitt ursprung vördar, får aldrig stadigt fäste i sig själv”, skriver Shakespeare i Kung Lear. Så sant (säger jag nu, ja, men total disclosure: jag använde den sentensen som ledmotiv i en historiebok jag skrev för 30 år sedan för att imponera med min bildning, men det är först nu jag förstår citatet – om ens nu).

Ska vi leka en lek? Välj en episod ur Sveriges historia som du tycker ger särskilt pregnant uttryck åt det Sverige du vill vara stolt över och beskriv episoden – kortfattat! – i en kommentar till den här texten. Mitt exempel är ”Gråkappan”.