I november 2005 mördades 19-årige Abbas Rezai på det mest brutala sätt. Jag lyssnade på dokumentären Hedersmordet på Abbas Rezai . Sveriges Radio den 2 oktober om det groteska mordet som begicks några år innan jag själv kom till Sverige från samma land som den unge Abbas: Afghanistan. Hans ”brott” var att han blev förälskad i en flicka som tillhörde en annan religiös klan än han själv.

Det chockerande och skrämmande är att hedersmordet inte begicks i Afghanistan utan här, i Sverige. Socialmyndigheterna kände till att det fanns motiv till och risk för att både Abbas och hans flickvän kunde komma att mördas, men gjorde inget för att förhindra det. Det kan mycket väl ha bidragit till att Abbas miste sitt liv.

Det som hände då ger anledning till en del allvarliga funderingar. Som: Vad har hänt sedan Abbas dog på grund av icke-svenska traditioner som han knappast var ensam om att omfattas av i det fria och demokratiska Sverige? Frågor kring det som kallas hedersvåld tas emellanåt upp offentligt, men försvinner snabbt igen efter några rubriker och inslag i media. Den stora skräcken för att ta upp svåra frågor relaterade till invandrare; svenskars paniska rädsla för att bli kallade rasister, nationalister, fascister, etc skadar samhället och försätter oss som kommit hit som asylsökande eller flyktingar i större fara än om dessa frågor diskuterades öppet. För de försvinner ju inte genom att man försöker tiga ihjäl dem.

Att polis, andra myndigheter, politiker och medierna dessutom mörkar hedersrelaterade brott och till och med undviker att ange signalement på gärningsmän när dessa är asylinvandrare eller barn till asylinvandrade, är förödande. Svenskars rädsla för att tala klarspråk skadar hela samhället och tilliten både mellan invånarna och deras tilltro till staten. Hur många fler Abbas Rezai och Fadime Sahindal, som ju också mördades i den så kallade hederns namn, måste dö på grund av samhällets tystnad?

Jag är bland annat lärare åt unga asylsökande afghaner. För något år sedan, under en av mina lektioner om demokrati, vände jag mig särskilt till de kvinnliga eleverna och förklarade att de i Sverige har rätt att själva välja vilka de vill umgås med och vilka de vill gifta sig med. En av dem frågade: ”Menar du att vi ska gå emot våra föräldrars vilja?”. Jag svarade att de inte behöver gifta sig med någon som de inte älskar, att de har rätt att bestämma själva vem de ska leva med. ”Men det är omöjligt, våra föräldrar kommer att bli rasande på oss”, sa eleven och jag kunde se att hon hade tårar i ögonen. Jag kunde inte säga något mer, jag visste att om jag gör det så kommer det ofelbart arga samtal från föräldrar nästa morgon och det kan också bli svårare för de här flickorna.

Afghanistan, som jag kommer ifrån, består av religiösa klansamhällen. Klanerna har delat landet och det pågår ständigt etniska konflikter mellan dem, som ofta leder till våld. När sedan personer med kopplingar till olika klaner kommer till Sverige tar de med sig sin klantillhörighet och fortsätter ofta att agera som i hemlandet med hot, trakasserier och våld också här. De överför sina traditioner på sina barn och släktingar i Sverige; tvångsäktenskap är vanliga liksom barnmisshandel, kontroll och förtryck. Vi är alla medvetna om det, men det görs ingenting för att stoppa det. Varför? För att slippa bli stämplade som rasister och främlingsfientliga? Men det som i själva verket sker är att Sverige upphör att vara en demokrati, att lagen inte är densamma för alla. Våldskulturen tillåts ju, märkligt nog, existera bland människor som säger sig ha sökt skydd gentemot just den.

Integration är inte något som enbart Arbetsförmedlingen och skolor ska syssla med. Integration måste hela samhället engagera sig i. Allehanda projekt som bedrivs av kommuner, företag, organisationer och privatpersoner är slöseri med både tid och pengar om vi inte samtidigt talar klarspråk och med skärpa informerar alla asylsökande, varenda en: män, kvinnor, unga, barn, om vad som gäller i Sverige och att det gäller även dem. Att när de beviljas uppehållstillstånd måste de leva efter det nya landets lagar och inte hemlandets. Att här inte existerar klaner och hedersvåld och att ingen kan tvingas gifta sig mot sin vilja. Eller stanna kvar i äktenskap han eller hon inte vill vara kvar i. De måste informeras om allt detta och om att döttrar har exakt samma rättigheter som söner, att svensk lag omfattar alla som befinner sig i landet, oavsett vilket land de kommer ifrån och vilken klan de tillhör. Att inte klargöra detta från allra första början är att svika dem som kommer hit och ger mycket allvarliga konsekvenser. Att man på myndigheter och i olika samhällsverksamheter inte klarar av att förhålla sig professionellt och tala klarspråk är fullkomligt oacceptabelt.

Det måste bli ett slut på rädslan för att etiketteras som ”rasist” för att man säger som det är. Ändrar vi inte förhållningssätt kommer vi att se många fler oskyldiga liv gå till spillo, särskilt i de parallellsamhällen som man av feghet låtit växa fram i Sverige. Vi tvingas farväl till den demokrati som Sverige varit så stolt över.

Zulmay Afzali är författare och lärare, zulmai.afzali@gmail.com