Patrik Engellau

Jag är en mycket misstänksam person. Spontant tror jag inte människor, organisationer, föreningar, stiftelser, företag, försäljare, hedgefondsdirektörer, riksdagsledamöter, rörmokare, professorer eller andra om gott. De gånger jag åkt på stora och befogade smällar har varit när jag (ibland i eget intresse) litat på folk, till exempel när jag i egenskap av börschef släppte fram tvivelaktiga företag för en investerande och otillräckligt misstänksam publik.

Skönt att efter tio år göra det erkännandet. Jag drev AktieTorget och en charmig charlatan förförde mig. Jag fick mycket mer skäll i media än vad jag förtjänade, men folk hade förlorat pengar, så vad hjälpte det att jag ansåg mig solochvårad? Jag hade ändå presenterat solochvåraren för investerarna och fått betalt av honom för presentationen. Illa nog.

Med det vill jag säga att du inte kan vara nog misstänksam. Den 22 oktober 2015, ett bra tag innan migrantkrisen nått sin volymkulmen, sa Sveriges Kommuner och Landsting, kommunernas branschförbund, att det ekonomiska läget var dramatiskt och att kommunalskatten måste öka med två kronor till år 2019. Under 2016 har staten skjutit till kommunerna en massa pengar men skatten måste ändå höjas med två kronor per hundralapp, sägs det i april: ”Utvecklingen från 2018 ser mycket bekymmersam ut”, säger chefekonom Bettina Kashefi.

Och så var det polisen, och så var det skolan, och så var det vården, och så var det boendet, och så var det försörjningsstödet för att inte tala om infrastrukturen, typ järnvägen.

Jag litar inte på kommunernas branschförbund. Jag litar inte på staten. De är part i målet. Politiken är deras. De är skitskraja att föra fram budskap som väljarna, det vill säga du och jag, inte gillar. Det innebär, enligt mitt misstänksamhetsteorem, att de har incitament att inte säga sanningen, i varje fall inte hela sanningen.

Om det blir tio eller tjugo gånger så dyrt som de säger, vad gör det dem? Låtsas att de får sparken. Men för varje år som de håller folk lugna så har de ytterligare ett års lön. Och som Madame de Pompadour så insiktsfullt sa: ”Efter oss syndafloden”.

När jag arbetade som statligt anställd och lönegradsinplacerad siare – jodå sådant fanns, det hette Sekretariatet för Framtidsstudier och jag var ”framtidsforskare” – och funderade över olika tänkbara framtider så jobbade man ofta med konceptet ”det överraskningsfria scenariot”,  alltså att allt lufsar på som man tror. Fundera på det. Vilka skattehöjningar under de nästa tio åren är överraskningsfria? Tio, tjugo BNP-procent tror jag. Eftersom löneandelen av BNP är ungefär två tredjedelar motsvarar detta skattehöjningar på femton till trettio procent av lönerna. Det är inte alls otänkbart. Begrunda att det offentliga tog 50 procent av BNP år 1990 mot 43 procent idag.

Fast det kommer nog inte att bli sådana skattehöjningar. Skattehöjningarna mildras genom att våra ledare i stället gradvis skär ned på skola, vård och omsorg.