Ulf Larsson

Vakna. Det finns ingen väg tillbaka. Sverige och Europa är i förändring.

Det är dags att inse att nya svenskar kommer att ta plats med kultur, språk och vanor. Det är dags att se på olikheter som en positiv kraft istället för ett problem. Nya möten skapar nya möjligheter.

Aftonbladets ledarsida eller Expo, skulle kanske de flesta tippa som avsändare till ovanstående uppmaningar och påståenden. Men istället handlar det om ett skattefinansierat projekt, där SIDA är bidragsgivare. SIDA beskriver sin verksamhet såhär:

Sida är en statlig myndighet som arbetar på uppdrag av Sveriges riksdag och regering för att minska fattigdomen i världen. Genom vårt arbete och tillsammans med andra bidrar vi till att genomföra Sveriges politik för global utveckling, PGU.

Men myndigheten stödjer också olika svenska organisationer, så kallade ramorganisationer, för närvarande nitton stycken. ”Ramorganisationerna kanaliserar Sidas stöd till såväl utveckling av det civila samhället i samarbetsländer som till kommunikationsinsatser i Sverige”, som myndigheten berättar på sin hemsida. För 2016 uppgår detta stöd till omkring 1,6 miljarder kronor.

En av de ramorgansationer som SIDA hjälper till att finansiera är Individuell Människohjälp (IM). På deras hemsida kan man läsa bland annat att:

IM är en svensk biståndsorganisation som bekämpar fattigdom och utanförskap. Organisationen grundades 1938 och verkar i dag i tretton länder världen över.

Utomlands arbetar IM för att barn ska gå i skolan, för att förebygga sjukdomar och för att människor ska kunna försörja sig och sin familj. I Sverige handlar IMs arbete om integration och delaktighet i samhället. Vi tror på människors egen kraft och vilja att förändra sin egen situation. Därför utformar vi insatserna som hjälp till självhjälp. För att utvecklingen ska bli hållbar arbetar IM nära lokala organisationer och individer som brinner för förändring.

Såhär berättar man lite mer specifikt om verksamheten på den svenska marknaden:

Integration Etnicitet är fortfarande ett hinder för att bli delaktig i det svenska samhället. IM arbetar med att stärka individen samtidigt som vi är med och öppnar dörrar så att människor kan mötas.

IM:s dörröppningsambitioner har nu tagit sig uttryck i ett ”upprop” kallat Det nya landet. Ansatsen ges denna visionära språkdräkt:

Det nya landet är ett upprop för att skapa ett bättre Sverige, ett land som är stolt, inkluderade och hållbart. Det är en uppmaning till såväl etablerade som nya svenskar att vi alla måste integreras. Vi ska inte längre dela upp varandra i vi och dom. Istället ska vi hitta vägar framåt, och skapa förutsättningar för att leva tillsammans.

Uppropets huvudnummer är nog den drygt en minut långa video där tittaren får se människor av varierande ålder, kön och utseende avlösa varandra till ett verbalt ackompanjemang av en i vissa fall något knagglig svenska. Inledningsvis och allvarsamt slår berättarna fast att ”Det finns ingen väg tillbaka. Sverige blir aldrig som det varit.” Även om det är en truism helt värdig Kellgrens Dumboms lefverne att inget kan bli exakt som det varit, har produkten en viss högstämd, ja rentav ödesmättad färgning.

Men videon är långt ifrån allt som Det nya landet erbjuder. Ännu mer kunskap finns i sajtens olika texter, till exempel lite resonemang om vad man på IM avser med det i sammanhanget centrala ”integration”:

Alla måste integreras.

Även etablerade svenskar.

Integration betyder inte att den ena parten ska anpassa sig till den andra, dvs assimileras. Integration förutsätter ömsesidighet, och ömsesidighet kräver riktiga möten. Därför är det viktigt att förstå att det inte enbart är nya svenskar som ska integreras. Även etablerade svenskar behöver integreras. Vi måste alla träna på att mötas.

Och ytterligare förtydliganden:

Integration betyder inte att den ena parten ska anpassa sig till den andra eller att alla ska tänka, göra och känna lika. Integration handlar om ömsesidighet.

