Patrik Engellau

Min portugisiskafröken ställde en fråga som jag försökte besvara. Hon gillade svaret och sa att hon aldrig tänkt på det. Nu är hon visserligen lärare och alla lärare i hela världen har numera lärt sig att alltid uppmuntra eleverna vilken dynga de än undslipper sig, så man vet aldrig, men låt mig ändå dela med mig.

Hon vet att jag är en av dem som vid pass år 1968 var någon sorts rödgardister och som snart, efter avslutad universitetsexamen, fick jobb i den offentliga sektorn och sedan ägnat våra liv åt att systematiskt lägga grunden för och vidareutveckla de problem som Sverige numera lider av (fastän vi såklart aldrig riktigt fattade vad vi gjorde).

Jag har förklarat för henne att vi rödgardister, som värnade om folkets och arbetarklassens sak, nästan mangrant kom från medelklassen. Tja, en del arbetarklassbarn på klassresa kom väl också med, men de kom in på egna meriter och behövde inte kvalificera sig genom att läsa Karl Marx.

Men hallå, säger min portugisiskafröken, det fanns väl en föräldrageneration som fortfarande var i sin krafts dagar när ni dumma barn satte igång, varför sa de inte åt er att sluta med det där tramset?

Det är en synnerligen relevant fråga som jag borde ha ställt mig själv för länge sedan. Visst morrades det en hel del över den så kallade vänstervridningen – som egentligen inte var en vänstervridning utan en övning i statsfromhet, men det är en annan historia – från vuxenetablissemanget, men det motståndet var snart nedmejat. Hur var det möjligt att det etablerade samhället, föräldragenerationen, så lätt gav vika? I teorin ska det inte gå till så. Det är inte tjugofemåringarnas idéer som ska dominera i samhället, utan femtioåringarnas.

Jag tror att utvecklingen hade gjort föräldragenerationen osäker. Den litade inte längre på sina egna värderingar.

Jag talar nu om en mycket speciell fas i mänsklighetens historia, decennierna efter andra världskriget. Det var en period när en del av mänskligheten, västerlandet, gick från samhällen där fattigdomens värderingar dominerade till samhällen där rikedomens värderingar dominerade. Tidigare hade folk i alla samhällsklasser, åtminstone i ett land som Sverige, varit besatta av sparandets evangelium. Spara, spara så du har om det blir missväxt eller dåliga tider. Ta ansvar, gneta på, gör dina hemläxor, lyd länsman. Så kom en ny tid med parollen ”Slit och släng”. Ni som är för unga för att komma ihåg kan googla på begreppet. Det var en revolution.

Eller p-pillret. Flickor behövde inte längre hålla på sig. Snart fanns inte längre någon efterfrågan på oskulder (jo, i och med migrationen har detta avsomnade intresse ånyo väckts till liv).

Den generation av femtioåringar plus minus 20 år som styrde Sverige efter 1968 förlorade därför sin självsäkerhet. Den kliade sig i huvudet och undrade om dess omogna barn kanske hade fattat något viktigt som den själv missat. Den underlät att göra sitt jobb, nämligen att säga åt sådana som jag att hålla truten och lyda, för att i stället vara förstående och inkännande och känna sig modern.

Jag inser att jag nu är inne på min andra revolution mot min föräldrageneration. Första gången handlade det om att den skulle låta mig bestämma, andra gången handlar det om att den inte borde ha låtit mig bestämma. Om du tycker att postuma revolutioner är meningslösa så må du ha en poäng, men min portugisiskafröken ansåg betraktelsen beaktansvärd.