Patrik Engellau

Det finns en syriskfödd, arabisk, vid det här laget 86-årig poet som kallar sig Adonis. Han har alltid fascinerat mig, inte för sin för mig okända poesi, som visserligen anses i världsklass – han är en alltid återkommande kandidat på tipslistorna inför Nobelpriset i litteratur – utan för sin pseudonym, Adonis. Enligt synonymer.se betyder det ”bildskön yngling, tvålfager ung man, pigtjusare, förförare, donjuan”. Rätt kaxigt av en arabisk lyriker. Kanske var det han som bildade skola och fick efterföljare som Madonna och Prince.

I våras utkom hans senaste bok, Våld och islam, på svenska. 188 sidor tyckte jag kunde vara hanterligt och köpte boken eftersom jag som sagt var roat nyfiken på personen. Jag läste, drog tjocka streck och markerade utropstecken och var alldeles vimmelkantig av upplevelsen när jag var klar. Om du tyckte Richard Dawkins uppgörelse med kristendomen i exempelvis Illusionen om Gud var en intressant övning i antireligiöst tänkande så var den boken bara förskola i jämförelse med Adonis. Att Adonis är så mycket mer övertygande än Dawkins kan bero på att Dawkins är en självdeklarerad ateist och fiende till kristendomen, medan Adonis framstår som någon sorts muslim som bara värjer sig mot det faktiskt existerande islam, det intoleranta, testuggande, självgoda, dekadenta och våldsälskande islam.

Det finns inget att försvara inom islam, säger Adonis:

Se vad som håller på att ske inom arabvärlden. Araberna förgör varandra. Man skär halsen av, utplånar och förödmjukar varandra… Det är så smutsigt alltsammans. Man har inte lyckats skapa en stat eller utvecklat medborgarskapet som institution… Umma har inte längre någon kreativ närvaro på något område av den mänskliga civilisationen. Arabvärlden deltar inte i det internationella samhällslivet. Den är borta… Tillbakagången saknar motstycke i mänsklighetens historia… Vi dör i förnedring… [det kommer] att finnas människor som kan skapa en annan värld och till och med ett annat islam. Det är självklart. Men inte genom att fortsätta i gamla hjulspår. Det måste till en radikal brytning.

Grundproblemet, förklarar Adonis gång på gång, är att islam inte tillåter folk att tänka:

Tyvärr måste man konstatera att det arabiska sättet att tänka, även om det utger sig för att vara modernt, är lika dogmatiskt och präglat av stammentalitet som tidigare. Inget får förändras eller rubbas. Allt måste förbli som det alltid varit, fast och statiskt… I de intellektuella miljöerna höjs röster för ett friare sätt att tänka. Men det räcker inte, vi måste gå längre. Det här är bara början. Nu är det dags att ifrågasätta islams grunder…

Muslimerna själva är inte särskilt intresserade av att tänka:

Även om deras syn på världen alltjämt är djupt religiös läser de inte ens sin egen Bok. Och de är skriande okunniga om språket i sin religions grundläggande text… [Det beror] först och främst på att de är rädda. Men också för att den som tänker kritiskt i det arabiska samhället förklarar krig mot detsamma. Tänkandet färgas av sådana hänsyn, av de intellektuellas rädsla. Sedan ska det erkännas att det inte finns några verkligt briljanta tänkare i vårt samhälle… Vår kultur bekämpar och fördömer än idag det som är annorlunda. En filosof som förkastar religionens klassiska vision tillåts inte vara en del av samhället.

