Krister Thelin

”Den skötsamma medelklassen”. Smaka på begreppet. Är den samhällsbärande eller bara – i sin brist på progressiv glöd – värd förakt? Kälkborgerlighet” eller ”småborgerlighet”  väcker mest löje: småttiga perspektiv, ängslig  anpasslighet och gnetigt självintresse. Inga visioner, ingen vilja till radikal samhällsomvandling eller stora och djärva tankar.  Den finns dock där, klämd mellan olika eliter, kulturella och kapitalstarka, å ena sidan, och den stora ”massan”, å den andra. Marxismen lever på sina håll och klassanalysen har inte helt spelat ut sin roll, i vart fall inte som retorisk figur. Efter kommunismens kollaps har den dock förlorat sin legitimitet. Nu har den ersatts av postmoderna förklaringar där allehanda ”strukturer” ingår; genus, ras eller andra kollektiva identitetsmarkörer har ersatt klass i samhällsomdanarnas verktygslåda. ”Strukturella hinder” istället för ”klasskamp”. Men det är inte medelklassen som serverar nytt vin i gamla läglar, det är de självutnämnda eliterna i kultur och medier. Medelklassen är fullt upptagen med att sköta sitt jobb och ordna sin privata tillvaro . Göran Hägglund försökte för några år sedan lyfta fram ”verklighetens” folk, men kom av sig inför den närmast hånfulla kritiken. Det borde han inte ha gjort.

Medelklassen kan lika gärna betecknas som den ”allmänborgerliga” delen av valmanskåren. Den struntar i nyanserna och gränserna mellan de nuvarande fyra partier som utgör Alliansen. Det är däremot sådant som sysselsätter de politiska proffsen och partikadrarna (”partisterna”) i symbios med de politiska kommentatorerna. En Demoskopundersökning för ett par år sedan visade, att av dem som betecknade sig som borgerliga och Alliansanhängare ville tre fjärdedelar, det vill säga procent, att det hellre gick bra för Alliansen som helhet än för ett vart av de däri ingående partierna. Hade frågan ställts till partisterna hade förmodligen lika stor andel satt det egna partiet före. För den borgerliga medelklassen är det ett problem. Dess formella företrädare gynnar hellre de intressen som föder dem och ger dem uppdrag, det vill säga partiet, än dem vars uppgift det är att företräda. Marx iakttagelse står sig: Intresset ljuger aldrig. Vår regeringsform och vallag ger främst en partirepresentation i riksdagen. Enskilda ledamöter är medvetet underordnade partiet. Om vi haft majoritetsval i enmansvalkretsar, hade banden mellan valda och väljare varit betydligt starkare. Och partistyrelsernas inflytande betydligt mindre. Hanteringen av den beramade ”decemberöverenskommelsen” 2014 bär syn för sägen. Få riksdagsledamöter var informerade eller inblandade, när partiledningarna, inför det av statsminister Löfven skickligt utspelade nyvalskortet, ingick överenskommelsen som skulle gälla till 2022. Den höll som bekant inte länge. DÖ dog. Ironiskt nog på initiativ av det parti, KD, som varit dess främsta tillskyndare För KD, och numera också Liberalerna, mot vilka fyraprocentsspärren grinar i ansiktet (ett starkt incitament för decemberavtalet) ligger lösningen i att bilda vad som i praktiken är en valkartell genom uppväxling av Alliansen till ett parti ( Om detta har jag skrivit bland annat här).

Redaktören för denna blogg luftar ibland tanken på ett nytt parti som skulle ta tillvara den skötsamma medelklassens intressen. Frustrationen över nuvarande ordning bör dock inte leda till ytterligare splittring på den borgerliga kanten, en splittring som är och har varit S största tillgång. Det tynande pågående försöket med Borgerlig framtid (eller vad firman nu är sedan interna strider gjort att en avsatt ordförande tagit namnet med sig) visar att nya partier inte är lösningen.

Vad som behövs är att Alliansen inte låter sig skrämmas från att undersöka hur långt en borgerlig politik bär i riksdagen. Borgerligheten behöver tuffa till sig. Istället för att bekämpa SD och tävla i avståndstagande borde energin läggas på undersöka vilket stöd som SD kan ge i enskilda sakfrågor. Redan nu tar Alliansen emot SDs stöd i de många men meningslösa tillkännagivanden med vilka man försöker hålla humöret uppe. Väljarna är inte imponerade. Samtidigt strävar S efter att också få SDs stöd för ändrade regler för exempelvis offentlig upphandling. S har större vana vid att vara ett maktparti och är mer hänsynslös. Kampanjen från vänsterns sida att ”fula ut” SD (dess bakgrund och enskilda ledamöters bristande omdöme gör förvisso saken inte alltför svår) har ett enda syfte: Hindra de borgerliga från att ta makten med stöd av SD. Det är vänsterns mardröm, nu när valmatematiken och klimatet inte räcker till för ”blocköverskridande uppgörelser, underförstått på S villkor och under dess ledning.

Alternativet till en mera resolut och samlad borgerlighet, till den goda medelklassens fromma, är fortsatt låtsasopposition i två år till. Varför skall väljarna sätta sin lit till de borgerliga partierna 2018 och ge dem sitt förtroende, om de inte redan nu vågar vad som är varje oppositions skyldighet: gripa regeringsmakten? Det har inte blivit en gemensam Alliansbudget, men nu sätter utskottsarbetet igång. Se till att utskottsbetänkandena speglar den majoritet som går att få i skilda frågor – med stöd av SD. Syna dess politik, i stället för att odla beröringsskräcken och i praktiken låta det misslyckade decemberavtalet styra. Annars kommer kanske S och lägger beslag på SD 2018. Och är det bättre att den nuvarande rödgröna politiken skall fortsätta att försämra landet i ytterligare två år? Tro på er egen propaganda om regeringspolitikens allmänna fördärvlighet och handla därefter. Medelklassen räknar med er – än så länge!