Patrik Engellau

För ett tag sedan frågade jag mig hur det politiskt korrekta etablissemanget egentligen tänker i migrationsfrågan om man inte ska tillskriva dessa människor uppenbart egennyttiga motiv (som Anne Ramberg) eller bara infantilitet (centerpartiet, kanske?).

Jag föreslog tre möjliga attityder (vilka sedermera kompletterades av den alltid lika alerta läsekretsen), nämligen 1) att de olägenheter, till exempel bilbränder, som påstås inträffa i utanförskapsområden och no go-zoner i verkligheten inte inträffar, 2) att de inträffar i dessa områden men inte kommer att sprida sig samt 3) att olägenheterna kommer att sprida sig till medelklassområdena och att det är bra eftersom den svenska medelklassen har förtjänat varje snyting den kan få.

Jag exemplifierade attityd 3) med den statsanställde rasforskaren Thomas Hübinette, men jag måste erkänna att jag tyckte underlaget för min teori var lite svagt. Att konstruera en social kategori och till och med ge den ett så förnämt namn som ”3)” på basis av ett enda exempel kändes ovetenskapligt.

Några dagar efter mitt inlägg fick jag emellertid en nog så övertygande bekräftelse på att attityd 3) verkligen har en självständig existens utanför rasforskaren Hübinettes hjärna och detta i form av en krönika av kulturskribenten Malin Ullgren i Dagens Nyheter; tyvärr verkar man behöva betala för att läsa.

Ullgrens börjar med att beskriva den vanliga medelklassen:

… den auktoritära, fascistiska, nazistiska, högerpopulistiska, isolationistiska, kvinnohatande, antidemokratiska rörelse som just nu tycks ha världen i ett iskallt famntag…

Är det medelklassen? Vem annars kan det vara? Det kan inte vara några små sekter Ullgren avser eftersom den grupp hon beskriver har världen i ett famntag och det har inga sekter. Hon menar nog allmänna moderater, gråsossar, sverigedemokrater, kristdemokrater, kanske rentav någon liberal, kort sagt normala skattebetalare som tycker att det gått för långt med landets förfall. Att detta är en korrekt tolkning av Ullgrens mening antyds av följande beskrivning av de onda krafterna:

… [ett] liv av oinskränkt makt baserad på manlighet, vithet, kristenhet och kapital…

Det är ju jag, det! Jag kanske inte har så mycket oinskränkt makt som jag borde ha, men jag är definitivt man, vit, kristen i bemärkelsen att jag betalar kyrkoavgift samt i besittning av ett litet pensionskapital. Denna grupp är emellertid, förklarar Ullgren, undergångsdömd hur mycket den än sprattlar emot:

… [famntaget] kommer inte att kunna hålla i hur länge som helst. Den [sic; ska nog vara ”Det” och syfta på famntaget] är en sorts  dödsryckning. En kamp för att behålla alla privilegier i en föränderlig värld.

Vad den vita medelklassen i Väst oroar sig för är att ”en sorts företräde i världen ska försvinna när nationerna förändras”. Den ropar ”Låt mig få behålla mina privilegier, nu och för alltid”.

Men ”det kommer inte att förbli så” ty:

… feminismen [växer sig] allt starkare, svartas rättigheter stärks, gayrörelsen tar form… Det kommer att komma nya europeiska och amerikanska generationer som uppfattar en ny sorts maktdelning som mer naturlig.

Medelklassen och alla andra som värnar om de samhällen de genom generationers slit lyckats bygga kan slänga sig i väggen. ”Och det är i detta jag finner tröst”, förklarar Malin Ullgren. Hübinette-syndromet är representerat på Dagens Nyheters kulturredaktion.

När jag läser detta fattar jag plötsligt en sak som för mig alltid varit obegriplig, nämligen varför svenska feminister ofta inte stödjer muslimska kvinnor som vill ta av sig slöjorna. Det beror naturligtvis på att den muslimska kvinna som vill lämna burkan och bli västerländsk kanske inte alls hatar feministernas huvudfiende, således den vite medelklassmannen. (Lyssna gärna på Feministiskt Initiativs kampsång ”Jag hatar dig din jävla man”). För feministerna är det bättre om de muslimska kvinnorna behåller burkan och tar avstånd från västerlandet inklusive dess högerpopulistiska, kvinnohatande män som just nu har världen i ett iskallt famntag. Feministerna har nog inget emot att få bokstavstrogna muslimers hjälp att krossa det västerländska samhället, framför allt dess köttätande och bilkörande män.