Ett annat problem är att islam är perverst våldsfixerat:

Koranen är en oerhört våldsam text. Jag har räknat till 80 verser som handlar om helvetet. Sextiosex verser nämner paradiset… Kufr (vantro) och dess varianter förekommer i 518 verser, tortyr i mer än 370 verser. Av 3 000 verser handlar 518 om bestraffning… Ett exempel: ”Dem som förnekar våra tecken skall vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skall vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet”… ”Herre, lämna ingen enda av de otrogna kvar på jorden!”… Detta våld betraktas inte som våld utan ses som en seger för islam och för Guds vilja. Genom denna tankefigur har våldet blivit oupplösligt förbundet med islam… detta förklarar den rädsla som varje ifrågasättande av föreskrifterna och varje tillstymmelse till eget tänkande väcker. Om jag tänker riskerar jag bokstavligt talat mitt eget skinn.

Det handlar inte om religion, det handlar om makt:

Islam föddes som maktverktyg… Den sortens tro har förvandlat den islamiska politiken till en techne [verktyg] vars yttersta mål är att erövra och behålla makten. Arabernas hela historia är ett vittnesbörd om det. Deras kultur är en maktkultur… ända sedan begynnelsen har [muslimerna] varit erövrare. Läran tillfredsställer den mänskliga naturens svaghet för makt, pengar och våld. Islam har väckt habegäret hos människan.

Kvinnan betraktas som ett djur, en ägodel:

Idag ordnar Daesh i Irak och Syrien tävlingar för att utse den bäste koranläsaren och ger honom en tillfångatagen kvinna som pris… En bok med titeln Världens lyckligaste kvinna skriven av en wahhabitisk saudier är den mest sålda boken idag. Lyckligast är den kvinna som strängast underkastar sig föreskrifterna och därmed sin make… Om någons hustru blir våldtagen är det än idag först och främst makens anseende som måste räddas. Kvinnan påpekar för sin make ”det är din heder de har våldtagit”. Det viktiga är inte kvinnans kropp och psyke utan mannens heder.

Men muslimerna bryr sig inte, säger Adonis:

När man betraktar islam i dagens värld blir man bitter eller arg och upprorisk. Okunnighet, grymhet, obskurantism… Man halshugger människor, skär upp magen på kvinnor, våldtar och plundrar. Allt detta är tecken på det mänskligas död. Muslimerna kommenterar inte själva detta. Ibland höjs en röst någonstans, men någon verklig revolt ser man inte skymten av.

Jösses, utropar jag för mig själv, tänk om detta skrivits av någon svensk, till exempel antropologiprofessor Arnstberg. Det hade blivit korsfästelse direkt. Saken hade omedelbart avskrivits om grövsta islamofobi. Men Adonis, internationellt erkänd poet och Nobelpriskandidat tillika sannolikt muslim, kan inte så enkelt avskrivas. Jag har på senare år utsatts för så många vad jag bedömer som trovärdiga islamskeptiker,  Mohamed Omar till exempel, så att mina pk-inspirerade spärrar mot fritänkeri när det gäller islam gradvis har malts ned. Jag märker hur jag under läsningen av Adonis bok lite i taget övergår från att se islam som en problematisk religion till att betrakta det som en vedervärdig och farlig politisk ideologi. Jag önskar, faktiskt, att jag hade ärkebiskopen vid min sida för att ge mig argument för att Nobelpriskandidaten visar en felaktig bild av islam medan hennes kompisar med anknytning till det muslimska brödraskapet har en mer tillförlitlig och balanserad uppfattning.

Men tänk om Adonis har rätt. Tänk om vargar inte är att gosa med enär de är rovdjur. Hur i helvete ska man då kunna se någon reson i svensk politik som går ut på att vi dels ska finansiera dessa rörelser via statsbudgeten, dels multikulturellt ska anpassa oss själva efter deras kompromisslösa världsuppfattning.

Jag vet att Svenska Akademien inte väljer sina Nobelpristagare i litteratur på politiska grunder, utan endast konstnärliga, men om Akademien väljer Adonis till årets pristagare på konstnärliga grunder tror jag det skulle de de reformvänliga krafterna inom islam – som Adonis i och för sig misströstar om – den skjuts i baken de behöver för att genomföra den nödvändiga nyläsningen och omtolkningen av islams heliga skrifter.