Nils Lundgren

Det är vanligt (och berättigat) att varna för att många Sverigedemokrater har varit nazister eller åtminstone visat sympati för nazismen tidigare i sitt liv. De som tidigare har hängivit sig åt sådana vidriga idéer måste faktiskt räkna med att möta misstänksamhet, när de nu deltar i politisk opinionsbildning. Detta gäller även när de kraftfullt har tagit avstånd från detta sitt förflutna. Frågan är ju inte bara om de har kvar rester av sådana idéer även idag utan också om deras tidigare ställningstaganden återspeglar grundläggande personlighetsdrag som bristande empati och/eller omdömeslöshet.

Men måste då inte detta synsätt användas även mot till exempel dem som var maoister på sjuttiotalet trots det stora språnget och kulturrevolutionen i kommunismens Kina? Så här sammanfattar Dick Harrison det stora språnget i Neo nr 2, 2015: ”Folkrepubliken Kina upplevde visserligen en stark ekonomisk tillväxt på 1950-talet, men sedan Mao lanserat ’det stora språnget framåt’ [1958-1962; min anm] spårade allt ur. Jordbruken slogs ihop i folkkommuner med tiotusentals medlemmar. Den mat som producerades skulle i nästa skede överföras till fabriksorter för att föda industriarbetare. På grund av allvarliga misstag och omfattande inkompetens ökade inte produktionsvolymen, något kommunistpartiets tjänstemän valde att ignorera. När mat icke desto mindre samlades in och fördes bort från landsbygden utbröt hungersnöd. De som protesterade mot politiken avrättades. För att undvika svältdöden utvecklade kineserna desperata strategier. Gravar plundrades på jakt efter människokött. Byar övergavs. Vissa familjer valde att låta ett favoritbarn överleva genom att svälta de andra till döds.”

När regimen år 1962 äntligen drog i bromsen och stoppade kampanjen hade mellan 36 och 45 miljoner människor avlidit. Allt som allt var ”det stora språnget framåt” ett brott mot mänskligheten som får nazisternas Endlösung att förblekna, om vi ser till antalet döda.

År 1966 bröt sedan den kinesiska kulturrevolutionen ut och jag anser att de som var och förblev maoister efter det stora språnget och kulturrevolutionen rimligen har samma problem som sverigedemokrater med brunt förflutet även sedan dessa klart tagit avstånd från maoismen. Jag känner många som föll för denna lära, om nu lära är en vettig beteckning, och jag vet att just dessa inte på minsta sätt kan misstänkas för att ha kvar värderingar av den typen. Men det förtroendet gäller dem jag känner eller vet mycket om på andra vägar. Kan vi verkligen idag hysa förtroende för alla som varit maoister? Kvar står att de som kunde lockas att stödja maoismen och kulturrevolutionen för bortåt ett halvsekel sedan, måste inse att de inte kan få sina medmänniskors förtroende utan ärliga och hederliga ansträngningar.

Jag påmindes om denna fråga när jag i Axess näst senaste nummer läste Jojje Olssons anmälan av Frank Dikötters nya verk, The Cultural Revolution. Dikötter är en framstående holländsk forskare på området och Olsson konstaterar att denna nya rapport ”utgör oslagbart obehaglig läsning i ämnet”.

Nu är det 2016. Då bör vi inte bara uppmärksamma att det är 75 år sedan nazisterna mördade över 30 000 judar på ett par dygn i Babi Jar och att det är 70 år sedan Nürnbergrättegångarna dömde ett antal nazistledare till döden utan också att det är 50 år sedan den maoistiska kulturrevolutionen drogs igång. Det finns extremt starka skäl till det. Låt mig citera två textbitar ur Olssons presentation i Axess av Dikötters forskningsresultat.

”Efter det att kulturrevolutionen vid samma plenum blivit officiell politik fick en särskild ’kulturrevolutionsgrupp’ stor makt. Den bestod av Maos närmaste allierade, inklusive hans fru Jiang Qing. I augusti fick sedan de första grupperna av rödgardister Maos välsignelse att förtrycka ’feodala’, ’borgerliga’ och ’imperialistiska’ krafter.

Denna del av historien är knappast okänd. Dikötter poängterar själv att han hämtat åtskilligt med fakta från tidigare verk; särskilt nämner han Mao’s Last Revolution (2006) som Michael Schoenhals, professor vid Lunds universitet, skrivit tillsammans med Roderick MacFarquhar. Viktig, ny information tillkommer dock tack vare Dikötters många intervjuer och hans ihärdiga arbete i nu stängda kinesiska arkiv.

Det visar sig i skildringarna av de första våldsyttringarna som ägde rum vid Pekings lärosäten. Professorer slogs med spikklubbor, fick kokande vatten över sig eller tvingades krypa på glasskärvor. Ju yngre förövare, desto grymmare behandling. Rödgardister så unga som 13 år tvingade sina lärare att fortsätta misshandla kollegernas torterade lik då de själva behövde vila värkande knytnävar.

Snart spred sig frenesin till huvudstadens gator. Listor sattes upp över godtyckligt misstänka ’klassfiender’ som klubbades till döds likt sälar i augustihettan. Massmord med hundratals offer ägde rum i Pekings utkanter.”

Och följande text är närmast outhärdlig:

”Under sin första och mest våldsamma fas nådde kulturrevolutionens råhet ofattbara proportioner, som Dikötter återger genom personliga berättelser. Barn hängdes upp och piskades eller dödades med elektriska stötar. Flera ’klassfiender’ begravdes levande. Vid ett tillfälle fick 60 personer sina skallar krossade med hammare vid en folkkommun i södra Kina.

Etniska minoriteter råkade särskilt illa ut. I Inre Mongoliet fick herdar och bönder sina tänder och tungor utdragna; även ögon gröptes ut ur sina hålor. Dikötter uppskattar att 800 000 etniska mongoler förföljdes för att de misstänktes ha varit medlemmar av ett lokalt parti som hade existerat på 1930-talet.

I extrema fall ritualiserades kannibalism: ’Ledare festade på hjärta och lever, tillsammans med fläsk och lokala kryddor, medan vanliga bybor endas tilläts plocka [kött] från offrens armar och ben’, konstaterar Dikötter, som sedan fortsätter med en historia om skolelever som tillagar droppande köttbitar från sina styckade lärare över öppen eld.”

Det ter sig obegripligt att några i västvärlden kunde stödja den kinesiska kulturrevolutionen och förbli maoister. Men kanske kan många försvara sig på samma sätt som tyskar gjorde efter Nürnbergrättegångarna för sjuttio år sedan: ”Wir haben ja nichts davon gewusst”.

Kvar står att nazismens fasansfulla illdåd idag uppmärksammas mycket mer i vår kultur i debatten och i teaterpjäser, filmer och litteratur än kommunismens och maoismens. Varför är det så?