Ansvaret för integrationen av nyanlända är alltså minst lika mycket de etablerade svenskarnas, menar IM. Exakt hur integrationen av etablerade svenskar ska gå till framgår inte. Handlar det om att bjuda på fika, öppna språkcafé, hyra ut en del av sin bostad, lära sig tigrinja eller vad? Varför IM ser sig tvingade att klargöra att integration inte innebär ”att alla ska tänka, göra och känna lika” är höljt i gåtfullt dunkel – vem har påstått något sådant? Men kanske en grundläggande semantisk utredning kan vara till någon hjälp. Den lexikala betydelsen av ordet integration är ungefär ’sammanföra eller göra komplett genom att införliva något’. Varifrån IM fått tolkningen att denna process nödvändigtvis måste vara reciprok är oklart; med den betydelsen av ordet skulle man ju överhuvudtaget inte kunna säga till exempel att ”de nyanlända måste integreras” eller ”utlandssvenskar är ofta väl integrerade i sina nya länder” eftersom integrationen alltid måste omfatta flera kategorier. Att framställa denna betydelse som självklar och obligatorisk, kombinerat med ett antal påbjudande hjälpverb, ger texten en aningen diktatorisk framtoning – ”Alla måste integreras. Även etablerade svenskar” och ”att det inte enbart är nya svenskar som ska integreras” och ”Vi måste alla träna på att mötas”. IM utgår alltså från en betydelse av ordet integration som förvisso används inom vissa domäner syftande på en reciprok process, men där denna betydelse inte är obligatorisk, vilket man dock kunde tro när man läser IM:s uppfordrande text. Spännande nog så förklarar självaste Expo integration såhär:

Med integration menas den process som människor från andra kulturer genomgår för att anpassa sig till majoritetssamhället, t.ex. när en människa kommer från ett annat land till Sverige.

Expo problematiserar dock det hela en aning:

För att integration ska fungera krävs att även majoritetsbefolkningen anpassar sig till minoriteterna, t.ex. genom att tillåta andra religioner, traditioner och seder.

Här tycks majoritetsbefolkningsanpassning inte direkt vara en del av integrationen utan snarare en förutsättning för den. Mitt intryck är dock att Det nya landet med ”integreras” avser långt mer omfattande saker än att ”tillåta andra religioner, traditioner och seder” –  som ju, så länge de är lagliga, redan är tillåtna i Sverige.

Oavsett betydelsenyanserna av ordet integration så bjuder Det nya landet på en hel del godbitar. För att återvända till det inledande citatet, så slår texten som sagt fast att:

Det finns ingen väg tillbaka. Sverige blir aldrig som det varit. Det är en insikt om hur världen faktiskt ser ut – och Sverige behövs som en trygg plats för människor på flykt.

Här kan man reflektera till exempel över vad IM avser med ”trygg plats” och ”människor på flykt”. Innebär ”trygg plats” att gränskontrollerna ska avskaffas, att PUT ska delas ut till majoriteten av de asylsökande, att anhöriginvandringen ska vara i det närmaste gränslös och att välfärdssystemen ska vara fullt tillgängliga för alla som lyckas ta sig till Sverige, inklusive deras anhöriga som också ska kunna bosätta sig i Sverige? Avser ”människor på flykt”  människor som är flyktingar enligt FN:s definition, eller menar man även alla ekonomiska migranter som vill till Sverige? På dessa frågor ger texten inga svar, men klappar oss lätt infantiliserande på huvudet och slår generöst fast att:

En del längtar tillbaka till hur det var förut. Det är okej att längta och det är okej att prata om det – men vi måste också söka vägar framåt, hitta ett sätt för alla att leva tillsammans.

Man tackar och bockar – det är ”okej att längta och det är okej att prata om det”. ”Men”, invänder texten omedelbart därefter, ”vi måste också söka vägar framåt”. Vilka vi? Vilka vägar? Vad betyder ”att leva tillsammans” mer konkret? Avslutningen på just detta stycke är både förnumstig och cirkelresonerande:

För nu har vi ett Europa och ett Sverige som är som det är: i förändring.

Olika organisationer har givetvis rätt att tycka vad de vill och även att propagera för sina åsikter. Men frågan är om producerandet av detta slags uppmanande och subjektiva texter verkligen är något som ska finansieras med skattemedel? Ska skattepengar bekosta uppmaningar till vad IM kallar ”etablerade svenskar” om att de ”måste integreras”? Ska skattepengar finansiera kampanjer som torgför att ”Det finns ingen väg tillbaka. Sverige blir aldrig som det varit. Det är en insikt om hur världen faktiskt ser ut – och Sverige behövs som en trygg plats för människor på flykt.”?

Ja, vad tycker ni?