Patrik Engellau

Sedan några år tillbaka är det här med tillit en het grej bland samhällsanalytiker. Eftersom jag har några årtiondens erfarenhet av branschen kan jag påstå lite saker. Jag kan börja med att påstå att ”branschen” består av dem som funderar över hur utveckling går till och varför vissa samhällen lyckas bättre än andra.

Sedan kan jag påstå att branschen under det senaste halvseklet genomgått tre idéstadier och nu söker sig till ett fjärde, vilket jag härmed ska introducera. Att branschen – vilket således betyder tänkare, professorer, etablerad kunskap, forskning och allt sådant – byter idéer beror naturligtvis på att de gamla idéerna efter att under viss tid ha prövats visat sig kraftlösa och oanvändbara och att det därför behövs nya idéer för att ingjuta förtröstan i branschen och därmed i det betalande och omgärdande västerländska samhället som helhet.

Det första idéstadiet handlade om kapital. Underutvecklade ekonomier ansågs behöva massiva injektioner av pengar för att ta språnget från underutveckling till utveckling. Ett amerikanskt geni som hette Rostow förklarade hur utveckling gick till och fick ett enormt inflytande genom sin rekommendation att det handlade om att ösa in kapital i u-länder för att få dem att lyfta (”take off”, se denna länk).

Det funkade inte. Tänkarna fick tänka djupare. Då kom nästa idéstadium som handlade om institutioner. Såklart att kapitalinjektioner inte fungerar om det saknas äganderätt och lantmäteri och ett fungerande rättsväsende och en okorrumperad stat. Så man ansträngde sig för att bygga bra institutioner.

Det hjälpte inte. Tänkarna fick tänka djupare. Då kom det tredje idéstadiet som förklarade att problemet satt i människors skallar, det är klart utveckling kräver ett tillitsfullt samarbete och om tillit saknas så blir det inget utvecklande samarbete eftersom människor bara försöker blåsa varandra.

Jaha, har skarpa tänkare insett under de senaste åren, men tillit till andra människor är ju bara korkat om andra människor inte avser att belöna din tillit utan tvärtom bara missbruka den. Du beviljar dem kredit och de struntar i att betala. De ljuger för Försäkringskassan och inhöstar feta assistansersättningar. (När jag googlar på ”assistansersättning” får jag 83 300 träffar.)

Det mest moderna är därför numera att peka på vikten av misstro. Misstron håller den enfaldiga tilliten i schack. Vi behöver fler kontroller, mer misstänksamhet, mer övervakning och samkörning av register, mer övervakning och avlyssning, personlig integritet och sådant kan vi glömma bort.

Jag säger inte att denna idéhistoriska utveckling är feltänkt. Tvärtom, allt är mycket begripligt. Men det känns inte så hoppingivande att hamna i ett historiskt läge där det bästa man kan rekommendera sin nästa är att hon, enligt försiktighetsprincipen, misstror sin nästa såframt nästan inte tillhör ens egen familj, släkt, eller klan och fördomarna därför blir oundgängliga redskap för hanteringen av vardagen.

Jag tror att nästa idéstadium blir Ubermodellen. Den handlar om att vi på ett beprövat och hyggligt vetenskapligt sätt ska kunna identifiera de människor vi har anledning att känna tillit till. Såväl förare som passagerare i en Ubertaxi kan bli offentligt bedömda, evaluerade, rankade. Om du som Uberkund uppför dig illa mot föraren kanske du inte får någon taxi nästa gång du beställer.

Ubermodellen låter oss avancera från en värld av kollektiva och fördomsfulla bedömningar till mer individuella och exakta prövningar; med Ubermodellen handlar det inte om att fördöma alla migranter som kollektiv (eller romer eller bohuslänningar eller tatuerade eller vad du kan komma på), utan bara de individer som inte förtjänar andras tilltro. Vi får ett slags vetenskapliga fördomar, en globaliserad variant av bondbyns intima och i allmänhet korrekta personbedömningar. Där fick man betyg av sin nästa för allt man gjorde. Ubermodellen skapar den globala byn.

Hur det rent praktiskt ska gå till vet jag inte. Men om tillit kan registreras i Ubers app borde en mer generaliserad tillitsmätare kunna installeras i envars, som så önskar, mobiltelefon. Tekniken kan göra var och en till Certifierad Medmänniska, men inte genom statliga prov utan genom att vår dagliga vandel utvärderas av vår nästa samt att resultatet tillgängliggörs.

Det där med personlig integritet kan vi nog glömma, vilket gör mig alldeles beklämd, men jag får nog ge mig, på den punkten har unga människor inga hämningar utan sprider sina personnummer och sina inköpsvanor hur som helst. OK, det blir ett myrstackssamhälle snarare än ett frihetens Vilda Västern, men bara vi slipper Thomas Hobbes helvete, alltså allas krig mot alla, så är jag tills vidare nöjd även om jag inser att även en sådan lösning skapar nya sorters problem som jag idag inte kan förutse.