Patrik Engellau

Minns du hur det var för bara ett år sedan? Man fick inte använda ordet ”volym” i samband med migrationen. Man fick överhuvudtaget inte yttra sig om antalet migranter. ”Mitt Europa bygger inga murar”, sa statsministern för nästan exakt ett år sedan. Jag hörde det inte, men jag kan föreställa mig rösten darrande av återhållen indignation mot dem som eventuellt undrade hur många migranter som lämpligen borde släppas in, alltså de som är Sveriges skamfläck, nazisterna, fascisterna, rasisterna.

Min avsikt är inte att göra mig löjlig över att statsministern bara två månader senare var till den grad bekymrad över volymerna att han föreslog att riksdagen skulle ge honom rätt att stänga Öresundsbron (vilket han inte fick). Min avsikt är att fundera över hur svenska folket kunde huka sig under denna färla, denna piska, som svingades över dess huvud.

Hur vi kunde, förresten? Vi gör det fortfarande. Bara för att ordet ”volym” strukits från de politiskt korrektas index över förbjudna begrepp, ord, uttryck och tankar så betyder det inte att någon sorts fritänkeri etablerats. Försök säga ”zigenare” så får du se.

Det märkvärdiga är inte att ett gäng beslutsamma personer försöker tvinga på folket sina idéer. Så har makthavare och maktpretendenter alltid gjort. Ibland har de rönt stora framgångar i sina ambitioner att skrämma folk att bevaka sin tunga och sina gärningar. Det påstås att man i Sovjetunionen kunde förvisas till Gulag om man gjorde misstaget att klistra ett frimärke med Stalins bild uppochner.

Nej, det märkvärdiga är inte förekomsten av folk som vill pracka på andra sina uppfattningar, det märkvärdiga med Sverige är hur lätt det går.

Vi är alla paniskt skitskraja för att bli offentligt anklagade för något skamligt. Vad som anses skamligt ändrar sig över tiden, men skräcken består. Jag har upplevt olika vågor av skamlighet. När jag i början av 1990-talet hjälpte Vaxholms kommun, den första skolpengskommunen i Sverige, att införa skolpengssystemet fick jag under några månader dussintals hatreportage från normalmedia emot mig. Men jag var inte rasist, nazist eller nyfascist, utan i stället det internationella storkapitalets agent i Sverige, nyliberal kapitaliststrateg eller Trilateralens eller Bilderberggruppens utsände missionär. Ondskefull var jag i vilket fall. En del människor tog avstånd från mig. Det måste vara något skumt med mig. Ingen rök utan eld, typ. Hm, skolpeng, misstänkt folkförtryck.

Jag nämner dessa personliga erfarenheter – som inte bara pågick några månader, utan varit en ständigt återkommande erfarenhet under mitt liv – för att säga att jag vet hur plågsamt det är att få stryk och att jag förstår dem som hukar sig när piskan viner.

Men, fasiken, vad känsliga vi är. Många oroar sig för jobb och försörjning om de säger vad de tycker. Andra är rädda för att anses vara dåligt sällskap och anpassar sig därför till de rådande åsikterna. Allt som oftast träffar jag på folk som vågat komma ut som någon sorts dissidenter och beskriver andra människors reaktion på likartat sätt: ”Alla säger jättebra, jättebra, fortsätt att säga vad du tycker, för jag tycker likadant, men, nej, nej, själv törs jag inte säga något”.

Jag har inte tillräckligt med erfarenhet från andra kulturer för att avgöra om denna ängslighet är ett svenskt särdrag eller om den finns överallt. Jag lutar åt att det är en grundläggande svensk värdering: inte avvika, inte säga emot, anpassa sig, uppföra sig och vara trevlig.

Egentligen handlar det nog om att vi är medelklassare eller småborgare allihop. Jag har många gånger förklarat hur fint detta är. Det är fint med samarbetsvilliga, vänliga och anpassliga småborgare. Men sådana människor är samtidigt nästan sjukligt ängsliga för vad andra må tycka om dem. Deras högsta strävan är respektabilitet och deras ständiga ängslan är att inte ständigt uppfylla respektabilitetens krav.

Det är så jag ibland saknar den arketypiske adelsmannens självsäkerhet och särdrag: han var den förkroppsligade respektabiliteten och kunde tycka va fan han ville. Ursäkta, min vän Ian Wachtmeister, om jag tänker på dig när jag skriver detta.