Lennart Bengtsson

Humanism tillhör de goda orden och alla anständiga människor vill självfallet vara goda humanister.  En definition av humanism, väl så god som de flesta, är en idéströmning – vanligen andlig eller kulturell – som utgår från en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt eller helt enkelt omsorgen och omtanken om den enskilda individen.

Baserat på en dylik definition konstaterar advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg i en intervju häromdagen att humanismen kräver att den svenska välfärden får stå tillbaka för en fortsatt hög migration. Eller med andra ord det välsituerade Sverige måste dela med sig av sitt överflöd för att världens nödlidande skall få det bättre. Detta sker bäst om de kommer hit och får del av vår generösa välfärd.

Det är svårt att kritisera Anne Ramberg om vi tolkar hennes uttalande som uttryck av genuin människokärlek. Det är som att lyssna till en taleskvinna för Jesu Bergspredikan och inte en, som man kunde ha förväntat sig, klarsinnigt och praktiskt tänkande generalsekreterare för landets advokatkår. Men vi kan naturligtvis också tolka hennes uttalande som i första hand ett uttryck för omsorg om landets advokatkår. Migrationen är som de flesta vet en lukrativ verksamhet för dessa. En sådan tolkning är nog mer trovärdig och följaktligen är det berättigat att kritisera Anne Rambergs uttalande.

Under senare tid och även på denna blogg har det rapporterats om många svenskar, inte minst äldre, som lever på eller under ett svenskt existensminimum. Detta är förvisso högre än i Sudan och Bangladesh men det finns väl knappast någon som skulle vilja att svenska fattigpensionärer skall sänka sin standard ytterligare eller alternativt att vi skall flytta ännu fler svenskar under den svenska fattigdomsgränsen? Enligt uppgift lever i dag drygt 231 000 svenska pensionärer under EUs fattigdomsgräns, som i Sverige motsvarar 11 800 kronor i månaden (60 procent av medianinkomsten). Indikationerna är vidare att detta antal kommer att öka.

Även om det är stötande för landets radikaler att svenska fattiga har det bättre än de fattiga i länder i tredje världen så har faktiskt det svenska samhället en skyldighet till sina egna medborgare och se till att dessa kan leva ett anständigt liv. Detta gäller inte minst den generation som genom slit och uppoffrande har bidragit till att Sverige är ett rättfärdigt land som månar om alla sina medborgare. Genom gällande sociallagstiftning har Sverige också en skyldighet i första hand till sina egna medborgare. Detta är förvisso humanism även om det inte kanske är lika cool som att öppna dörrarna för världens alla fattiga som söker ett bättre liv i Sverige. Om man inte ens kan klara sina egna fattiga hur skall man då klara ännu fler?  Det räcker dessvärre inte med att bara tycka att man kan, man måste ju också kunna leverera vad man lovar. Detta är tyvärr inte fallet från vad vi idag ser i Sverige och här behövs inga mer exempel ges ty dessa är legio och allmänt kända.

Den ”humanistiska” medelsfördelningen berör knappast landets lyckliga, välutbildade och väletablerade etablissemang, dit säkert Anne Ramberg kan räknas, som när som helst kan flytta på sig till en trivsam och behaglig del av världen om Sverige skulle bli ännu stökigare och man skulle börja bränna bilar och lekskolor även på Östermalm och i Stockholm city.